F som i flickmamma

När jag fick barn skulle jag få döttrar med lockigt hår och bruna ögon. 
Små dockor och avbilder av mig. 
Det var ingen värdering i det, men det var så det skulle bli.
 
Jag fick en son för att lära mig att inget blir som det skulle bli, men alltid blir som det skulle.
Ja, han fick bruna ögon och lockigt hår, men lyckades ändå diplomatiskt nog bli en avbild av sin far.
 
Två år har gått och planerad som den där perfekta kalendern jag aldrig ägt, växte så ändå en flicka i min livmoder. 
Och i mitt blod strömmade antikroppar, klåda, ångest och proteiner som nästan dödade oss båda. 
I motsats till dagen då hennes bror föddes fanns det ingenting vackert och minnesvärt med den dag då hon som en våg av lava rann ur min kropp, som att släpas levande bakom en bil, som Guds straff till all världens kvinnor genom mig, i den ensammaste av dimmor, ur den värsta av graviditeter. 
Jag fick inga skador men jag skadade mig så, på den lilla människan som blev min dotter. 
Tårarna som jag aldrig förmådde gråta på fjunen i håret på hennes bror, forsade så över hennes huvud, blandade med bitterheten, ilskan och sorgens tårar över att det var så vi skulle behöva mötas.
 
Min dotter och jag.
Min flicka. 
Hedvighjärtat mitt. 
Min längtan efter rosa koftor och tofsar i håret.
 
Håret? 
Blont som ett solsken.
Rakt som ett spjut.
Rakt in i hjärtat.
 
 
2017-11-13, 00:09:00



The Run

Varken du eller jag sa ett knyst när du föddes. Jag vet inte vad jag vill säga med det, men så var det. 
Jag frågade om och om igen om du levde där du låg intill mig. Jag vågade inte titta. Det känns som en dröm, men det måste ha hänt, för du är här.

Jag är trettioett år gammal, jag har drömt många lyckliga drömmar men alltid vaknat upp från dem. I lakan av saknad.

Det finns inget rus som propofolrus säger de, jag kan nog hålla med, kanske var det propofol som gav mig den enorma känslan av lycka där jag vaknade upp i lakan av frid, kanske var det då du ankrade din själ i min, på postoperativa avdelningen i en byggnad där jag levt ett studieliv och ett arbetsliv innan du kom -med mitt liv.

Du är alltings början

Jag har trott så mycket.
Jag trodde jag var en flickmamma, men jag är din mamma.

När du skrattar river du murarna av svart tegel som jag burit sedan jag inte fanns.
Det finns inget svart tegel, säger ni, men då ni har bara aldrig varit nära kapitlen i boken med rubrikerna G, A och D. 

I hela mitt liv har jag trott att jag känt rädslan som om den vore mitt eget DNA, men det har jag inte alls, för du kom med den.
Att älska är att bli förlamande rädd. 

Rädd för skrubbsår, balkongräcken, bilolyckor, mobbare, ohämmad celldelning, kidnappare, stelkrampsbakterier, trappor, vattenytor och  allt som kan vilja vara dig omöjligt. Den rädslan är mitt DNA. 
För aldrig har det varit så tydligt att jag är ett däggdjur som alla de andra. Som björnhonorna som skjuts till döds i sin desperata jakt på att stilla sin rädsla för allt som kan vilja vara deras ungar omöjligt på den här planeten. Jag är som dem. 

Det fanns också en tid när allt var möjligt. När allt var sagt, men ändå inte, och jag utan att förstå varför sprang för att kanske stoppa ett tåg med mannen jag bara inte kunde sluta älska. Jag kunde aldrig förklara varför jag gjorde det.

Som den starkaste magnet rusade jag ursinnigt mot det som drog mig. En dåres jakt på sin motpol. Jag visste inte varför jag sprang. 

Jag vet det nu.
Hjärtat hoppar över ett slag när jag tänker tanken på om inte om hade varit.
Om jag inte hade sprungit. 
Men jag sprang.

Hör mitt hjärta nu. 

Jag sprang ju för dig.
2015-08-29, 01:26:52



A som i Algot

Jag måste väcka bloggen för att berätta att jag fått en son.
 
Det hade inte varit rätt om han inte ska få finnas här. Bland alla texter som är en sån stor del av mig.
 
Jag trodde jag inte kunde vara en mamma. Av så många anledningar.
Men en natt i maj föddes han, frisk och tre veckor för tidigt och så liten att vi alla häpnade. Så. Liten. 
 
Han är en fullkomlig Kopia av Mannen Jag Alltid Ville Ha. Av han som jag skrivit såna spaltmeter om i det här bloggarkivet.
Vår son föddes ur en kärlek stor som Atlanten.
 
Här sitter jag med min son på min arm och skriver medans han snarkar så hjärtat vibrerar.
Jag skriver.
 
Jag kan fortfarande skriva.
2015-07-17, 02:25:00



Till alla er som var

Jag vill inte släppa taget om er. Så är det. Era tysta ögon där i mörkret, som följer mina meningar, mina ord.
Ni som vill veta, ni som vill förstå. 
 
Sedan 2007 har jag haft era ögon och öron därute. Som vill läsa, som vill höra och som vill vara där. Som undrar hur jag mår, hur det går. Som väntar på formuleringar om verkligheten, som vill veta att ni inte är ensamma.
På så sätt blev jag mindre ensam. Hur ska man släppa taget? Hur ska man börja skriva slutet på början? Hur ska man tacka?
Jag ville tacka med en feelgoodkänsla, med en hoppfull ton, med förtröstan. Jag ville lämna med ett inlägg ni kan återvända till. Med det där lyckliga slutet man kan använda igen och igen. Som favoritboken som man aldrig ställer tillbaka i bokhyllan. Den som inte får ta slut.
 
 
Jag ville skriva Den Sista Texten när jag var lycklig. Därför har jag väntat. Väntat på toppen, på friden och tillförsikten. Hybris i sin renaste form.
Älskade Ni, jag ville bara få lämna när jag var fullkomligt lycklig.
Slutet på slutet, som ni får här, alldeles snart, skrev jag under en svettig promenad runt Stångån i Linköping när jag insåg att den här bloggen kanske ändå inte kommer sluta som jag ville. Därför att livet inte blev som jag ville.
Man är aldrig den man ville.
 
När slutet var klart, började jag vänta på inledningen, som jag skriver precis nu, flera månader senare. Med kniven på strupen sätter jag punkt. Som svar på en tålmodigt otålig begäran. Det var så det fick bli.
 
Älskade ni, hejdå.
Hejdå och tack.
Hejdå från det som slutligen blev. Det som borde blivit finns inte mer. 
 
Må ni alltid, alltid, ha medvind.
 
(...)
 

Kom jag hem? Bland de vita rockarna urskiljer jag nu systrar och bröder. 

I hela staden bor de bakom dörrar och jag vet var jag ska knacka. Var jag kan skratta och var jag kan gråta.

Jag vet vem jag blev.
Jag är på plats och jag är hemma.

Jag är hos mina systrar och bröder bland sjukdom och död, galghumor och lyckliga slut.

Är jag lycklig, är jag klar?
I sekunder ibland. Kanske i minuter och timmar.

Men jag vet nu att det inte är det viktiga.
Det viktiga är kärleken. Jag har så mycket kärlek i mitt liv att den blir som en atomkraft.

 

Kom till mig.
Jag är varm nu, så jag kan värma.

Jag värmer er där jag går.
När jag går.

2014-07-13, 19:22:00



Stay tuned

Nyss tog jag en promenad i mörkret vid Stångån.

Fast man inte får.

Och där hittade jag slutet på slutet i bloggen.
Jag ska bara hitta början.


2014-03-04, 20:53:50



Min kille frågade om jag ska sluta blogga, och det är ju det jag ska

Jag letar efter ord och skärvor till det sista inlägget här.

Jag draggar mina promenader, minuter på löpbandet, sena nätter och djupa tvivel efter de sista formuleringarna. Det värdiga slutet. Självklart ska jag inte radera något. Jag ska aldrig förneka att jag faktiskt vet att det finns människor därute som behöver mina texter. Jag har lärt mig att det inte är okej att göra så. Har man nåt att ge ska andra få. Men jag kan inte heller fortsätta. Jag kan inte ha mitt jobb och min blogg samtidigt. I min situation får man välja.

Jag letar efter en punkt att avsluta med som är så tung att den aldrig går att flytta. En punkt att luta mig emot, att hålla mig till och hålla mig i. 

Jag kommer hitta den.
2014-02-23, 17:50:13



Jag har inte alltid varit här

Det är februari. Snart är det april.
I april har det gått ett år sedan den där kvällen i Mjölby som blev Början.

Nu känns det så ofattbart att jag i så oerhört många år vägrade att inse sanningen. Och när jag väl insåg den så tog det månader av krig att acceptera den. 
Herregud vilken vår. Vilken sommar. Vilken jävla höst. När jag ser bilderna på instagram, att jag var i Köpenhamn på skolresa och gick jourer på förlossningen i den tjockaste av alla dimmor. Jag är glad för instagram, annars hade så många dagar för alltid varit borta. 

Nu tror jag att jag landat. Störtat, möjligtvis, men jag ligger på marken och jag lever. Jag undersöker vad som är helt och tror att jag vet precis vad svarta lådan kommer säga om mitt haveri.

På ett sätt är jag så hel. Hel i min kraschade trasighet. Jag torkar dammet av vraksprillrorna och vet inte ens om jag tänker låta mig repareras. Det var ju såhär det blev. Sagan skulle fortsätta såhär. Ingen frågade mig vad jag ville, för det var inte upp till mig att bestämma längre.

Hela mitt liv har jag varit en övertygad pilot. Övertygad om min rätta höjd och riktning. Jag flög så ursinnigt, jag lyssnade inte på något flygledartorn i hela världen.
Därför får jag inte flyga längre. Det är februari nu, och jag vet att så är det. Man kan välja andra sätt.

Och jag älskar att köra bil.
2014-02-06, 03:09:42



En hälsning från här och nu

Det kommer en tid för allt.
Just nu är det så att jag är i en tid i livet när jag har skåpen så fulla med champagne, och så mycket tid, att jag dricker mig berusad en torsdag med min bästa vän.

Och orkar inte gå hem.

-Men har du nån tandborste?
-Nej, men jag kan låna din.
-Okej.

Ibland har man inte större problem än så.
Eller så får de vänta.

2014-01-31, 03:19:57



Vägen jag gått

Många har frågat om storyn, bett mig berätta varför jag blev just läkare. 
För det första, så är det inget jag bara blivit. Man behöver läsa ungefär ett halvt inlägg i den här bloggen för att förstå det. 
 
Vi har funderat mycket på hur jag fick idén, för jag var aldrig sjuk och träffade aldrig någon läkare. Men jag var tidigt alldeles facinerad av människokroppen, min alla käraste bok i barndomen var en faktabok om människan. Min mamma är biologilärare och jag älskade att följa med henne till skolan och bygga med dockan som man kunde ta ur alla organen ur. 
Men spiken i kistan var ändå Dr Quinn. Jag lovar, det är sant. Inuti odlade jag en hemlig dröm om att bli som hon. Det märktes bara när jag journalförde mina dockor.
 
Jag är ingen naturvetare, min begåvning är språk. Jag kunde läsa när jag var fyra år och när jag började skolan läste jag ALLT. Jag läste allt från åldersadekvata böcker som Tvillingarna och Bröderna Lejonhjärta till nobelpristagare. Ingen bok var för tjock. Jag blev aldrig trött, jag proppade nyckelhålet fullt med häftmassa för att mina föräldrar inte skulle se att min sänglampa var tänd om nätterna. 
Jag har ett extremt bra auditivt minne, jag minns verenda låttext från varenda låt jag hört i mitt liv. Har någon berättat nåt för mig så minns jag det för alltid. 
Jag började skriva poesi, som var bra på riktigt, när jag gick på mellanstadiet. På högstadiet skrev jag tiosidiga uppsatser på lektionerna. För hand, som man gjorde på den tiden. Jag var ändå klar först. Längtade efter att få skriva en ny. Min lärare hann inte med att läsa allt. Men idag, 15 år senare säger han att han har en del av mina dikter kvar i lådorna. Han ville så gärna att jag skulle bli författare. Men det är heller inget man blir.
 
Jag fick alla rätt på orddelen när jag skrev högskoleprovet.
 
Jag har alltid haft en extrem god kännedom om mina styrkor och svagheter, så jag valde samhäll på gymnasiet. Men mina neuroser hann ifatt mig, och all glädje försvann. Jag slet som ett djur. Jag mådde skit. Varje dag i tre år. Jag tog studenten full av MVG, med stipendium för utmärkta studieprestationer. Jag hade hjärtat fullt av gråt. Jag har aldrig känt mig så tom. På en balkong i Spanien den hösten sa min bästa vän till mig att det fortfarande gick att bli läkare, att livet inte var slut.
 
Jag är heller ingen matematiker. Det var ren och skär ångest och en feberhet läkardröm som tog mig igenom det naturvetenskapliga basåret på universitetet. Jag fattade varken matten eller kemin, jag gjorde det bara. Jag var besatt av att komma in på läkarprogrammet, som för att bli hel.
Jag visste inte då att antagningsystemet med lottning skulle tvinga mig att försöka nio gånger. Så var det, och så blev det. På läkarprogrammet har jag levt på min självkännedom, mitt ångestdriv, mitt pålitliga minne och min absoluta övertygelse om att den vinner som är trägen. 
 
På min examensdag fick jag ett armband av min syster som det stod Fighter på. Vi grät båda två så vi inte kunde andas när jag tog det på mig. 
 
Tomheten då? Är jag hel. Ja, några ögonblick ibland. Skillnaden nu, är att jag vet att man inte behöver vara det.
 
 
2014-01-27, 23:22:00



Min tillvaros mirakel

Min systerdotter är min guddotter och den ömmaste punkten i mitt hjärta. Hon är en mycket ung, liten, liten människa med blont trassligt hår, utan ångest och med en integritet som inte låter sig ifrågasättas.

Hon ropade morfar, morfar! under hela min högtidliga examensceremoni. Sedan krävde hon högljutt flingor och youhurt under festmiddagen efter att ha ratat samtliga rätter i buffén. Hon avslutade kvällen med att stå framför spegeln och förnöjt nynna Svea är fin, Svea är fin, samtidigt som hon harmoniskt gungade lätt fram och tillbaka. En halvtimme.

Jag är hennes nanny nu. Vi förhandlar om det mesta. Nej! eller neeehej! säger hon om de flesta av mina förslag. Men idag insisterade jag på att få angripa hennes svårt vintertorra hud med alla mina hårt förvärvade dermatologikunskaper. Vi förhandlade. Jag fick igenom förslaget mot att hon fick ha en egen tub Inotyol att smörja med, samtidigt som jag oavbrutet skulle sjunga Heja Svea, starkast utav alla... samtidigt som jag frenetiskt behandlade henne med diverse krämer för diverse hudåkommor. Vi hade en mysig smörjstund på cirka en timme. Just det, jag glömde bort att hon dealade till sig att få ha på sig alla syrrans Efva Attling-smycken under tiden. Hon var så stolt när hon såg sig i spegeln, vit och fettglänsande, full med armband och halsband. Svea är fin. 

Så kröp hon förtjust och flottig in i min famn, knep ihop ögonen och rynkade sin bedårande lilla näsa och sjöng Moster älskar Svea, moster älskar Svea... 

Hon är en väldigt ung liten tjej.
21 månader ung.
Och vi förhandlar aldrig om Kärleken.
2014-01-25, 02:40:35



Att överleva -läkarutbildningen for dummies

Jag har inte så många inlägg kvar på hjärtat nu. Någongång ska man sluta.
Men två inlägg har jag i alla fall, framförallt ett hejdå -på Stinavis. 
 
Och det andra kommer här, och är alldeles konkret och opoetiskt och inte alls likt mig.
Men jag har förstått att ni är många läkarstudenter som läser här, i olika skeden av utbildningen. Nu när jag faktiskt  är klar och har levt läkarstudentlivet i fem och ett halvt år så tänkte jag dela med mig av mina slutsatser. 
Ni kan se det som råd. Eller förslag. Eller göra tvärtemot, beroende på hur väl ni känner er själva (och mig).
 
*Läkaryrket är ett jobb. Ett knegarjobb (som bortsett från att man ibland behöver stoppa in fingrar i folk) som alla andra. Det är INGET kall, det är inget hjältedåd, det är inget intresse. Det är ett jobb. Punkt.
 
*Plugga som den du är. Är du en nörd som älskar att plöja biokemi dygnet runt -gör det. Gör det om du gillar det. Om du inte gillar det, låt bli. Gör det allra nödvändigaste, spotta, fräs och överlev. Det är förmågan att känna sig själv och bejaka sina talanger som gör en till en bra läkare, inte det faktiska antalet pluggtimmar. 
 
*Strunta i andra. På riktigt. Gör det bara. Det är oviktigt hur mycket, när och var andra pluggar och vilka sommarjobb de får. Jag pluggade bara eftermiddagar och kvällar/nätter de senaste åren inför tentorna. Ensam, hemma där ingen såg mig. Där jag inte behövde vara social, mätas eller värderas. Det reducerade så mycket ångest.
 
*Klara tentorna. Ge dig själv förutsättningarna att göra det. Om det innebär att ibland tacka nej till Finlandskryssningar, tjejkvällar, släktmiddagar eller oändliga julfiranden så gör det. Man måste göra det man måste. Man måste klara tentorna, annars blir livet riktigt jävla jobbigt. Åka på kryssning kan man göra i graven, typ.
 
*Längta inte efter klinterminerna. Det är kul att vara kandidat i ungefär 35 timmar. Fånga dagen, så länge du har självbestämmanderätt. Det blir inte bättre, bara annorlunda.
 
*Jobba! Jag jobbade som undersköterska på akuten efter termin 4 och framåt. Det har gett mig SÅ mycket.
 
*När du väl är kandidat, säg JA till alla möjligheter. Frågar de om du vill sy, sätta nål, göra LP, ta nästa patient själv, eller vad det nu må vara, säg ja. Jag lovade mig själv att vara mer rock and roll än mitt vanliga jag och säga ja tiil allt, och jag fick göra mycket mer än många av mina klasskamrater på det sättet. Någon gång är alltid den första, det är ingen skillnad i att sticka en nål i någons rygg på termin 7 eller termin 11. Ju förr desto bättre.
 
*Fråga massor. Försök vara nyfiken för att inte somna där i kandidathörnet. Ta plats, visa handledaren och patienten att du finns och är att räkna med. Men var smidig och ödmjuk, så länge det inte förekommer regelrätta kräkningar så ifrågasätter du inte din handledare. Det finns inget värre är självgoda läkarstudenter. Det finns ett skäl att du sitter på din stol och handledaren på sin. Bejaka det.
 
*Ha civilkurage och kom ihåg ditt värde. Det finns ingen situation i livet där man känner sig så värdelös som man gör som kandidat. Låt det inte lura dig. Det är INTE okej med sarkasmer, kvinnoförnedring, översitteri, övergrepp eller andra kränkningar. Vissa läkare är svin, låt dem (och deras chef och din terminsledning) veta det. Jag har otaliga exempel på vad man kan vara med om, från min och mina klasskamraters verklighet som kandidater. Det måste ta slut.
 
*Hitta en förebild. Jag hade Dr Quinn som förebild tills jag hittade den rätta verkliga personen, och man behöver det så väl. En målbild, någon att sträva mot och i bästa fall bli bekräftad av, i ett marathon av prestationer utan feedback. Välj noga. Och sen, var öppen, säg "du är en sån fin läkare, hjälp mig framåt". Det ger så mycket. Jag hade inte gått i mål utan min mentor. Det tog mer än fyra år att hitta henne och hon är värd allt. Men här och där, på nästan varje klinik, hittade jag någon som kunde vara min surrogatförebild tills den rätta mentorn dök upp, och det gav mig mycket. Jag identifierade någon cool, smart och schysst kvinna (eller ibland man) som var bra på sitt jobb och tydde mig lite extra till den personen. För mig är det viktigt med anknytning, och det är mitt bästa tips för att ta sig igenom vagabondlivet som kandidat. Man måste inte vara ensam.
 
 
2014-01-20, 20:54:00



Hejdå studentlivet, det har varit en ära

Jag har klarat min sista tenta.
 
Idag tog fem och ett halv år slut. Godkänd på termin 11, och bara sådär gick dörren igen.
Det är så ofantligt ofattbart att jag gått hela den här vägen. 
Jag skulle aldrig någonsin gå den igen. 
 
Vi ska avsluta här. På ett värdigt sätt, när jag har smält det lite.
Jag har ännu inte smält min alldeles fantastiska examensdag. 
Nu är jag mellan två jobb och jag älskar det.
Jag ägnar mig åt att skura golv och hänga tvätt och läsa romaner.
 
Det finns inte längre något studentliv.
Sakta ska jag förstå att jag aldrig, aldrig mer ska uthärda något seminarium eller avkrävas en inlämningsuppgift. 
Jag är inte student, jag är inte läkarkandidat.
 
Jag är läkare.
Jag är en fucking jävla läkare.
 
2014-01-16, 21:31:03



Ett rum så fullt av kärlek

Lördagen den 11 januari 2014 var den mest fantastiska dagen i mitt liv.
2014-01-13, 00:26:52



Den enda varelsen som gråter

Människan är den enda varelsen på jorden som kan gråta.
Det får man inte lära sig på läkarutbildningen, man får lära sig det på Wikipedia.
 
Där står det att gråt inte är ett inlärt beteende, då spädbarn i alla kulturer gråter. Gråt framkallas av häftiga emotioner som glädje och sorg, separationer eller fysisk smärta. Gråt är, likt gäspningar, socialt smittsamt. De speciella läten som uppstår vid gråt beror på att stämbanden försöker parera den ojämna luftströmmen.
Exakt hur hjärnan arbetar vid gråt är inte klarlagt.
 
Varför jag gråter i duschen på natten,
samma dag som jag kanske skrivit min sista tenta, är inte heller klarlagt.
Jag vill hålla armarna runt mig själv och intala mig gång på gång att jag varit duktig. 
Men armarna räcker inte till.
 
I 2007 [tvåtusensju] dagar har jag varit duktig.
 
2014-01-08, 01:18:23



66% är allt jag begär

Hälsouniversitetet tänkte inte låta oss komma lättvindigt ur striden om en läkarexamen. 
Tentan var stor, jobbig, omfattande och med ganska oklara frågor.
 
66% är nu det sista jag begär av min studietid.
Den sista desperata bönen till en oklar adress.
 
Jag får fira examen med en malande oro.
Så är det.
2014-01-07, 18:30:18



RSS 2.0