Ute, det där som finns utanför fönstren. Ett Linköping som är så sommarvackert som jag aldrig sett det. Det är mycket av allt. Mycket av det som är det bästa med sommaren. Som att därute, under nästa syrénbuske finns frälsningen.

Jag pluggar vätskebehandling. Hur man räknar ut hur mycket vätskeinfusion en patient ska ha, i vilken koncentration och hur mycket kalorier det blir per milliliter och dygn.

Jag sitter och pluggar in gamla anteckningar från forna terminer, eftersom termin 8-tentan känns som stadietentan all over again. Hej sjukdomsmekanismer på detaljnivå! Jo, jag minns att vi har trombocyter i blodet, men jag minns inte vilka biokemiska molekyler som finns i dem. Eller nånstans klingar de lite bekant, men det är allt. Så, som sagt, nu börjar vi om med den här utbildningen. Igen.

Mina syskonbarn är och hälsar på hos sin mormor och morfar. Jag och min syster är också här, och har långhelg och tar långa powerwalks och fikar. Gustav leker mest med morfar. Han bryr sig inte så mycket om någon annan. Men igår, när jag kom hem efter att ha varit borta och pluggat och tränat, då tittar han upp. Håret på ända, brandbil på tröjan, brandbilar i händerna, världens största leende med skrattgropar.

Nu har de kommit, nätterna som aldrig tar slut. Det är två år sedan jag tentapluggade på våren. Till termin 4-tentan. Det känns som ett helt liv sedan. Jag minns att jag kände mig rutinerad. Det kan jag le åt nu. Nu när jag vet att man aldrig någonsin blir rutinerad. Men kanske i alla fall lite avtrubbad. Kanske orkar jag inte ha så intensiv ångest längre. Vara så himla, himla taggad, samtidigt som jag är så himla, himla trött.

Min goa, bästaste lilsis har fått jobb på mitt gamla jobb. Duktiga tjejen. Och det är bra, för jag är väldigt... ska vi säga protective när det gäller henne.
Men nu slipper jag vara orolig. Nu ska hon ju jobba på det bästa kontoret i hela världen.


Jag saknar och jag tänker på dem varje dag.
För ont i magen av skratt, det har jag aldrig längre.

KickiSimonVesslanJesperJeanetteDrMikeAnnMyranJosefLottaAbdiJPimitthjärta.

Aldrig har jag fyllt år med så mycket ångest. Med en känsla i kroppen, stark så jag mår illa, att nu vill jag faktiskt inte bli äldre. På riktigt. Jag vill inte. I alla fall inte nu, i alla fall inte idag. Det är patetiskt att gråta över det faktum att tiden går, och tar mig med. Jag vet det. För få saker i livet är så rättvist som åldern. Ändå vill jag inte. Vara såhär gammal. Kanske är det allt jag trodde jag skulle vara. Kanske är det allt jag hade kunnat vara. Men vad hade jag velat vara? Hade jag hellre varit gift, haft barn och jobbat kvar på kontor? Haft Andra Värden I Livet. Hade jag? Hade jag kunnat vara författare nu? Om allting blivit annorlunda. Om jag inte blivit så fixerad vid att läka andra, hade jag då varit mer läkt själv? Maj är lika vacker som alltid på min födelsedag. Mobilen piper och jag blir varm varje gång jag ser avsändarens namn. Som jag älskar dem som säger grattis. Ändå är jag inte glad. Kanske är det en kris. Kanske är det bara såhär det är. Att vara tjugoåtta.

Efter snart fyra år på läkarutbildningen finns det en sak som står mig upp i halsen. Och det är många utländska läkares attityd gentemot svenska läkarstudenter. Jag har fått höra, både en och niohundra gånger, senast idag faktiskt, hur undermålig den svenska läkarutbildningen är. Hur lite vi kan. Allt vi inte läser. Ska jag tro det jag hör så läser vi i princip ingenting av det de läser i Kosovo-Polen-Tjeckien-Tyskland-Danmark-USA-Ungern-Irak-YouNameIt. Ingenting läser vi, ingenting kan vi. Idag fick jag, helt out of the blue, aorta och dess avgångar uppritade för mig och en noggrann genomgång av de anatomiska benämningarna. Samma bild ritar jag för studenterna i termin 2 när jag undervisar dem. De kan alltid alla namn. Jajamän. Jag fick även lite tips hur man klarar en tenta. Att man ska anteckna när man läser och försöka rita upp så man förstår. Åtta stora, feta skriftliga tentor har jag klarat. Jag har jobbat som en gris på akuten om somarna, skrivit en 30-poängsuppsats i neurologi, och gjort öron-, ögon-, hud-, primärvårds-, akut-, infektion-, kirugi- och medicinplaceringen. Ändå kan jag ingenting. Ändå har jag INGEN GRUND! INGEN FÖRSTÅELSE! Nehej. En annan sak som jag inte heller har, det är en lust att försvara mig. Att argumentera, att inventera och gå igenom varenda dag jag slitit mig igenom de senaste fyra åren. Nej, den lusten har jag inte. Men jag skriker ilsket åt vitsipporna på vägen hem. För att jag tycker att det är oartigt att klanka ner på någons utbildningsval. Det skulle aldrig falla mig in att berätta för någon som läst i ett annat land vilken skitutbildning de har gått. Jag kan inte de anatomiska namnen på varenda millimeter av scapula. Men jag har respekt för andra människor, deras liv, deras val och det jobb de lägger ner. Det är sånt vi får lära oss på läkarutbildningen i Sverige.

Min kille har vad man skulle kalla kvinnotycke. Jag har vant mig vid intresset som många kvinnor som närmar sig visar för honom. Jag blir inte förvånad. Jag föll ju själv som en fura och slog mig överallt.

Men de vet inte vad jag får stå ut med. Egentligen.

(...)

-Vad önskar du dig när du fyller år? säger han.

-En parfym eller nån behandling, typ massage eller ansiktsbehandling.

-Jaha... Du vill inte ha en subwoofer då? Så att vi har riktigt bra bas i lägenheten?

Jag betraktar honom klentroget. Han lommar iväg och tar på sig ett par jättestora hörlurar. Med jättemycket bas. Och så hör jag honom mumla

-Can't blame a man for tryin'...

(...)

Inatt har jag sytt ihop en hand. Det kompenserar lite för det faktum att jag nyss har vaknat och insett att halsontet och sjukdomskänslan from hell inte var en dröm.

Såhär söta. Är mina syskonbarn i VLT inom kort. Gustav är stolt (och ibland lite för hårdhänt) storebror.