Men jag har, som sagt, fått vara med och operera. Hjälpt till att hålla några meter tunntarm, spänt isär snitt med hakar (hej mjolksyra i två timmar) och häftat och sytt igen operationssnitt. Så nog har jag fått en ordentlig kirurgplacering ändå. I lilla Värnamo, som har ett förvånansvärt stort sjukhus.

Man vet att man är på bonnvischan i Småland när en patient säger på ronden:

-Jau ha käääkit som en spe'kalv! [Jag har kräkts som en spädkalv]

Så kom jag hem till Linköping och rusade till min frisör och klippte av mig håret. 15 cm klippte hon, tänk att man kan känna sig så befriad av att bli av med några hekto slitet hår. I flera år har jag försökt få långt hår. Längtat och kämpat för det där långa, lockiga håret. Tillslut blev det långt och perfekt och jag älskade det och fixade och plattade och stylade och blekte och Gud vet allt. Men sen blev det ännu längre och tillslut fick jag nog. Det var bara långt och tungt och ingenting mer. Så jag satte mig bara ner i stolen och sa klipp, klipp, klipp och jag ångrar mig inte. 

Nu ser jag dessutom ut som på presentationsbilden här i bloggen, mycket praktiskt och autentiskt. Den är två och ett halvt år gammal, den bilden. Åldern är också två och ett halvt år gammal, som en jämngammal bloggläsare mycket riktigt påpekade för någon vecka sedan... Det råkar vara så att den som gjort bloggdesignen, min kära webmasterJenni, är den enda som kan rätta till misstaget. Det ska jag be henne att göra, även om det varit väldigt snällt av henne att låta mig vara 25 för evigt.

Hejdå.