I ett annat liv, när jag var ung, så jobbade jag som barnflicka åt rika stockholmare i de rika delarna av Bromma. Det var ett bekymmersfritt sätt att leva och det var tur, för jag var väldigt olycklig inuti på den tiden. Det är sju år sen, märklig känsla. Jag åt frukost med familjen halv åtta, borstade tänderna på barnen och fixade håret på Beata innan jag följde Nils till lekis. Då var klockan halv nio och barnen skulle hämtas vid fyra. Då hängde jag mycket på stan, fikade, tränade och umgicks med Jennifer, världens finaste barnflickekompis. Herregud vilken lycka det var att lära känna henne efter några ensamma månader. Vi levde låtsasliv, men det var vår verklighet. Jag var ofta ganska uttråkad och drömde om att plugga till läkare. Att få kämpa och ta i, kriga och gråta -det saknade jag. En ledig dag i Stockholm, som idag, väntandes på att hämta ett barn när klockan blir fyra, så påminns jag om nanny-tiden. Och det är nog bra för mig och den som jag är nu.