Sedan jag kom tillbaka hem i torsdags har jag ägnat mig åt att ta tillbaka mitt liv. Och jag och de fina vännerna som jag bott med de senaste veckorna, vi är överens.

Aldrig mer Värnamo.

De kan dra åt helvete med sin mobbing och sin brist på civilkurage.

Jag tyckte jättemycket om många av läkarna där, men jag kan ändå inte acceptera hur en person på en arbetsplats  kan få kränka andra år ut och år in utan att någonting händer. Så after all är jag förbannat besviken på alltihop.
Jag kan i alla fall skriva in och ut patienter i sömnen nu, och jag kan sätta enstaka suturer, madrassuturer och intracutana suturer, så någonting har jag ju lärt mig. Men det hade jag kunnat göra på vilken klinik som helst i Sverige som inte har en galen människa lös. Helt enkelt.

I fredags undervisade jag T2 hela dagen, det är så himla roligt. Kvällen ägnade jag powerwalk och gym med Kristoffer samt en sushimiddag och sista avsnittet av Homeland. Sushin var grym, Homeland var en besvikelse, vi hade förväntat oss bomber och granater och en riktig grand finale och så startade de bara en massa nya intriger inför en säsong 2 som man inte har en aning om när SVT köper in. Suck.

Idag har jag träffat min älskade Jennifer som jag lärde känna när vi båda jobbade som barnflickor i Bromma. Det är sju år sedan... Hon konstaterade att jag ser precis likadan ut som då, haha. Och det gör hon också. Det konstiga är att barnen vi tog hand om blivit så ofantligt förändrade. Tonåringar och självständiga och såna saker. Vi som helt nyss kammade deras hår och packade skolväskor.

Hon kommer snart hit igen och jag längtar, ingenting går upp emot gamla och trogna vänner.

Imorgon blir det jobb med uppsatsen. Jag får ont i magen bara av att tänka på det, men vi måste bli av med den nu, och det enda sättet att bli det är att skriva klart den. Det är sekundärt i sammanhanget att vi faktiskt inte vet vad vi ska skriva...

Godnatt Linköping.
Godnatt hemma.