Jag älskar att höra Kristoffers röst i telefonen. All ensamhet kan den ta bort och när vi lägger på har jag alltid en lycklig liten boll någonstans inuti.

För att han med den där charmiga rösten i telefonen, som just har gjort mig så glad -han är min.

Han sover i min säng om natten, bråkar med mig om fjärrkontrollen, är sjukt snygg med även med ofixat hår och glasögon, begravd i matteböckerna, äter ur vårt kylskåp i rasande fart och får mig att känna mig nära även när jag sitter ensam i en sunkig landstingsbostad -han är min.

Killen jag kraschade in i en sommar och som jag inte kunde glömma och mannen som jag aldrig någonsin kommer sluta älska.