När jag gick i fyran köpte min moster en hundvalp. Hon var liten och rädd för allt och fick plats i en sko.
Hon var den sötaste man kunde se, vi älskade henne allihopa och hon växte upp till en lustig liten blandrasvovve med ett hjärta av guld.

På nätterna ville hon sova i sängen med huvudet på huvudkudden och ligga nära nära. Helt kompromisslös var hon när det gällde de sovvanorna. Man förlorade varje fight.

Ibland rymde hon och sprang som en projektil över ängarna bakom våra hus. Helt galet snabb, omöjlig att få tag på. Vi blev livrädda, men inte ens en bil hade väl hunnit köra på henne. Sen kom hon hem igen, viftandes på sin svängda svans. Det gick inte att bli arg.

Kär hund har många namn. Hon hade nog en miljon. Många gånger har jag suttit med henne i famnen och gråtit i hennes päls när jag varit ledsen. Från att jag var barn, tonåring och blev vuxen har hon funnits som det goaste gosedjuret.

Det är med tårar men ändå ett leende jag tar emot beskedet att hon inte finns mer. Tänker på alla pussar jag har fått och att hon är på ett bättre ställe. Sjutton år, vilket hundliv. Så mycket kärlek har hon hunnit få och så mycket kärlek har hon hunnit ge. Vi kommer sakna tassljuden på golven och alla bestämda små skall.

Älskade, saknade grisvovve -sov gott.