Det finns ett fenomen som får en helt ny dimension när man veckopendlar ofrivilligt till Småland.

Söndagsångest.

Jag trodde jag visste vad det ordet innebar, men det visste jag inte. Inte såhär. Hur klumpen i magen börjar komma redan på lördag morgon.

Imorgon måste jag...

Så kommer söndagen och insikten med full kraft att ikväll måste jag verkligen. Kraven på livet krymper ihop till en enda liten önskan, som är helt omöjlig.

Om jag bara fick sova i min egen säng inatt. Om jag bara fick.

Inget äckligt korridorskök. Inga landstinglakan. Inga ensamma kvällar och ingen deperat längtan tills att veckan ska vara slut. Ingen exil från underbar pojkvän och underbart hem. Men nu är det som det är.

Jag måste åka och jag hatar det.

På preklin längtar man till klinterminerna för man tror att det ska vara kul. Det är inte kul, inte alls kul -jag vet det nu när jag är inne på min andra. Att vara kandidat är 95% dödstråkigt och att flänga till städer som inte är ens hemstad är 100% skitkass.

Faktiskt. Snacka om att man är lurad.

Jag trodde inte jag var en sån som längtade hem. Men det är det enda jag gör nuförtiden.