Skolan har börjat, det kändes smått fantastiskt att få gå den korta vägen upp till sjukhuset och ha en vanlig föreläsning.
Det är så kul att träffa vänner man saknar och höra hur de haft det. Det är lite tomt och ensamt att vara på klinik, det inser man när man träffar alla.

Sedan fick jag hoppa över eftermiddagens föreläsning eftersom det var dags för två undervisningspass igen. Att lära eleverna att undersöka hjärta och lungor stod på schemat. Jag känner mig som en riktig mellanstadiefröken emellanåt...

-Kan du hjälpa oss? Hur gör man när man känner? Kan du hitta min hjärtspets? Jag hör ingenting alls, kan du komma hit? Kan du komma hit? Kan du komma hit?

Och det är första gången, det har varit första gången för mig med, jag har också haft stetoskopet bak-och-fram, letat trevande efter lymfkörtklar i armhålor och känt på fel ställe efter pulsar. Men nu kan jag hitta de flesta hjärtspetsar och lägga deras händer på rätt ställe och det är roligt att se facinationen i deras ansikte när de faktiskt känner hjärtat på riktigt. Nu är uppdraget slutfört för min del, nu har jag gjort mina pass och det är bara att vänta på nästa laddning T2:or i höst. Det är ett riktigt kul extrajobb som dessutom ger mig möjlighet att repetera och läsa in sånt som jag en gång kunde och som ligger lite väl dammigt någonstans i huvudet.

I veckan blir det också dags att ta tag i mitt sitta-framför-datorn-extrajobb där jag har ungefär hundra texter som ska redigeras inom snar framtid. Jo, på riktigt hundra. Puh. Men det ska nog gå. Det här med att plugga får jag göra... nån annan gång helt enkelt.
Och så har vi uppsatsångesten from hell. Nu ska den bli klar. Den måste bli klar. Vi har satt vår deadline till den 19 mars för att vår handledare ska hinna läsa den och komma med synpunkter innan vi skickar den till examinatorn.
Åh, det känns som att bestiga Mount Everest, det gör det verkligen. Skicka till examinatorn. Vilken overklig mening. Imorgon har vi möte angående den med handledarna. Jag är nervös. Jag vet inte för vad -vi är ju förberedda. Men jag är nervös. Kanske för att de ska säga att det inte kommer gå. Eller nåt. Det måste vara det.

För övrigt är jag fortfarande helt lycklig över att vara hemma. Snart måste jag få träffa min lilla systerson också, annars spricker jag.

-Motej e bäst! hade han sagt till sina föräldrar idag. Ja, vad ska man säga? Han kommer aldrig nånsin ha en aning om hur mycket hans moster älskar honom. Snart blir jag gudmor åt en ny liten person dessutom och jag vet sedan förut att hjärtat expanderar och rymmer precis lika mycket kärlek för ännu ett barn. Tänk så fantastiskt det är, att få älska så man knappt kan andas.