Första dagen på tredje veckan har det varit en bra dag. Jag har fått göra mer idag än vad jag sammanlagt har gjort på de två tidigare veckorna. En snäll ST-läkare och en snäll AT-läkare gjorde min dag.

-Sätt på dig sterila handskar och sy ihop här, de orden är balsam för min själ. Jag älskar att sy i folk.

Jag fick även assistera en storkirurg och snälla ST-läkaren när de plockade ut en brusten blindtarm och upptäckte en varböld i lilla bäckenet. Och ja, där fick jag också sy ihop.

Så, bra dag. Tills knock outen när man får gå hem och inser att man ju inte alls får gå hem. Förrän på torsdag.

Det är det som är själva grejen med att bli utlokaliserad. Mindre sjukhus i all ära, trevligt och personligt, ja ibland och ibland inte, men jag vill inte och gillar inte att offra mitt övriga liv. Jag gillar inte att avstå från min kille, mina vänner, mitt hem och mitt gym.

Jag vill ha båda delarna, jag måste få ha båda delarna om jag ska må bra. Jag vill sätta de där stygnen och diktera mina journalanteckningar men sen vill jag gå hem och må bra och vara jag. Jag vill inte kompromissa med det och därför kommer det inte spela någon roll hur bra placeringar jag har annorstädes.

Jag vill bestämma själv hur köket ser ut. Och jag vill bestämma själv när jag åker bort och kommer hem.  

Punkt slut.