Jag sitter på tåget hem från Värnamo, jo jag tackar. Men det är det här med folk på tåg. Är det inte småbarnsmammor som terroriserar med puréprat så är det nåt annat. Bakom mig sitter några kids som ska på nån mässa för unga forskare i Stockholm. De är mycket övertygade om sin egen förträfflighet. Skrytiga nördar och alla i vagnen måste höra hur enkelt det är med nanofysik. De skrattar konstigt och är övertända. Nej, jag är inte avundsjuk. Jag hade bättre saker för mig när jag var sjutton än att hänga på ett lab. Sånt som lärt mig hur världen ser ut, hur vanliga människor är och att hålla käften på tåg. Social kompetens helt enkelt.