Jag berättar för Sanna och hon lyssnar och frågar, men jag har inga svar. Så vi pratar om hur man kommer över något som man inte ens vet vad det är. Ett svek. Ett missförstånd. En tystnad stor som Atlanten. En tid som försvunnit. Men det enda jag vet är vad jag, på ett sätt jag inte vet, har förlorat. Vi pratar om att gå vidare och lyckan över de vänner som blev kvar. Så går jag vidare, för att jag måste. Med en skadad trygghet som ger mig paranoida drömmar på nätterna. Ibland blir allt bra igen om natten, ibland händer det värsta av allt -det blir ännu värre med hårda ord och sanningen. Så går jag vidare, med frågan hela tiden alldeles tyst hängande ovanför mitt huvud. Gjorde jag något fel eller är det helt enkelt bara fel på hela mig.