Min sömn har övergett mig lite mer än vanligt. Jag har nog inte sovit mer än sju-åtta timmar på tre dygn. Jag är allt annat än ovan vid detta tillstånd, men det är så inihelvete jobbigt att vara desperat trött ute på klinikerna, med nya handledare varje dag. Under preklin var det bara att skippa några föreläsningar de dagar det var som värst. Men nu är det no mercy. Jag måste vara på plats och ombytt klockan åtta varje morgon, för jag är ju inte sjuk, bara så overkligt o-utsövd. TV3 var där och spelade in också, så nu vet ni att rollen som zombie i nästa säsong än 'Sjukhuset' spelas av mig. High five.

Imorgon ska jag göra ett pass som kandidat på akutmottagningen. När man är kandidat tittar man mycket. Står på sidan och tittar. Just på akuten kommer det vara en utmaning att bara titta. Jag vill ju jobba. Jag vill ta de där blododlingarna som min handledare ordinerar. Men som kandidat är det ju bara att glömma såna handgripligheter. Jag saknar att vara på akuten och uträtta saker. Så jag längtar tills om två år. On my own. När jag får göra nån nytta.

Skrev jag ett förvirrat inlägg om föräldrarskap inatt? OMG.

Hursomhelst, jag kände mig ju inte precis jättesmart idag på infektionskliniken. Det var ett åtta timmars långt förhör och jag kunde typ 10 %.

Men man överlever ju det också. Och det var inget elakt i det hela, min doktor ville verkligen lära mig saker. Jag var tyvärr to far behind för det mesta. Det var ju bara en tidsfråga innan man måste spela rollen som idiotkanditat för första gången, och nu är det gjort.

Sedan uppdagades det ju också att jag inte gjort klart min Hepatit B-vaccination. Ännu ett minus till mig. Med svansen mellan benen småsprang jag till vaccinationsmottagningen och jag hann knappt in innan de stuckit en spruta i mig. Som inte skulle göra så ont. Den gjorde förbannat ont. Men iklädd scrubs får man inte röra en min. Det ingår liksom i konceptet.

Eftermiddagen gick åt till powerpoit-presentation-skapande, samtal med försäkringsbolag, elbolag, telefonbolag och ännu ett besök en trappa upp i vårt nya hem. Vi har tapeter i sovrummet nu. Så himla fint var det. Sedan var det Måndagsklubb med ÄBL (älskade bästis Lovisa) och American Adam. Ny tradition som kommer göra måndagarna ungefär hundra gånger roligare.

Det är höst nu. Och början på resten av våra liv.

Ibland kan jag undra hur jag skulle bli som mamma, om jag en vacker dag skulle få barn. Med handen på hjärtat så är jag rädd att jag skulle vara totalt kass. Inte tåla stök, inte orka skrik, ha noll tålamod, vara sjukt, sjukt rädd för olyckor eftersom jag sett alldeles för mycket elände på jobbet samtidigt som det helt säkert skulle hända en olycka dag ett eftersom jag är så jäkla tankspridd så fort jag inte befinner mig på jobbet. Och så om ungen mot förmodan klarar sig levande upp i tonåren, då har jag väl jämt jour och det är fritt fram för min avkomma att bli beroende av alla receptbelagda läkemedel vi har hemma som jag givetvis glömt låsa in. Jag tror liksom det, det känns liksom så, när jag slirar genom livet, märker att jag blir äldre men mer vilsen för varje dag. Vid den här åldern borde man kunna ta sig samman och ta kontroll. Men två gånger, bara den senaste veckan, har jag gått rakt in i en dörrpost.

Jag hade fyra mål med den har helgen. Att göra klart min inlämningsuppgift i infektionsmedicin, komma igång med konsultjobbet igen, gå igenom lite siffror till examensarbetet och plugga in lite antibiotika inför infektionsplaceringen som börjar imorgon. Jag har hunnit allt utom antibiotikan. Är lite nervös för imorgon just av den anledningen -är rädd att framstå som en idiot. Men så blev det. Imorgon börjar en hektisk vecka med praktik 8-17 varje dag. Och på fredag och lördag ska vi flytta. Jeeez. Vi ska verkligen flytta! Det är typ hundra saker som måste fixas innan dess. Jag längtar tills vi har föreläsningsveckor igen, för det betyder kortare dagar. Då kanske jag hinner krascha i soffan en kväll. Herregud vad skönt det vore.

Då somnade jag på kanske tjugo minuter, sov sju timmar i ett sträck och sen gick jag upp som om ingenting hade hänt och började min dag. Det var helt overkligt för det är så ovanligt. Jag gör inte sånt, jag sover inte när andra sover, jag har aldrig gjort det. Hela dagen kändes det att något speciellt hade hänt. Jag glittrade i min vita rock, och det är inte helt lätt. Men nu är allt som vanligt igen. Jag och alla tankarna. Mest tankarna på akuten. Jag vill hålla kvar, jag behöver hålla kvar. Jag saknar kollegorna, jag saknar min gröna Berendsen-tischa, jag saknar tempot och meningen, självklarheten i att befinna mig där. Jag skulle behöva möta Sorgen också. Och se traumarummet alldeles tomt och som vanligt. Radiologiplaceringen har tröstat lite ändå. Det har tröstat att ha en snäll gammal professor som kallar mig "mitt barn". Det har funnits någon form av trygghet i att titta i bildarkivet på brustna aortor och metastaser. Hemska saker händer hela tiden, på alla sjukhus, det är normalt, det är inte farligt, det är så det ska vara. Det var inte mitt fel, det var inte mitt fel. Hade inte jag gjort det så hade någon annan gjort det. Mitt huvud säger så. Mitt hjärta skriker förlåt. Hela nätterna. Jag hoppas de hör.

Vi tittar på en röntgenbild. Stor tumör i vänster lunga och hela levern är full av metastaser.


-Nu, eller för tre veckor eller för tre månader sedan hade inte spelat någon roll, säger min professor sakligt.

-För behandligen, eller kommer han att dö?, frågar jag. Fast det är väl nåt jag bara säger. Ingen överlever den cancern.

-Vi ska alla dö, mitt barn, du också. Så ja, han ska dö av någonting, och troligen är det väl cancern som tar död på honom innan en hjärtinfarkt gör det.


Där i ett nersläckt rum framför skärmar fulla med tumörer, så säger han det självklara, som man ändå alltid glömmer bort.

Jag kommer aldrig kunna rädda någons liv. Vi ska alla dö. Av någonting, någongång. Och ur den synvinkeln är ju läkaryrket ungefär världens mest önödiga.

Men för den skull tänker jag inte kasta skit på radiologin och min placering där. Jag lär mig så himla mycket. Förra måndagen tyckte jag att alla lungröntgenbilder såg likadana ut och jag hade noll sinne för detaljer. Men nu, nu kan jag se pneumonier, pnemothorax, pleuravätska och lungstas. Det är kul och det är allmänbildande oavsett vilken läkare man ska bli. I längden är det på tok för lite patientkontakt och för mycket dataskärmar i mörka rum för att jag skulle trivas. Men det är en nyttig placering, helt klart. Shit vad jag här tråkat ut er nu! Jag gillar inte när bloggen blir för "läkarstudentig", för inga vanliga människor bryr sig och jag gillar mest vanliga människor... men det är ju trots allt det här som är mitt liv. Och jag dealar med mitt livsval,nästan jämt. Hundra gånger om dagen åker jag berg-och-dalbana mellan "vad fan håller jag på med?" och "det här är det enda riktiga livet". Hm. Så är det.

Inatt är jag uppe därför att jag behöver få vara allvarlig. Jag behöver få sitta i mörkret och bita mig hårt i läppen. Fyra timmar minst den här gången. Jag hittar inte, och har aldrig hittat, någon annan tid att vara allvarlig på riktigt. Än när det är mörkt, jag är ensam och ingen vet var jag är. Vi är rädda för allvar i det här landet. Och jag är rädd att vara hon som sprider det omkring mig. För det kan verka så pretentiöst. När andra är i närheten vill jag inte vara mina mörka sidor men jag vill ha dem hos mig när jag är ensam för de är för stora att släpa runt på. Jag är mer ledsen än glad, jag är mer allvarlig än rolig, jag bättre att ta ner allt på jorden än att flyga. Jag är inte sjuk, jag är inte i en mental svacka eller depression och det är inte synd om mig. Jag bara är sån. Hela tiden egentligen. Ingen får nånsin träffa mig så. Jag är för vansinnigt väluppfostrad för att vara den som kommer med kylan. Så på natten måste jag få stelna i ett allvar om jag ska kunna vara jag.

Sedan i lördags har det hänt grejer.


Renoveringen av vår nya lägenhet går enligt plan. Och de där luckorna ville i byta ut. Någon som tycker det var synd?


Amazing kräftskiva. Vi hade sjukt kul. Minst sagt.


Jag har börjat min praktik. Och då måste man ju ha fula inneskor har jag upptäckt.


En viss kollega på Posten kallade mig alltid för 'Liten'. Landstinget Östergötland fortsätter den milda mobbingen.

På tal om Landstinget Östergötland så sänds ju nya säsongen av Sjukhuset på TV3 från mitt kära Universitetssjukhus. Det fanns en tid när den serien var det bästa jag visste. Den tiden är definitivt förbi. Jag har sett två avsnitt och jag kan bara konstatera att efter otaliga kilometer i sjukhusorridorer och framför allt på akuten så kan jag inte, inte ens om jag verkligen försöker, intressera mig för dokumentärserier om sjukhus. Att titta på när ambulansen rullar in en patient på akuten och vad som sen händer är som att titta på när målarfärg torkar ungefär. Det är mitt jobb nu, inte min kvällsunderhållning.

Så det kan bli. Så livet kan bli.

Förresten så har jag ju, i och med mitt mosterpass på röntgen igår, med råge gjort veckans praktiktimmar. Därför sov jag imorse. Sov som en spädgris. Drog täcket över huvudet och sov över både röntgenronder och gastroskopiundersökningar.

Det var i det närmaste en religiös upplevelse. Det är så skönt att slippa ifrån fula inneskor, scrubs och namnskyltar. Så ofattbart skönt att bara få vara en dödstrött Stina.

Efter nära fjorton timmar på röntgen idag så är jag aningen lack. Aningen.

Sedan igår kväll och en natt utan sömn så måste jag bara veta att de vet.

-Hjärtat, jag älskar dig. Jag kommer alltid, alltid att älska dig och dina syskon. Fastän ni blir stora för fort och växer om mig.

Mobilen svarar så snabbt som om den vore programmerad.

-Jag älskar dig också. Så fort jag tänker på dig blir jag glad och det känns som att det var alldeles nyss du hämtade oss på fritids eller dagis även fast det är typ flera år sedan. Fast jag är redan längre än dig. Jag går omkring och stoltar med 169 och en halv centimeter.


Då storgråter jag. Min lilla tjej.

Jag vill vara där, jag vill alltid vara där. Som det var. Jag vill svara på deras frågor om livet och döden, kamma deras hår och borsta deras tänder, vara hemma hos dem när de är sjuka, baka sockerkaka med dem, bli arg när de slänger saker omkring sig, säga att de får gå från bordet, hämta dem på fritids och se dem där bland alla barnen och känna att de är mina, stänga in dem under täcket och låtsas tappa bort dem när de ska sova.

Lintotten tjöt alltid av skratt då. Han skrattade och kämpade och ropade andfått.


-Stina, jag vet att det är du. Jag vet ju att det är du utanför. Jag vet det! Jag vet det!


En kärlek stor som Atlanten.
En sorg och en rädsla stor som ett svart hål att de inte har det bra. 

Jag blir rädd, får tunga skor och ont i magen när folk som var kära och lyckliga inte är det längre.

Jag mår som en gammal påse skridskor faktiskt. Jag gör små punktinsatser på några timmar, sedan sover jag. En föreläsning. Sova. En och en halv föreläsning. Sova. En garderobsrensning. Kasta kläder. Sova.

Hej hösten och alla miljoner virus. Misstänker att det blir värre än någonsin denna höst med tanke på att jag gör min första kliniktermin. Paradamdamdamdam! Det är alltså nu jag ska bli doktor på riktigt. Efter två veckor på öronkliniken ska jag typ kunna plocka ut en vaxpropp med små vassa instrument utan att för den skull punktera en trumhinna. Och så vidare. Ja, det känns aningen märkligt. Jag känner mig liksom inte alls som en doktor, men det är alltså nu jag ska stöpas i rätt form i läkarrocken. Really, really amazing.

Jag börjar med två veckor radiologi där jag ska lära mig tolka röntgenbilder och skriva snygga remisser. Sedan är det dags för två veckor på infektionskliniken. På tal om att bli smittad med diverse agens. Jäss. Och sedan en ögon- och en öronplacering, en hudplacering och en primärvårdsplacering. Jag ser mest fram emot öronkliniken och primärvården. Mest för att jag kanske får titta i några öron även i primärvården. Jag gillar öron.

Måste även meddela att rättvisan har segrat och att jag slipper bli deporterad till Jönköping, åtminstone denna termin. Linköping och Örebro hamnade jag i till slut, efter blod, svett och tårar och en insats från en snäll terminsansvarig doktor.

Då kör vi då. Jag ska bara sova och äta lite sushi först. Laxsushi med ingefära och soja, jag tror jag dör.


Jatack.

Bildkälla: recept.nu

Jag har fått rensingsmani. Många kanske tror att jag alltid haft det, eftersom jag städar en del i vanliga fall också, men nu, nu är det något annat än bara den sedvanliga jakten på damm.

Nu vill jag kasta saker! Vi ska ju snart flytta och vi har så ofantligt mycket saker som vi inte behöver. Jag vägrar att bära upp allt onödigt en våning. Det började med alla papper som ligger i varenda låda. Kasta! Idag gick jag över till badrummet. Och jag kastade helt seriöst tre kilo grejer därinne. Herregud vad många flaskor jag hade som jag inte behöver. Nu slipper man få strike varje gång man öppnar badrumsskåpet, dessutom vet jag faktiskt precis var varenda liten kartong i mitt "lilla" hemapotek står. Så, sjuk någon? Jag har allt...

Dessutom har jag sålt fyra böcker till en T1:a. Kul för henne att få läsa Ross Histology billigare. Jag kommer inte sakna den. Lägenheten är helt plötsligt full av potentiellt skräp.
-Ska du verkligen slänga den här? säger Kristoffer när han hittar en läkemedelsbok pappersinsamlingen. Ja, det ska jag absolut!


Kan jag kasta den här ?! Hmmm...

Min yngsta bloggläsare Gustav bröt ju ihop efter att ha läst förra inlägget. Epic fail, helt klart, att jag publicerade bilder på morfar och mormor, för när han såg dem så ville han bara att de_skulle_komma_nu!!!

Och det gick ju inte. Stackars älsklingen. Dumma moster!

I helgen firade vi att min systerson, som är det finaste som hänt oss alla, fyller två år imorgon. Härmed återges firandet i bilder.


Först kom farmor Helena. Då fick Gustav en tröja med Blixten McQueen på. Han använder inga tröjor utan Cars-motiv.


Så då blev han såhär glad. Bästa farmor!


Och ville genast ta av den gamla Blixtentröjan. Den har ju alla redan sett.


Mormor och morfar kom med en motorcykel. Den var fantastisk.


Ingen fick låna den. Inte ens bara för att titta.


Sedan var det dags att visa Faster Kristin och Kusin Frida hur man rattar en iPad. Så sjukt enkelt!


Gustavs mamma bjöd på italensk buffé.


Moster Stina passade på att uppmärksamma att det var lördag.


Men Gustav tyckte födelsedagen firades bäst tillsammans med motorcykeln och nya garaget. Som mamma och pappa köpt i present.


Morfar Auvo är bäst av alla tycker Gustav. Och då blir morfar såhär nöjd.


Sedan var det dags för lyxtårta från kondis. Då var födelsedagsbarnet snabbt tillbaka på stolen.


Mamma Thérèse tände ljusen...


...och Gustav och mormor Britt-Marie väntade spänt.


Gustav blåste ut ljusen många gånger, mamma fick tända och tända igen.


Tårtan var jättegod. Så god att det inte gick att vänta tills alla hade fått...


Tårtbit nummer två.


Sedan tillbaka till motorcykeln och kusinerna. Det är så roligt att de är med och lyssnar på allt man har att berätta om de nya sakerna.


Framåt kvällen blev det fullt i garaget. Och när bilarnas parkeringstid gått ut så vände Gustav helt enkelt upp och ner på bygget. Så jobbar en riktig parkeringsvakt!

De två åren som Gustav har funnits på den här jorden har varit de mest loveboostande åren i mitt liv.
Grattis älskade unge!

De oundvikliga vrålen från en förälder som förlorar sitt barn kommer från helvetets alla djup.
Jag önskar inte min värsta fiende att någonsin behöva höra dem.


Jag har hört dem förut och jag har hört dem igen.
Man fryser fast och vill göra vad som helst, vad som helst, för att stänga av ljudet.
Läkarna börjar prata om Stesolid.

För vår skull, tänker jag. Jag förstår då, att Stesoliden är för vår skull.
För att vi ska kunna andas. Vi korridorerna som har vita kläder men som ändå är riktiga människor därunder.
Vi kan inte andas om det inte väldigt snart ordineras Stesolid till anhörigrummet.

Det vet vi.
Och vi vet att det inte finns någon Gud.
Medicinen är vår religion och vi tror på Stesolid som den enda makten som kan tysta vrålen.

Vi tror.
I en korridor utan tro, utan hopp, utan godhet, utan allt annat än en enorm obegriplighet.
Väck mig.

Men ingenting tystar vrålen. Så är det.
Jag hör dem. Jag hör dem hela tiden.

I den stora sorgens famn famlar jag omkring och sörjer en far som förlorat sin son.
Och sörjer det alla säger åt mig.
Vänj dig, vänj dig, vänj dig, det är det här du har valt.


Du har valt att på darrande ben öppna dörren till ett anhörigrum och öppna helvetets portar.