Idag skulle jag cykla till gymmet. Jag hade pupillvidgande droppar i ena ögat och var därför tvungen att blunda, kisa eller hålla för det ögat. Jag vet inte om det hade med saken att göra, men jag hittade i alla fall inte fram. Trots gps i mobilen. Jag cyklade och cyklade och den verkade bara göra om rutten och trots att det skulle vara 2,5 km från början så var det 2,5 km efter en halvtimmes cykling och

jag hatar den här stan, och mitt icke-liv här.

Jag vände tillbaka igen, utan gymmande. Då blev jag stoppad av polisen för att jag cyklade på trottoaren, men

det såg ju förfan ut som en cykelbana och om det är något jag minns sen jag bodde här sist så är det att det är omöjligt att cykla i den här stan.

Jag började gråta där inför polisen. Han menade inte så sa han, det var bara en tillsägelse, men jag skiter i vad han menade, en tillsägelse från en polis är en tillsägelse för mycket och en dag till i den här stan är en dag för mycket.

Också.

Imorgon bitti klockan sex ska jag åka till Örebro för att påbörja en fyra veckor lång praktik där. Det känns sjukt konstigt. Att jag ska bo i Örebro. Igen. Att jag ska gå omkring på gatorna där, och allt kommer se ut som förut, fast absolut ingenting är som förut och ingenting finns kvar. Inte mitt hem, inte mina vänner. Jag pluggade som en idiot när jag bodde där, för att jag så gärna ville bli läkare. Sista dagen i korridoren satte jag upp ett hejdåbrev på anslagstavlan till dem som varit min familj. Med tårarna rinnande hade jag skrivit att om livet blev som jag ville skulle jag finnas på ett sjukhus nära dem i framtiden.

Kanske sitter lappen och kvar, alldeles gulnad, där i köket på Studentgatan 6, eftersom ingen nånsin rensar korridorköken.

Och trots allt allt allt, kommer jag tillbaka till Örebro, 6 år äldre och faktiskt nästan läkare, för att nöta korriderna på USÖ.

Så är det, och så blev det.


I helgen som är nutid och verklig så har jag jobbat tio timmar med mitt extrajobb på Gymgossisten. Ryggvärk och tackonacke ja... Samt druckit vin och karvat pumpor här på på våning två i världens bästa hyreshus. Ikväll kanske det blir lite plugg också, det vore ju vettigt.

Men först lite frisk luft, jag är vit i ansiktet som en riktig datanörd.

Det händer ibland att läsare ber mig skriva saker. Jag får kommentarer i bloggen eller önskningar på mejlen. De vill att jag ska skriva något som känns. Det ska alltid vara något som känns. Det är aldrig någon som ber mig berätta hur min dag varit.

För det är ju så. Att det är skönt när någon sätter ord på det man känner. Det är därför folk lyssnar på Winnerbäck och Kent. För då får man bekräftelsen att någon vet. Vet hur det är därnere på botten.

-Skriv något om hur det känns när man blir lämnad eller skriv som du skrev förut heter det ofta när någon önskar en text av mig.

Jag gillar när ni kommunicerar med mig och jag gillar när någon föreslår ett ämne, för det är ju det svåraste. Att veta vad jag ska skriva om. För mig är allt så medicinsk numera, men jag vet inte om bloggen behöver vara det.

Skälet till att min blogg inte är vad den var är att jag inte är den jag var -min värld är så mycket mindre än den brukade. Jag har gett upp väldigt mycket för att bli läkare och jag saknar en del av förut. Till exempel när bloggen var så mycket bättre än vad den är nu. Men jag skulle aldrig byta tillbaka. Så min värld är liten och jag skriver gärna om era känslor, jag skriver gärna om vad som helst egentligen. Som det är någon mening med.

Jag skulle kunna lägga upp en bild på det jag gör just nu, nämligen kokar äppelmos, men... Det är inte därför ni läser den här bloggen -det finns massor av äppelmosbloggar därute. Jag ska försöka hålla mig till det som känns och inte så mycket till det som görs, för det var så vi började här och det var det som var meningen.

De första åren när jag i stort sett inte kände någon som läste bloggen, då var det så mycket lättare att skriva vända-sig-i-magen-inläggen. De där obehagligt olyckliga och ärliga delarna av livet som blir de bästa texterna. Men nu känner jag kanske ett femtiotal av er. Ni kan se mig i skolan eller på stan, vissa av er är mina vänner eller anhöriga, och då blir det genast så förbannat mycket svårare. För då kommer självcensuren och då kommer alla krav på att skona dem man älskar och undvika missförstånd. Det är lättare och ärligare när ingen vet vem man är. Så är det.