Idag kom liksom allt över mig och blev verkligt på nåt sätt. Jag har varit lugn och harmonisk inför min tillvaro, men det lugnet tog semester idag och lämnade mig ensam kvar. Allt började med min forskningsuppsats och att jag fick feedback och måste skriva om den och då började jag på något sätt inventera framtiden. Att jag har en hel magisteruppsats att skriva. Att jag har två klinikplaceringar kvar att klara av. Att jag ska jobba 55 timmar under jul och nyår. Att jag sen har en tenta att plugga till. Och den måste jag klara. För uppsatsen som jag uppenbarligen inte är klar med måste bli klar. I februari. Så nu känns allt så... stort och jag-kan-inte-andas-jobbigt plötsligt. Örebro nästa vecka igen gör det hela ännu värre. Samt oron för vilka gudsförgätna, småländska hålor jag tvingas bo i nästa termin. Usch, jag vill inte gå på läkarutbildningen mera nu. Jag vill bli klar. Bara så. Klar. Fri. En färdig doktor.

Snart ska jag skriva här. Om livet och ljusen och mörkret och kärleken. Om längtan till jobbet och det som är på riktigt.

Men inte idag, för jag är helt slut. Småbarnsfamiljerna med hysteriskt skrikande ungar tog nästan död på mig på tåget från Stockholm. Jeeez, någon kategori borde få Valium av SJ. Antingen medpassagerarna eller småbarnsfamiljerna, på den punkten är jag flexibel. Jag utreder inte skuldfrågan här, jag älskar barn, men... de är helt enkelt så ofantligt jobbiga att vara i närheten av när de skriker och inte är ens egna.

För övrigt har jag levt småbarnsliv en hel helg. Jag har svart bälte i moderskap. Idag lekte Gustav att hans moster satt och åkte på pannkakan som han sedan åt upp. Jag undrar om jag ska ta det som en kärleksförklaring eller att han helt enkelt började bli lite trött på mig. Han somnade som en stock efter ovanstående jättemåltid i alla fall. Inte undra på. Med en hel moster i magen.

Det finns ingen som min pappa. Alla som känner honom vet det. Han är helt enkelt en väldigt speciell person. Han är snällast i världen, han är alltid glad och han är den roligaste personen jag vet. Man måste älska honom.

Jag och min syster förstod det tidigt, vi avgudade honom när vi var små. Nu gör min systerson likadant. Han älskar sin morfar så högt att ingen annan får komma nära när de två umgås. Vi andra är som något som katten släpat in i jämförelse med morfar.

Min pappa är helt enkelt väldigt likeable.

Igår genomgick han en stor operation. Han ligger nu med sitt ben i ett paket på en privat ortopedklinik i Stockholm. Det gör ofantligt ont, det vet jag. Han ska vara sjukskriven tre månader först, och ingen vet egentligen inte hur det kommer att gå att jobba igen. Jag har oroat mig till vansinne, livrädd för protesinfektioner och blodproppar.

Men min pappa är glad. Skickar massor med sms, som alla börjar med Hej Doc!. Det är toppen. Han får hur mycket kaffe han vill. Alla i personalen är så snälla. Det gör inte så ont. Snart kan han nog gå. Allt är helt enkelt kanon, de får honom att känna sig som viktigast av alla hävdar han. Han längtar bara lite efter sitt barnbarn.

Jag önskar jag kunde vara där. Jag önskar att jag och Gustav kunde vara där.


Ingen vanlig pappa. En far och hans dotter i sommarsolen 1986. 

Jag somnade klockan sju imorse. Efter att tillslut helt desperat ha halsat Gaviscon direkt ur flaskan.

Vissa nätter alltså.
Vissa matstrupar läker ju aldrig. Min till exempel.
Jag äter lite apelsin i godan ro, och sen känns det som att jag druckit lut.

Och folk undrar varför jag inte dricker alkohol.
Det här är en av hundra anledningar.

Ibland måste man utvärdera varför man gör som man gör. Jag tänkte på det häromdagen när jag gjorde min vanliga slentrianrunda på internet. Jag läser ett antal bloggar mer eller mindre regelbundet. Och helt ärligt så vet jag inte varför jag läser vissa av dem. Jag ger dem fem minuter av min dag, varje dag, men jag gillar dem inte ens. Vissa av dem får mig till och med att må lite dåligt. Men ändå läser jag dem, som en dålig gammal vana.

Jag ska sluta med det.

Aldrig mer ska jag läsa Blondinbellas blogg. Jag gillar ju inte henne alls. Jag mår illa av hennes klämkäckhet, hennes hysteriska pepp och hennes jävla tjat om entreprenörskap och pengar. Jag är inte avundsjuk, hon är för olik mig för att jag ens ska kunna relatera, men de där minuterna i hennes blogg gör inte mitt liv ett dugg bättre. Så jag behöver inte åka förbi henne när jag slentriansurfar.

Och aldrig mer ska jag läsa Katrin Zytomierskas blogg. Hon är visserligen smart och ganska rolig ibland, och hundra gånger mer nynserad än Blondinbella, fast på något sätt blir det ännu värre. För henne kan jag relatera till ibland, men så kommer det... BANG, hon är elak. Ibland på ett roligt sätt, men ofta på ett jag-får-ont-i-magen-sätt. För att inte tala om LCHF-tjatet. Av alla bantare avskyr jag LCHF-are mest, eftersom de alltid ska pracka på sin filosofi på omgivningen så till den milda grad. De blir ju helt fanatiska. Och jag måste ju faktiskt inte besöka en blogg där författarinnan tycker att jag är en av de äckliga, feta, korkade människorna, bara för att jag just åt spagetti. Nej, det måste jag inte. Och från och med nu kommer jag inte att göra det heller.

Katrin och Bella kommer inte märka mitt beslut det minsta. Men förhoppningsvis kommer jag att lägga tiden de brukade få från mig på nåt bättre. Som sagt, ibland måste man fundera på varför man gör som man gör.

Jag såg Lina Pleijel igår på stationen i Örebro. "Vem är det?", kan man ju undra, om man inte var i lämplig ålder (typ 12-16?) när Skilda Världar var det bästa som fanns.

Men henne såg jag i alla fall. Jag blev fanimej starstruck! Sanna mina ord vänner, men hon såg exakt ut som för fjorton år sedan. Jag tror inte ens att hon hade bytt jacka. Hon hade inte bytt frisyr. Hon hade inte åldrats. Hon hade samma ansiktsuttryck. Ja ni vet, de körde mycket på varsitt ansiktsutryck, skådespelareliten i Skilda Världar -ett per karaktär liksom. Det mest irritarande hade hon som spelade Sofie. Hon var sämst också.

Men det var fint på något sätt. Att vissa saker förblir som de alltid varit. Lina Pleijel till exmpel. Sen borde jag ju liksom ha frågat Lina hur hon gör för att konservera sig sådär mirakulöst. Själv har jag åldrats typ tjugosju år på de senaste fjorton åren. Men jag blev ju som sagt starstruck, så Lina fick ta med sig sin hemlighet till vart hon nu skulle. Förmodligen till familjen Bovallius hästgård. Vad den nu hette. Den som minns det kan höra av sig i kommentarsfältet så ska jag skicka en present. På riktigt. Jag kan göra det. Jag är nämligen väldigt glad idag. Utan att gå närmare in på detaljer kring varför. Men det finns ett nyckelord till glädjen i textens första mening. Och ja, idag var en mycket, mycket bra dag.


Låt oss hoppas att Bengt har förändrats en del. Åtminstone frisyren.

Jag ska inte påstå att jag inte finner några ord för hur mycket jag hatar att bo i Örebro. Jag kan komma på ungefär 236 svärord för att beskriva det hela.

Men jag nöjer mig med ett. Eller tre. Än så länge. Det kan bli fler.

Helvetesjävlaskitstad.

Ja. Jag började dagen med att åka buss två timmar, åksjukespy en halvtimme på det, toppat med jag-vet-inte-hur-länge-på-äckligt badrumsgolv eftersom jag inte kunde resa mig, för att sedan cykla till praktiken, givetvis komma försent, tappa kaffe över hela mig, bränna mig, springa och byta om, uthärda dagen med huvudvärken from hell, komma ner i omklädningsrummet när dagen äntligen är slut och upptäcka att nyckeln till skåpet låg i den kaffeindränkta kläderna i en tvättsäck någonstans, halvgråtandes i panik leta efter nyckeln, hitta den tillslut, komma till korridorsboendet och upptäcka att jag inte har mitt låskort, vänta utanför i kylan i en halvtimme tills någon släpper in mig...

...och så korridoren då. Som ju liksom är vad man har att komma hem till efter en dag som denna. Med ett äckligt kök, så håren reser sig på mina armar, och sedan tre sjukgymnaststudenter flyttat in, som storhandlar sina jävla provivayoghurtar och fiberhusk eller vad det nu är, och har mer mat än vad tolv läkarstudenter haft på två veckor i den där kylen, så man inte får plats med eller ens hittar sin mat. Fyfan vad jag irriterar mig på det. Fyfan vad jag irriterar mig på att jag är tvingad att bo såhär.

Till alla yngrekursare på Linköpings Hälsouniversitet: Njut medan ni kan. Preklin är inte så dumt. Snart väntar dagar i exil. Och take-home-message angående det är att det_suger_fucking_jävla_apa.

Jag älskar att vara hemma. Jag får inte nog. Jag tänder ljus, går ett varv genom rummen. Så går jag ett varv till. Jag är hemma. Och jag kan andas. På väg hem från Örebro på fredagarna så har jag redan ångest inför måndagen, när jag måste åka i andra riktningen.

Det kan se ganska glamouröst ut, kan folk tycka, när läkare glider fram i läkarrock i sjukhuskorridorer och ser sådär smarta, viktiga men samtidigt medmänskliga ut på något sätt. Det sitter i rocken alltså, det gör det, och jag har aldrig någon på mig fast jag fryser som en tok nästan jämt, jag känner mig inte alls värdig. Jag ser deras namnskyltar och ett litet sus av respekt går igenom min kropp, för jag vet -omg, jag vet, att de har slitit så förbannat på vägen dit. Och de sliter än. Det är inte så glamouröst nämligen, det är en illision.

Man blir nyst, hostad, snorad, spottad, och nerblödd, företrädelsevis i ansiktet, när man jobbar som ÖNH-doktor. Oh, yes, det blir man. Men ändå, det är som jag förstått på jobbet på akuten, ÖNH-läkarna får göra alla roliga grejer... De får peta och skära och pilla och greja och jag vill också! ÖNH har seglat upp till toppen på min lista över want-to-bees. Who needs glamour anyway?


Sedan jag kom hem från sjukhuset har jag pratat i telefonen. Först med pappa i en halvtimme, vilket är länge för att prata med pappa. Sedan ringde mamma, vilket förvånade mig något, för de bor ju trots allt ihop och kan kommunciera om vad jag har sagt och hur jag mår, men mamma och jag skrapade nästan ihop två timmars prat ändå. Det är vår grej. Vi pratar ungefär en gång varannan vecka. Då pratar vi länge. Sedan blev det någon timmes prat med Kristoffer också, och simsalabim blev det torsdagskväll, den bästa kvällen av alla här. För det betyder att imorgon är det fredag, och då, då får man åka hem...



 
Nässpekulum. Rätt svår att använda fakiskt.

ÖNH-kliniken förtsätter att leverera:

en mediaotit
en extern otit
en tappad skivstång i ansikte
en pärla i näsan
en spontan näsblödning
en infekterad örsnibb med ett fastnat örhänge

(...)

Barn i total skrikpanik får alltid min puls att gå upp i 200. Helt slut blir man. Det är liksom emot alla instinkter man har att hålla ett barn som kämpar allt de orkar, medans de skriker så fönstren skakar. Då kör man autopilot och gör det man måste. Jag har varit tvungen förut och jag var tvungen nu.

13 timmar klinik har jag gjort idag. Nu ska jag sova. Och ju fortare jag somnar ju snabbare blir det helg.
Känns det som.

Här på Öron-Näsa-Hals-kliniken i Örebro går vi ut hårt.

Idag har jag sett:

en extern otit
en enorm vaxpropp
ett totalt utrymt mellanöra
en hypertyreos
en metastaserad cancer med okänd primärtumör
en akut lymfadenit
en Morbus Osler
en jättestor spruta

På tre snabba timmar. Frågor på det?

Angående det utrymda mellanörat så saknade patienten alltså trumhinna och samtliga hörselben eftersom hon opererades 1949 för en mediaotit, dvs vanlig öroninflammation. 1949 fanns det inte penicillin att bota otiter med, så man rev helt enkelt ut mellanörat där bakerierna fått fäste. Allmänläkarna gjorde ingreppet och hade inte särskilt bra insyn i örat och inte särskilt bra instrument, men ingreppet var direkt livräddande, eftersom infektionen annars spreds och gav hjärnhinneinflammation eller blodförgiftning. Idag utrymmer vi inga mellanöron på grund av otit, och man dör heller inte av att få det.

När Vilhelm Moberg skrev de bästa svenska romanerna genom tiderna lät han Robert gå och dra på en otit i åratal, innan han slutligen dog på grund av denna, som en slagen man i Minnesota Territory, långt långt ifrån det land där han en gång insjuknade, på grund av en alldeles för hård örfil.

(...)

Idag var en bra dag. Öronkliniken är min grej. Handledare som refererar till Moberg är också min grej.

Jag ska inte gnälla idag. Promise. Har varit på tillfällig flykt från DDR-korridoren till Familjen Larssons torp i Lugnet, en bit utanför Örebro. Ja, där bor de i ett modifierat torp med pool, universums gulligaste hund Loppan och är bara sådär underbara som de varit sedan min familj lärde känna dem för tjugo år sedan på en strand i Frankrike.

Det var riktigt mysigt att komma hem till ett riktigt hem, äta middag med levande ljus och gamla vänner och bara mysa. Så jag tänker inte vara deppig idag. Jag tänker inte låta hemlängtan ta tag i mig. Jag tänker bevara hemkänslan och värmen från torpet Lugnet nu när jag kryper ner i mina landstingslakan. Så är det.

Jag har fått en hem-till-Karl Dahlgrensgatan-kalender av Lovisa. Varje dag får jag öppna en lucka, tills det blir fredag och jag får åka hem. Det står små hälsningar innanför luckorna. Jag längtar till lucköppning och tänker att ingen har en sån fantastisk bästis som jag.

Man ska tänka så. På allt bra. Sägs det.