Klarar inte av att välja bok så jag drunkande i den här bloggen istället. Det roar mig oerhört. Det fanns en tid när jag var roligare än vad jag är nu, och framförallt omgav mig med människor som var sjukt himla roliga och och som förutom att bedriva varsin fantastisk blogg lämnade de mest underbara kommentarer här.

Som Ida och Johannes. Var Johannes befinner sig idag vet jag, han bor i min gamla lägenhet och finns en mobilsamtal bort. Men Ida. Du som kunde medla mellan bråkande husvagnsfamiljer med en ruttnande midsommarkrans på huvudet. Du som cyklade två mil till jobbet  varje dag och aldrig verkade ha sovit...  Underbara, roliga, jag-körde-i alla fall inte upp-lika-många-gånger-som-Ida, receptionskollega, Suras snyggaste ben-Ida, var håller du hus? Ge mig ett livstecken. Mitt liv är så mycket gråare utan dina blogginlägg och kommentarer.


Mina damer och herrar, jag ger er smakprov från en underbara Skantzötiden:

Orka (inte) 2007-08-05

(...)

Min status vid öppningsdags på jobbet i morse var helt motsatt. Det stod en tant och hängde på låset bara för att berätta att det var slut på toapapper på en toa. -Ta en annan och skaffa ett liv, var jag snubblade nära att utbrista. Okej, då vet jag, var väl ändå det tanten-utan-något-bättre-för-sig-än att-"tipsa"-i-arla-morgonstund fick till svar. Prisa Gud att sommaren går mot sitt slut.

När Ida kommer till jobbet ska hon få vråla PEPP så att jag vaknar. Då får hon ligga i.

Jag vet att du sitter där på jobbet och kollar olika nyhetssidor, bloggar, forum osv tills ögonen glöder alltmedan timmarna segar förbi och du börjar få ångest för att du precis har käkat upp din femte glass och din tionde kopp kaffe och ertappar dig själv med att tänka 'vad gott det vore med en glass och lite kaffe till den...' Och sen blir du förundrad över hur folk kan skriva låååånga kommentarer på din blogg utan att använda punktuation men det kan lätt bli så när man beskriver gamla minnen ya know. Hursomhelst, åk till Stockholm innan jag flyttar härifrån! Annars ses vi väl nån dag efter flytten. Hmm.. man kanske skulle ta sig en glass och en kopp kaffe? ;O

Postat av: Ida

Totalt invers pepp.


RIP -Skantzösomrarna.

Det är så varmt så jag knappt tror att det är sant. Men det är underbart sant. Tyvärr är inte Linköping den ultimata platsen att uppleva den här värmen på. Hoppas kunna lämna den här stan så snart som möjligt, men minst en vecka till blir det nog.

Vi har skrivit uppsats relativt diciplinerat i två dagar nu. Skrivit om och skrivit på engelska. Vi tänkte först skriva en uppsats på svenska och sedan göra en engelsk artikel av det, ingen av oss kan förstå varför vi resonerade så -det är obegripligt och jag minns inte ens diskussionen, för det räcker ju med en artikel. Så jag ångrade mig och Daniel ångrade sig ungefär samtidigt så vi bestämde oss för att göra oss kvitt problemet innan det blev större, så nu har vi i alla fall en tredjedels artikel på engelska. Mer lär det väl inte bli förrän alla prover är analyserade. På något sätt har vi ändå läget under kontroll just nu. Fokusera, acceptera, andas.

Jag har ändå rätt mycket tid, så jag behövde en ny bok. Men det blev fyra, för jag är ju bokmissbrukare. Dessutom fick de kasta ut mig från bokhandeln för jag hade drunknat bland bokhyllorna och helt missat att de stängde. Och då hade de ändå redan gett mig en bonuskvart. Hmm.

Jag drog vidare till gymmet och de höll på att få slänga ut mig därifrån också. Det finns ju ett oändligt antal styrkeövningar man kan utsätta sig för, och nu när jag inte hade en tid att passa så gick det väl lite överstyr. Men hellre det än att sitta och uggla i en tom, varm lägenhet. Kristoffer var tvungen att lämna stan och åka och rädda Västerås logistikdistribution så här är jag nu. Med mina böcker. Och min blogg och er, såklart!


Men vilken ska man ta?

och jag skrattar ihjäl mig emellanåt.

Jag minns ju i stort sett hela 90-talet eftersom jag var sex år när det började och sexton är när det slutade. Alltså prickade detta fantastiska årtionde in hela min grundskoletid -inte alls konstigt att jag har så oerhört många minnen från den tiden.

Så jag skrattar. Åt E-type. Hur stor han var. Ace of Base. Jag hade en singel med låten All that she wants. En CD-singel. CD-skivor var så coola. De var high tech för att man kunde byta låt på nolltid och inte behövde spola.

Och så de dåliga, dåliga TV-programmen. HERREGUD minns ni Förlåt mig och Kär och galen??? Jag älskade Skilda Världar. Det fantastiska med denna kvalitetssåpa (...) var att den gick varje vardag. Man behövde bara vänta en enda dag innan man fick vetan hur det skulle gå för familjerna Toivanen och Bovallius. Hot stuff.

Vi hade plastnappar runt halsen, för det var snyggt (!) och rutiga klänningar med träknappar som knäpptes hela vägen ner. Två tunna slingor i luggen skulle inte sitta uppe med hästsvansen utan hänga fritt. Min mamma hatade det såklart, så typiskt henne haha, jag var tvungen att sätta upp allt hår när jag gick hemifrån, men när jag väl kom fram till discot så drog jag alltid loss de två obligatoriska slingorna och kände mig het. Jag kände mig även het i mina jazzbycor och i mina FILA-tröjor.

Jag var bästis med Carro. Gillade henne ofantligt mycket. Och det gör jag ju fortfarande, she never goes out of style liksom.

Jag var totalt galen i att spela teater. Ingen annan fritidsaktivitet har jag utövat så avslappnat men ändå med så stort allvar. Jag gillade verkligen att vara på Hammarteatern. Jag älskade det svarta scengolvet och de starka stålkastarna som gjorde att man inte såg publiken, fast man visste att de var där. Och det var alldeles underbart. Jag älskade det iskalla brädgolvet in Carmenladan också där vi spelade sommarspelen om somrarna. På teatern hittade jag Anna som blev min tvillingsjäl. Sedan blev vi äldre och jag skulle sluta nian och då spelade vi cabareten i Carmenladan, det var iskall och regnig juni, och aldrig hade vi väl aldrig nånsin haft så roligt som då. Lisa och jag dansade i öppningsnumret och jag sjöng All I have to do is dream i en långklänning som såg ut som bordelltapet. Sista kvällen grillade och höll på att elda upp den berömda ladan.

Gymnasiet kom och 90-talet tog slut och jag gick vilse i en plugghets och MVG-jakt som var i det närmaste bisarr. Således har jag mest jobbiga, helt sjukt jobbiga, minnen från gymnasiet och sedan kom studenten och läkardrömmen grep tag och jag kom så långt, långt bort från den eldiga, ivriga scenälskare jag en gång varit.

Men 90-talet var fantastiskt. Bara så.

Nu är det inte bara mer än tjugofem år mellan oss, utan även ett stort, stort hav.
När du blir större ska jag berätta för dig hur mycket jag saknade dig när du bodde i New York. Hur stort mitt leende var när jag fick bilder på dig från Starbucks. Och hur stor klumpen i halsen var.

Du har stora, runda blåa ögon, tintinlugg och sylvassa små mjöktänder. Du är så lik din pappa så vi kan börja skratta ibland och kalla dig för mini-Chrille. Men emellanåt, när du är lite bekymrad, allvarlig och fundersam, då är du så lik min syster att jag förundras.

Du leker med dina Pixar Cars nästan jämt. Ställer dem i prydliga rader och så ska vi räkna ur många de är. Du har tolv, men vi hittar nästan aldrig alla på samma gång. Men det gör inget, så länge vi bara hittar Blixten McQueen.

Du kan säga en hel mening nu. En enda, så den säger du hela tiden.

-Bilen, den är där.

Ja, bilen den är där, svarar jag varje gång. Lika facinerad och rörd. 'Bilen, den är där' -för mig är den meningen ett litet mirakel. Och du är ett alldeles enormt.
Dessutom kan du säga mamma, pappa, vatten, titta och babil. Babil är det roligaste, för det säger du om alla utryckningsfordon. Brandbilar, polisbilar, lastbilar, ambulanser, grävskopor -de är babilar. Inte bilar. Du är så liten, älskade lilla vännen, ändå har du bestämt att de skiljer sig från andra bilar. Och du har ju rätt.

I lördags sa du också bära för första gången. Vi gick till parken du och jag. Det var stora barn där, och du blev lite rädd och blyg och sträckte dina armar mot mig och sa

-bära

som för att bli räddad. Jag höll dig så hårt och grät några sekunder mot din hals. Din moster är väldigt, väldigt lättrörd. Det här är bara början. Jag kommer gråta på alla skolavslutningar, Luciatåg och när du gör mål.


Just nu finns det ingen i din värld som kan mäta sig med din morfar. Du är totalt galen i din morfar. När morfar och du umgås så finns det inget annat som får komma i vägen. Helst ska ni vara i garaget och hälla ut grus som du kan sopa upp med den längsta sopborsten. Och jag lovar att din morfar inte tycker att det finns någon som kan mäta sig med dig heller. Han ringer mig varje dag och frågar om jag har några nya bilder på dig i min mobil. Om jag fått några mms från New York. Även fast han har en mobil själv. Han vill verkligen inte missa något.

Vi saknar dig så, men vi vet att du har det helt fantastiskt i världens mest fantastiska stad. Och att på FAO Schwartz finns det en massa Pixar Cars som väntar på dig.

Där köpte jag din Bunny förra året. Din Guess how much I love you-Bunny. Svaret på den frågan stod på en liten etikett som vi klippte bort för att du inte skulle äta upp den. Du åt nämligen lappar förra sommaren. Lappen kastade vi bort, men svaret hänger kvar överallt där du går. Alltid.

To the moon and back.

Igår bytte jag mitt sista mikrodialysrör. Studien är klar. Nu återstår timtal av analyser och uppsatsskrivande. Men studien är klar. Inget mer stirrande på en klocka som verkar stå still.

Kristoffer har skrivit sin sista tenta. Idag har vi tittat på Nyhetsmorgon, båda två. Bara en sån sak.

Det är dåligt väder så jag tänker nog jobba några timmar.

Igår slog det mig helt plötsligt, efter en vår av förvirrade semesterplaner, att det är väl bara vi som bestämmer hur ofta man får åka till New York. Vi kan ju inte åka två år i rad, har jag tänkt hela tiden. Vi måste göra något nytt, göra något annat. Men... Jag tänkte i åtta timmar igår och jag vill nog faktiskt inget hellre än att äta lox bagels till frukost, köpa skor på Foot Locker mitt i natten och svettas i TKTS-kön på Duffy Square. Ja, det bestämmer väl vi.

Men euron är låg och jag har försummat Frankrike i massor med år, och någonting i mig skriker efter Bangkok och skyrtrains och Siam också. Det är svårt det här. Jättesvårt.

Jag har vant mig nu vid att i stort sett alla mina klasskompisar är utomlands. Så idag när jag och Daniel satt och fikade i skolan och Johan kom gående så trodde jag först att jag såg i syne, sen blev jag helt till mig.

-Johan, heeeeeeeej, ropade jag förtjust och sprang och kramade honom. Jag hade liksom vant mig vid att han är i Nepal och så är han helt plötsligt hemma. Haha, jag blev nog gladare att se honom än vad han blev av att se mig. Han är ju haft kul i Nepal, medans jag haft en riktigt urtråkig termin, så när någon man gillar dyker upp i skolan bara sådär så är det liksom sensationellt. Som om det riktiga livet börjar komma tillbaka, när folk kommer hem igen. Han hade tydligen varit hemma i två veckor. Men de senaste två veckorna har jag inte varit i skolan utan suttit hemma framför datorn och jobbat.

Nästa vecka kör vi studie i alla fall, och det ska bli sista studieveckan. Vi kommer gå på sommarlov med hela analysen kvar. Folk tittar medlidande på oss. Daniel tror vi kommer vara klara till jul. Han kanske har rätt. Själv har jag slutat tro saker övehuvudtaget. Jag vill bara fly fältet. Åka till Västerås och jobba. Åka till Mälaren och bada. Åka hem till mamma och pappa och grilla. Det är vad jag vill. Jag har gett upp på resten.


Men lediga mornar är mysiga. Tack T6 för att du ger mig den lilla glädjen i alla fall.


Och när man inte äter godis kan man köpa sjukt snygga nagellack.
Trodde aldrig att jag skulle kunna vara såhär diciplinerad och konsekvent, men Beach2011 går superbra och när det är klart ska jag köpa en våg och aldrig mer bli fet. Japp.

Nehej. Jobba och gå en mil var det som skulle göras nu.

Det verkar inte som att vi ska köra projekt nästa vecka heller. För i så fall skule vi skrivit in patienter idag klockan fem. Och jag har inte fått ett mejl om att någon sådan inskrivning skulle ske. Så, ångest. Verkligen.

Ska det här aldrig bli klart?

Jo, det har sjunkit in sen länge att jag i bästa fall sitter med en totalt ofärdig uppsats, men högar av siffror som ska sammanställas (och utan att jag kommer ha en jäkla aning om hur) när terminen är slut, men att försöket åtminstone ska vara klart då. Inga fler timmar på neurologen helt enkelt. Men för att göra slut på timmarna på neurlogen och kunna gå vidare, även om jag inte vet hur, så måste vi ju skriva in patienter. Och det gör vi alltså inte.

Så... dagarna rullar, ofantligt snabbt, jag ägnar tiden åt att försöka att inte tänka på allt vi inte gör, för då får jag total panik, och så går tiden ändå. Den fylls ut med träning, eftersom jag gjort mig själv och min beachform till den är terminens projekt. Något måste jag ju göra. Så jag går en himla massa mil, springer en himla massa i backar och drar en del i gummiband. Typ så. Fyra veckor kvar tills jag ska vara lite nöjd med mig själv. Eller i alla fall mindre missnöjd. Ungefär samtidigt som högar med mikrodialys-siffror som jag inte vet hur jag ska hantera i bäst fall dimper ned.

För övrigt så har jag ju ett jobb som jag ägnar några timmar då och då... Nästa vecka tror jag att jag ska jobba heltid faktiskt. Tydligen är det lite personalbrist-krisartat och jag behövs tydligen för att göra sånt som jag inte gör i vanliga fall, nämligen granska fakturor. Ja, jag är ju inte precis världens mest upptagna människa så vem är jag att tacka nej till lite fakturagranskning. 

Jaha, det var såhär det gick till när T6 gick åt helvete.  

Alltså, eftersom jag har varit ledig i ännu en vecka och nästan uteslutande ägnat mig åt saker som jag lovat mig själv och er att inte blogga om, så har jag heller inte bloggat.

Så kan det bli.

Men jeeeez folks, sommaren menar allvar med Sverige den här månaden och det är ju helt fantastiskt. När jag tittar ut genom fönstret på morgonen så får jag liksom den här maj-ångesten automatiskt som jag lärt mig att ha de senaste vårarna, eftersom maj och fantastiskt väder brukar betyda att jag måste dra ner persiennerna och tvinga mig själv att tentaplugga. Och må skitdåligt. Och äta godis. Och förstöra beachformen, självförtroendet och allt runt omkring mig.

I år så slipper jag allt ovanstående och gör precis tvärtom.

Nu kan jag bara hoppas på att vi får köra de sista två veckorna av studien så snart som möjligt, sedan blir det några veckor som förmodligen och förhoppningsvis innebär resultatanalys och uppsatsskrivande, och i mitten av juni är det sommar, oavsett om uppsatsen är klar eller inte. Japp.

Nu ska jag heja fram Sverige till en finalplats i Eurovision, för det är sånt som jag har tid att bry mig om nuförtiden. Och vår lilla Manboy är ju faktiskt bara för söt, så är det. Så han borde gå vidare. Men såååg ni att Norge åkte ut? Såg ni, såg ni? Okej, hon sjöng så fasansfult falskt, men Haba Haba är ju ändå årets bästa träningslåt. Och Gustav kommer älska den. Han har liksom det afrikanska gunget i höfterna sedan vi tränade till Waka Waka i julas.

Jag blir sällan riktigt arg. Men idag brann det i min lilla kropp av frustration och ilska. Det går att åstadkomma osannolika saker då.

Jag gick ut på en powerwalk på förmiddagen, mina träningskläder hade ingen nyckelficka, och jag tänkte ändå vara tillbaka innan Kristoffer gick hemifrån så jag lämnade nyckeln hemma. Sa till honom två gånger att jag inte tog några nycklar, så om han åkte innan jag kom så skulle han lämna öppet.

-Mmmm, mumlade han.
-Hörde du? Vad sa jag?
-Jag ska lämna öppet.

Jag kom tillbaka en mil senare. Det var tjugo grader varmt och sol och jag var sjukt törstig. Och utelåst. Ja. På allvar. Innanför den låsta dörren fanns min mobil och mina nycklar. Jag skrek av ilska i trapphuset. Av att exakt allt går åt helvete den här våren. Jag hade ingenstans att ta vägen, fick panik av tanken på fyra timmar på tomten, utan vatten i värmen.

Så jag gick runt huset, köksfönstret stod på glänt. Några meter ovanför mitt huvud. Jag släpade fram ett rangligt bord som stod på tomten, ställde mig på det och kunde då krångla ner en stol från vår balkong, sedan byggde jag ett torn av bordet och stolen och då nådde jag fönstret och tänkte då putta upp det. Men det satt fast. Jag tog grannens regnmätare som stod nerstucken i rabatten och kunde efter en stund, ståendes på mitt ragnliga torn, bända upp fönstret. En granne hade då hunnit ropa från okänt håll att de såg mig och skulle ringa polisen. Jag ropade tillbaka att det kunde de göra, för jag var utelåst och skulle in i min lägenhet och dricka vatten. Så klättrade jag upp på grannens altanräcke och samlade mod. Sen hoppade jag från altanräcket till vårt fönsterbläck och efter att ha offrat diverse blomkrukor som åkte i golvet så kunde jag ta mig in i lägenheten.

För att dricka vatten och sedan skicka ett rasande argt sms till Kristoffer.

-Fan alltså, du låste ut mig!
-Åh, jag är så klantig, vem släppte in dig?
-Jag bröt mig in med hjälp av regnmätare, trädgårdsmöbler och under polishot från arg gubbe.
-Vilken ninja du är älskling! Du hade kunnat slå ihjäl dig.
-Och jag hade kunnat slå ihjäl dig.

Jag blir sällan arg. Jag gör sällan inbrott. Men ibland händer det.

Solen sken som den bara kan göra i Stockholm
jag och Kristoffer satt på Vapiano och åt lunch och
ingenstans känner man sommaren komma som i världens
vackraste huvudstad

Men det kändes inte som min födelsedag det kändes
bara konstigt, som att tjugosju är den konstigaste av alla åldrar
så anonym på något sätt så jag glömde nästan själv att det ändå
var den sjunde maj, och det var jag inte ensam om för aldrig

har så många av mina vänner glömt min födelsedag
men det passade ganska bra och var inte så förvånande denna
jävligt
ensamma termin

På kvällen firade vi hos min syster men
inte ens det kändes som mitt firande, kanske för att jag inte
var hemma hos mig jag vet inte

Men Sanna ringde och Anna ringde och det var två samtal
som gjorde mig gråtfärdig av saknad men ändå varm för att jag
älskar dem så, och de spräckte ensamhetsbubblan en stund

Ändå vill jag att den här våren ska vara över nu
Den har inte varit rolig
alls

Eftersom Greken är snäll mot mig, gentleman
och osvensk
så sitter jag på hans sköna skrivbordsstol i mitt hörn den här gången.

Alla trettiotvå timmarna innanför den där dörren, i vita havet av rockar som är
Neurologernas rum.
I trettiotvå timmar iakttar jag dem, lyssnar på dem, är en av dem
fast ändå inte.
Om de tycker det är jobbigt visar de det inte.

De tycker nog mest synd om mig,
som om jag inte verkar ha alltför kul.
Där jag sitter och tycker som mest synd om dem,
eftersom de inte verkar ha det alltför lätt eller
vara alltför lyckliga.

För det är såhär att det är bara att ta luren och ringa
onkologen
igen
för vi har ett hjärntumörrecidiv därute i korridoren
och vi tar luren och söker IVA, för vi häver inte EP-anfallet därute nu
eller kanske nånsin
och ja, ja, ja, förbannade jävla Försäkringskassan man kan ha MS och
ha normal neurostatus just nu, just idag.
Skov, det vet inte Försäkringskassan vad det är, hur kränkande det än må låta.

Djävulskt olyckliga människor.
Som jag möter i korridorerna på mina tillfälliga utflykter från Vita Havet.

Därinne har de just mumlat något till mig om att det är så spännande att vara
neurolog.
Ja, kanske, för vilken av alla farliga, kroniska, obotliga sjukdomar är det egentligen
den här gången.
Va? Va?

När klockan är natt är det bara jag Greken kvar, i rummet där lampan
alltid lyser.
För neurologer sover aldrig.
Jag säger att deras privatliv måste vara lika döda som ALS-musklerna därute,
och han lägger huvudet mot tangentbordet och ropar jaaa i diktafonen och säger att hans tjej också
är läkare.
Osmart drag, osmart som fan.

Två veckor sen de sågs någon annastans än tre sekunder i hallen.
Jag frågar om de har barn, han lyfter pannan från tangenterna och upplyser mig som ju
ovettigt nog, huvudlöst nog har skaffat mig
en kandidatexamen i medicin nu,
om hur barn blir till.

-Man måste ha samlag minst en gång, och var ska vi ha samlag? Var? När?
och så dunkar pannan tillbaka ner i tangenterna.

Det blir tyst medans han väntar på mitt svar
så där sitter vi i varsin vit rock, allmänhetens allsmäktiga, utan svar på något som kan verka så enkelt att lösa.

Han på en träpall,
jag på en skrivbordsstol

funderar vi på samlagsmöjligheter för två läkare som aldrig träffas.

But I know it takes moore than one to ruin a friendship.