Jag var så fundersam när jag fick mina lönespecifikationer i somras. Tyckte jag betalade så lite skatt. Jag ringde lönekontoret och de sa att de drog skatt enligt skattetabell. Jag fattade det som att det blev lite som att jämka. Eftersom när jag fick en halv lön så drog de inte 33% skatt utan mycket mindre.

Hejdå underbara skatteåterbäring tänkte jag. Hade förberett mig på att vara tvungen att betala restskatt.

Så loggade jag in på skatteverket idag och fick min största återbäring genom tiderna. Jag är så chockad och nöjd att denna regniga tisdag helt plötsligt känns helt okej.

Nu ska jag till skolan. Och såsa omkring. Så går ännu en dag denna rehabtermin. Jag är bara lite rikare än vanligt.

Det är söndag och alldeles tyst och koncentrerat i vår lilla lägenhet. Kristoffer tentapluggar och jag jobbar.

Det här med jobbandet alltså... Jag gillar det verkligen. Jag älskar ju att jobba. Och så ger de mig ett extrajobb och säger "jobba när du vill, hur mycket du vill". Hm. Egentligen inte så smart upplägg för en person som jag som tenderar att armbetsknarka så fort hon får chansen. Om man nu ser fanatiskt jobbande som något negativt det vill säga. Hursomhelst så har det blivit några, ähum, timmar den här helgen. De får väl en chock på kontoret imorgon när de ser allt som hänt under helgen. De kommer och fundera på om jag inte har något bättre sätt att spendera mina helger på. Som att dricka rödvin, vara vaken hela natten och sen vara bakfull till exempel. Men det var hundra år sedan jag tyckte såna aktiviteter var bra alternativ.

På tal om det... Så saknar jag Lovisa så jag nästan blir tokig. Hon ringde i fredags och jag blev så ofantligt glad. Det var som om hon var hemma igen nästan. Och så ville jag bara åka till henne och ha en bästiskväll, men det går ju inte riktigt. Men jag härdar ut!

Ikväll är det yoga och alltså dags för att fokusera, acceptera och andas. Jag hyser någon form av hatkärlek till de där yogaklasserna. Jag hatar dem när mjölksyran får hela kroppen att darra, men älskar dem när instruktören äntligen säger att nu gör vi antagoniströrelser och man får vara plog och fisk och ryggen känns som ny efteråt.

Nu laddar jag upp med världens godaste proteinshake. Seriöst, världens godaste. Jag har provat en hel del proteinpulver, tro mig, och jag är inget fan av hur de smakar. Men detta pulver blandat med mjölk och mixat med en stavmixer, skulle jag kunna leva på!


Världens godaste protein hittar du på bodystore.se. De har snygga yogamattor också...

Det bästa med våren är nästan tulpanerna. Jag älskar tulpaner. Jag älskar blommor överhuvudtaget, men tulpanerna kommer med hopp på något sätt, precis när man trodde att det aldrig mer ska växa något i stelfrusna Sverige. Och då är det tur att Netto finns, och säljer tulpaner 30 kr billigare än övriga affärer.


Köket/kontoret. Fint va?

Förresten, har ni märkt hur jag börjat "vardagsblogga"? Jag gjorde ju just det! Jeeeez, måste skärpa mig. Lova att bomba mig med hotfulla kommentarer ifall jag skulle få för mig att lägga in ett recept eller nåt. Det vore liksom dödsstöten för hela iden med Ingen Glittrar Som Stina.

Daniel och jag är allt-eller-inget-människor. Inte så diciplinerade förutom om vi verkligen bestämmer oss för det. Det händer sällan, men då händer det mycket. Idag har vi skrivit från klockan nio imorse tills nu. Wosh! Givetvis hade vi några raster. Till exempel på lunchen som vi ofta intar med ett gäng övriga klasskamrater. Idag var lunchrasten egentligen slut, men då åkte Bezzerwizzer fram och då förlängde vi plötslig rasten så att en spelomgång fick plats. André och jag vann och stämningen blev mycket dålig runt bordet. Jonas hävdade att den enda lyckan han skulle fått uppleva denna i övrigt hårda labb-dag var att vinna Bezzerwizzer...

Nu är det helg. På riktigt. Även fast det liksom känns som helg hela tiden denna underbara termin när man är sin egen som aldrig förr. Fast snart börjar nog faktiskt min och Daniels studie på riktigt. Då är det slut på långluncher och Bezzerwizzer. Och övrig lyx, som till exempel nattsömn.

Jag lovade ju lite fler bilder i bloggen, så här kommer några bilder från veckan. Först var jag ju i Stockholm och jobbade lite mest mest var jag ju barnvakt åt världens bästa Gustav. Som jag älskar så mycket så jag börjar gråta ibland när jag tänker på det. Tänk vad en liten krabat kan göra med ett mosterhjärta...


Jobbar på Café Mocco. Och fikar, givetvis.


Hämtar Gustav på dagis. Han får GÅ hem. Stolt som en tupp blir han av att slippa vagnen.


Vi går trehundra meter på en timme. Allt är ju så spännande...


Moster, kan jag få den här? Du älskar ju mig sa du!


När man blivit trött i benen... så kan man i alla fall få lite glass i solen.

Idag när jag kom hem från skolan så fick jag ännu en gång en påminnelse att min kille är romantisk. Men jag blev extra glad och förvånad eftersom han har tenta-p och allt vad det nu medför...


Bara att följa pilarna från dörrmattan...


...ut i köket. Favoritgodis och hjärta väntar och jag ler världens största leende. Än.

Jag pallade inte segdagarna i Linköping längre, jag rymde till Stockholm igår. Gustav och jag tog det lugnt morse. Han tittade leende på mig med sina pigga runda ögon, inspekterade förvånat lägenheten som var fri från all morgonstress. Så åt vi yoghurt (jag säger vi, för hans nya intresse är nämligen att bjuda... Från en slemmig sked.)
Sedan gick vi till dagis. Det tog tid. För vi var tvungna att stanna vid varenda skyltfönster, och titta hänfört och förstenade varje gång en taxi, buss eller sopbil åkte förbi. Och det finns rätt mycket alla de grejerna på Hantverkargatan klockan nio en tisdagmorgon.

Hans ögon fylldes av tårar när jag lämnade honom på dagisgården. Alldeles tyst och misstroget satt han i famnen på en kille i personalen och betraktade mig, med tårarna rinnande. Jag ville dö.

-Moster kommer snart. Älsklingen.

Nu sitter jag på Café Mocco. Kontoret för alla som frilansar... Skulle kunna lägga upp en fin bild om jag hade kommit underfund med hur min nya, fantastiskt snygga smartphone fungerar, men det har jag inte.
Jag har köpt en sjukt dyr räksmörgås och en kopp té. Ska snart börja jobba. Och njuta av att inte vara någon som någon vet något om. Jag skulle kunna vara vem som helst. Till exemepl en författare som lever sin dröm, på Café Mocco en tisdag i mars. Ja, det skulle jag kunna vara. Tänk om. 

I och med telefonen är visionen att åstadkomma lite fler bilder i bloggen. Faktiskt. Man ska ha visioner!

Och angående kommentaren från dig Josefin så säger jag tack, tack, tack för den. Den värmde varenda milliliter blod jag har. Jag återkommer till det du skrev i ett inlägg snart. Och du, tills vi hörs igen, lycka, lycka, lycka till.

-Men, säger Kristoffer och ler sitt härliga leende, varför ska man INTE vara självgod? Man ska ju älska sig själv, så är det bara!

Ja, det ska man ju. Det är bara så himla svårt.

Det har forskats mycket på sjukdomen sedan sextiotalet, och idag vet man mycket väl vad som händer i hjärnan på den som drabbats. Delar av basala ganglierna som kontrollerar motoriken förstörs, vilket leder till stora konsekvenser för den som blivit sjuk. Man får svårt med automatiken i rörelser, att gå blir nästan omöjligt och patienten behöver lägga all sin mentala kraft på att klara av att ta några steg framåt. Man förlorar förmågan att upprätthålla en normal hållning och normal steglängd, patienterna tar sig fram framåtlutade och med små, små steg. Händerna drabbas av grovvågiga skakningar, mimiken försvinner och patienten får också mentala symptom som sömnstörningar, depression, och 20% drabbas av demens. Sjukdomen har ett långsamt förlopp och den drabbade kan vara sjuk i många år, men den förkortar livslängden väsentligt.

Ingen vet varför man får Parkinsons sjukdom, men alla som känner någon som drabbats vet att det är fruktansvärt. Att sjukdomen tar tillslut suddar ut de egenskaper i personligheten som gör att man är den man är. Den tar till och med leendet.

Idag kan man inte bota sjukdomen, det finns heller inga mediciner som kan bromsa förloppet. Däremot kan man behandla sjukdomen medan den pågår. Den bäst fungerande medicinen heter L-dopa och ersätter de förlorade signalsubstanserna i basala ganglierna så att den sjuke under 5-7 år kan fungera relativt normalt. Sedan börjar medicinen ge svåra biverkningar, på grund av att hjärnans förmåga att lagra L-dopa har försämrats av sjukdomens progress. Man tror att dessa biverkningar förvärras av att L-dopa tas i tablettform, vilket gör att blodkoncentrationen av läkemedlet varierar mycket mellan doserna, och tillsammans med att hjärnan inte längre kan lagra upp medicinen så fungerar den alltså sämre. Patienterna får så kallade on-off-fluktuationer där de växlar mellan att ha mycket dålig rörlighet och är nästan förstenade när blodkoncentrationen blir för låg, och när koncentrationen blir för hög direkt efter en dos drabbas patienten av ofrivilliga rörelser som man inte kan kontrollera.

Att hitta ett sätt där blodkoncentrationen av L-dopa hela tiden hålls konstant skulle därför kunna minska de svåra biverkningarna som L-dopa-behandlade patienter drabbas av.

Och det är alltså här min magisteruppsats på läkarprogrammet kommer in i bilden. Min handledare som är överläkare på neurologen har nämligen uppfunnit en variant av L-dopa som kan ges subcutant (i underhudsfettet) via en pump, som pumpar in läkemedel kontinuerligt i patienten. Pilotstudier tyder på att detta leder till jämnare blodkoncentrationer och mindre biverkningar.

Det jag och min forskningskollega Daniel ska göra denna termin är nämligen att bevisa att det är så, så att de stora starka läkemedelsbolagen ska vilja tillverka subcutant L-dopa i större skala så att den blir tillgänglig för de som drabbats av Parkinsons sjukdom. Så att de kan få ett bättre liv helt enkelt.

Detta ska vi göra genom att utföra en klinisk studie där vi under fem dagar bevakar patienternas rörlighet och blodkoncentration, både när de medicinerar med L-dopa i tablettform och när de medicinerar med det nya läkemedlet. För att få svart på vitt att det är bättre med nya L-dopa.

Forskning är massor av väntan. Först har vi väntat på etiskt tillstånd för att få utföra studien. Det har vi fått nu. Just nu väntar vi på att vår handledare ska rekrytera patienter som vill delta. När själva studien väl drar igång ska vi vara med patienterna från 6 på morgonen till 24.00 och dokumentera deras tillstånd. Det tar minst tre veckor, kanske fem. Patienterna byts ut under tiden, men det gör inte vi. Så dår kör vi hårt kan man säga.

Fram tills dess tar vi det ganska lugnt. Vi har skrivit en inledning på uppsatsen och läst en miljon vetenskapliga artiklar om Parkinsons sjukdom.
Men det är väldigt ovant. På läkarprogrammet har vi hittills inte direkt fått lära oss att ta det lungt.
Som tur var har jag ett extrajobb som jag jobbar med hemifrån och som jag kan välja att ägna ganska mycket tid. Tur är väl det, annars hade jag kanske blivit galen.

Detta är alltså vad jag gör denna termin. Frågor på det?


Love & Other Drugs. En helt fantastisk film om Parkinsons sjukdom.

Imorgon ska jag skriva ett vettigt inlägg. Berätta vad det är jag faktiskt gör den här terminen och sånt. Har förstått att jag kanske inte varit helt tydlig med det. För någonting gör jag faktiskt, i alla fall är det tänkt så.

I'll go thorough the details with you tomorrow.

Nu -dusch och sen ligga platt och vila muskerna efter ett mjölksyra-yoga-pass som jag kommer ha men av tills jag går i pension -eller nåt.

Angående vardagspoesin så ska jag också skärpa mig.
För allas vår skull.

För varje dag som går.
Ju fler människor jag träffar och lär känna.

Så inser jag om och om igen.
Hur sjukt tur jag har som har Kristoffer.

Han är den mest underbara mannen.

Det finns faktiskt inte alls, alls många vettiga människor därute.
Nehej.

Åren går, jag kan knappt förstå att de blivit så många sedan jag flyttade ut från det där ockrafärgade huset på Skaldevägen i Bromma. Jag lämnade stora paket på barnens sängar och en enorm tulpanbukett i köket innan jag försvann.

Det går inte en dag utan att jag tänker på mina barn.

Nils och Beata.

Jag trodde aldrig att jag skulle fästa mig så mycket.
Älska dem så vansinnigt.
Men det gör jag. Fortfarande.

De var inte bara barn, de var de mest underbara barnen av alla.
Snällast, roligast, smartast.

De litade på mig och de behövde mig.
De lyssnade på mig och de lärde sig av mig.
Vilken fantastisk upplevelse det var, att få vara deras barnflicka.

Så fick de en lillasyster och deras mamma sa att nu får du lite av dem alla tre som spädbarn, det du missat, för hon är så lik sina syskon. Och hon var helt perfekt.

Andrea.

Iiiina, ropade hon, med huvudet på sned, och jag smälte till glöd.

Beata och Nils är inga barn längre.
Och Andrea är ingen bebis.
Tiden är den obarmhärtigaste av alla bränder.

Men min kärlek kommer de ha in i evigheten.
Jag förstod det sist jag var där och orkade vänta medan Nils och Beata bråkade sig hesa över vem som skulle ha Odenplan i Monopol.

Alldeles lugn och harmonisk satt jag där.
Och älskade dem.

Det var längesen, det har funnits tunder de senaste månaderna när jag trodde att jag aldrig skulle säga det här igen, men det har varit en perfekt dag.

Jag vaknade till Vasaloppet, somnade om efter en halvtimme, vaknade vid tio, Kristoffer och jag åt frukost framför TV:n och såg nöjda en svensk vinna Vasaloppet, precis som det ska vara. Sedan tog vi en promenad i vårsolen, sprang på Pavel som jag inte sett på hundra år. Det var så kul att se honom, så vi tre stod och pratade tills fötterna frös till is och jag var tvungen att minnas att vintern är kvar ändå. Sedan gick vi vidare genom Linköping, letade upp Cloettas chokladbod i de äldsta staddelarna där vi bunkrade upp med defekt, billigt Cloettagodis. Sedan drog vi hemåt, jag bakade en hallonpaj och så kom våra grannar Åsa och Noa och fikade. Noa är två år och så vansinnigt söt så hela världen smälter.

Jag längtade efter Gustav dock. Inget känns som kärleken till honom och jag har abstinens efter att ha varit med honom en vecka och kunnat lukta i hans fjuniga nacke när jag vill.

Och så störtade jag till gymmet (Älskade, saknade Lovisa, du hade blivit så stolt om du sett speeden och tidsschemat!) och yogan. Jag var stel som en gråsten efter all skidåkning. Mindre kul att yoga då, men väldigt nödvändigt. Så jag fokuserade, accepterade och andades.

När jag sladdade in i trapphuset hemma igen så stod det en liten glad gubbe vid porten och undrade om det var doktorn som kom. Det visade sig att han är svåger till vår hundraåriga granne, och efter en stund kom hans fru också. Så sköna gamlingar! Vi träffar dem ibland, de är så förtjusta i ungdomar, och jag är sannerligen förtjust i dem med, för de är så smarta, roliga och moderna fast de är 80+. Doktorn och ingenjören kallar de oss, idag frågade tanten när vi är klara, så att hon vet exakt hur många år hon ska hålla tummarna. Vilka fina människor det finns. Såna som dem ger mig hopp om mänskligheten. Eller nåt.

Jahaja, det var såhär det var att ha ett liv.

Jag har varit en vecka i fjällen med massor med sol och snö, skidåkning, Gustavmys, sova-som-en-klubbad-säl-nätter, Bezzerwizzer-spelande och skratt åt fula fjäll-stuge-inredningsdetaljer.

Jag skulle vilja skriva något bra. Men som alltid när jag vill det så kan jag inte skriva en enda rad. Det är fortfarande något som inte stämmer. Därinne i själen. Så är det.

Här kommer lite bilder i alla fall, för att kompensera en aning för mitt dåliga bloggande.


Gustav provar morfars curlingkängor. Passar nästan.


Obligatoriskt ful inredning och furuchock. Notera taklampan.


Mina vrålåk. Just ja, jag är ju grym på skidor.


Gustav och jag kollar dagens väder. Perfekt såklart!

Så var det jag som hade den högsta poängen när resultatet äntligen, äntligen kom.
Jag vet att sånt som resultat inte ska spela någon roll om man bara är godkänd.

Men för mig.
Nu.
Med det sämsta självförtroende någonsin.

Så spelar det jävligt stor roll att få vara etta.