Jag är så trött så jag är yr i huvudet. Men nu är jag ledig i över två veckor. Det känns som om jag inte sett min kille på evigheter. Verkligen sett honom, umgåtts med honom. Så när vi om två dagar står på Arlanda, bara vi två, så är det väldigt välbehövligt. Ute i köket hör jag Gustav säga TATIS TATIS vilket betyder att han hjälper sin mormor med maten och att de tänker servera potatis snart. Men då är jag nog inte vaken. Jag älskar mitt jobb, men det var längesen jag var såhär betongtrött. Imorgon blir det bättre, då blir det häng och konsert med vänner. Om jag orkade skulle jag längta, för det ska bli så himla kul.

Överallt dit jag surfar idag ser jag bilder på midsommarfirande människor i blomsterkransar. Jag tänker att det ser så vackert och trevligt ut ändå, trots allt, och försöker minnas när jag själv firade midsommar. Det måste ha varit i nian. Vi var hos Carro och det var fantastiskt kul tyckte jag då. Jag var sexton år, nu är jag tjugosju. Jag minns bara det där firandet för elva år sedan. Jag har effektivt jobbat bort möjligheten att få nya midsommarminnen. Jag har valt ett yrke där jag kommer kunna jobba hur mycket som helst. Alltid. Dygnet runt. Midsommar, jul och nyår. Och jag kommer göra det. Jag kan inte säga nej, jag kan inte låta bli. Kanske går jag i pension när jag är sjuttiofem utan ett enda minne av någonting. Tänk om. Jag firade midsommar på akuten, med de våldtagna, alkoholförgiftade, olycksdrabbade och ångestfyllda. Sedan somnade jag när klockan var tio för att gå upp kvart över fem och börja om igen. Idag är det måndag. Nu är jag ledig. Men midsommar är slut.

Man kan inte älska sitt jobb mer än vad jag gör. Känslan i kroppen när jag är där, jag kan inte beskriva den. Som om hela mitt liv bara varit en transportsträcka på väg till de där lokalerna. Och där och då behöver jag inget mer. Ingenting. Vi är en jobbfamilj med alla möjliga och helt omöjliga kollegor och vi gör något viktigt hela tiden. Aldrig någonsin funderar jag på meningen med det jag gör. Jag undrar aldrig vad en viss arbetsuppgift ska tjäna till. Allt är så självklart. Allt är frid inom mig, oavsett kaoset. Allt är enkelt. Imorgon är jag ledig. Vad ska jag ta mig till?

Näe, jag vet. Det är så sjukt tråkigt när folk aldrig uppdaterar sina bloggar. Men här är jag nu.

Jag vill aldrig börja plugga igen. Ungefär. Det är så himla roligt att jobba och så skönt när man går hem med en nöjd känsla i magen, och går dit igen nästa morgon alldeles peppig och förväntansful. Jag älskar akutsjukvård för att vad som helst kan handa. Näromhelst. Man vet aldrig om larmet går om tio sekunder, och det blir fullt pådrag och adrenalinpåslag. Det är sjukt häftigt och stimulerande.

Idag var jag handledare åt en rookie. Haha, helt surrealistiskt. I förrgår hade jag själv en handledare. Som jag visserligen inte gick bredvid, utan mest sprang och frågade ibland, men ändå. Nu skulle jag alltså agera någon form av stöd och expert åt en tjej som aldrig satt sin fot på akuten. Vara stickhjälp om inte hon klarade av att ta blodprov och blododla helt exemplariskt fast jag inte gjort det sen i augusti. Det var nog mer tur än skicklighet och jag blev så himla lättad när butterfly-slangen fylldes med blod. Harklade mig och sa ja, såhär gör man alltså... Jeeeez.

Det var längesen jag var såhär lycklig faktiskt. Min kille är den finaste, snart snart får jag hålla Gustav i min famn, om mindre än två veckor andas jag Greklandsluft och när jag kommer hem så får jag komma tillbaka till världens bästa jobb där massor med djupa sår och adrenalinkickar väntar mig.

Man ska inte klaga.

Jag jobbar och jobbar, för de hade gjort fel med mitt schema så det blir nio veckor ändå. Det finns nog inget som jag tycker så mycket om att ägna mig åt. Jag älskar mitt jobb, jag älskar akutsjukvård. De fick jaga hem mig när mitt pass var slut. Det kändes som om jag varit där i fem minuter. När jag egentligen ägnat hela dagen åt en svårt skadad patient och hans anhöriga. I deras livs svåraste stund står jag där och tvättar bort blod, och på något sätt känns det så... Självklart.

Jag är inte kvar i Linköping och jag håller på och vänjer mig vid det. Vänjer mig vid tystnaden och ledigheten. Snart ska jag ta tag i mitt liv, höra av mig till folk, hitta på saker, åka och bada, planera, boka semesterresa.

Snart ska jag göra det. Jag ska bara vänja mig först.

Nu är hon återfunnen -nog var det Ida och ingen annan som återkom med ett svar på min efterlysning...

Underbara du.
Ja, de är ett hårt slag, de här nittiotalisterna som helt plötsligt är överallt. De går inte på lågstadiet längre och dessutom är de smalare än man nånsin minns att man var. Hmpf.

Jag e-brevar dig, min Surababe. Höhö.

Jag är absolut ingen filmmänniska. Jag kan inget om film.

Men ibland blir jag hänförd. Slumdog Millionaire var så oerhört vacker.
Och Forrest Gump är den bästa film jag nånsin sett.

Därför älskade jag My name is Khan som jag såg för några dagar sedan.
Se den. Gör det bara.


Helt fantastisk.

Mitt schema kom idag. Jag fick absolut panik när jag såg det. Jag fick en vecka mindre än jag bett om, eftersom de verkar anse att jag inte behöver någon introduktionsvecka. De spar in på min introduktionsvecka, kan man säga.
Och jag som verkligen hade kämpat med mig själv för att ta ledigt två veckor, jag kände hur obehaget steg inom mig inför tre lediga veckor.

Jag behöver inte vila upp mig efter den här terminen. Jag har varit ledig. Jag behöver mitt jobb på min akutmottagning. Så jag ringde Oskar i panik, så att han fick komma och ge mig stöd. Han som fått elva veckors jobb. Nu behöver ju han sitt intro och han har ju heller inte begärt två veckor ledigt i juli så... jag inser skillnaden, det gör jag! Men det är ändå jobbigt.

Men arbetsnarkoman som jag är så har jag ju sett till att jag har ett jobb till. Mejlade genast världens bästa storasyster som även är min chef, och förklarade situationen. Hon lovade, från ett soligt Central Park att jag skulle få all fakturaattestering förutom mina vanliga arbetsuppgifter. Genast gick det lite lättare att andas. Dessutom kan man attestera fakturor på en solig altan. Det kanske går att klara den här sommaren också.

Så fick jag en jättejättefin namnskylt av Oskar som muntrade upp mig ännu mer innan han virvlade vidare mot viktigare åtaganden, nämligen flickvänsmys, så jag ringde mamma och briefade den påfrestande jobbsituationen och arbetslöshetskänslorna tills vi än en gång kom fram till att allt hade ju ordnat sig. Och att hon ju faktiskt har sommarlov och om det är fint väder så kan vi åka och bada under den där introveckan när jag inte är önskvärd, och är det dåligt väder ja... då kanske vi kan åka bort.

Och nu till lite bilder.


Den jättefina namnskylten. 'Läkarstudent under cover' kallar vi den.


Vår skolkatalog kom idag. Bästa omslaget.


NY idag. Gustav och Bunny från moster myser järnet.