Walk of shame
Var i skolan idag. Jag var tvungen, men det är en pärs att stöta på folk överallt.
Folk som klarade sig.
Som ger mig medlidande blickar och tycker synd om. Men som innerst inne är så jävla glada.
Att de inte är jag.
Jag vet, jag har varit en av dem förut, innan allt det här. Jag vet precis hur bra de mår.
Och jag unnar dem det, det gör jag verkligen.
Jag vill bara inte se det. Inte nu.
Folk som klarade sig.
Som ger mig medlidande blickar och tycker synd om. Men som innerst inne är så jävla glada.
Att de inte är jag.
Jag vet, jag har varit en av dem förut, innan allt det här. Jag vet precis hur bra de mår.
Och jag unnar dem det, det gör jag verkligen.
Jag vill bara inte se det. Inte nu.
2011-01-31, 15:41:20
Smärtbuketten
Världens vackraste blombukett anländer till dörren.
Jag packar upp den och vet att det är ju fullt med kärlek det där blompaketet, att det är så jag ska se det.
Men.
När jag har den utan papper i mina händer klarar jag inget annat än att gråta förtvivlat ner i kronbladen.
-De älskar dig så, det är därför... säger Kristoffer och tar buketten ifrån mig och sätter den i en vas.
Det är de finaste blommorna som någonsin stått i vår lägenhet.
Jag vill titta på dem, men jag kan inte.
Skälet till att de står här gör så ont så jag nästan inte kan andas.
Jag packar upp den och vet att det är ju fullt med kärlek det där blompaketet, att det är så jag ska se det.
Men.
När jag har den utan papper i mina händer klarar jag inget annat än att gråta förtvivlat ner i kronbladen.
-De älskar dig så, det är därför... säger Kristoffer och tar buketten ifrån mig och sätter den i en vas.
Det är de finaste blommorna som någonsin stått i vår lägenhet.
Jag vill titta på dem, men jag kan inte.
Skälet till att de står här gör så ont så jag nästan inte kan andas.
2011-01-29, 23:09:02
Om igen
Jag gjorde allt jag kunde.
Och jag var inte ens i närheten. Det skrämmer mig och jag har en sån ångest som jag inte visste fanns.
Orkar inte höra allas klyschor.
Jag var för dålig helt enkelt. Alldeles för jävla dålig.
Om jag kunde vara det en gång, kan jag vara det igen.
Så är det och så blev det.
Jag känner mig så äckligt jävla värdelös.
Och jag var inte ens i närheten. Det skrämmer mig och jag har en sån ångest som jag inte visste fanns.
Orkar inte höra allas klyschor.
Jag var för dålig helt enkelt. Alldeles för jävla dålig.
Om jag kunde vara det en gång, kan jag vara det igen.
Så är det och så blev det.
Jag känner mig så äckligt jävla värdelös.
2011-01-28, 13:21:29
Ni som bor i mitt hjärta
Jag tog mig till slut upp ur de febersvettiga lakanen och ut i världen igen. Vilken vidrig influensa. Aldrig mer! Från och med nu ska jag vaccinera mig varenda år, believe me!
Spenderade helgen i Stockholm med min systers familj och i Uppsala för att gå på min vän Annas psykologexamen. Det var så fint. Hon har alltid varit psykolog, finns ingen naturbegåvning som hon, men nu har hon papper på det. BUP i Västerås kommer få den bästa psykologen ever, och jag är så stolt, stolt, stolt. Annas pappa höll ett kort tal som ändå sa allt om hur stolta de var och tårarna vällde upp i ögonen. Där satt vi runt ett bord, Anna, jag, Carro och Lisa och jag tänkte hur jag älskar dem, så jag nästan går sönder, och just den där lördagen behövde jag ha dem nära mig mer än någonsin. Jag har varit lite skakig på senaste tiden. Finns ingen trygghet som den från gamla vänner.
På tal om sådana så har Mia varit här sen i måndags. Helt perfekt. Jag behövde verkligen bara hänga och inga personer kan hänga som Mia och jag. Chill och kul och helt perfekt. Vi har ätit hotellfrukost, sovit mitt på dagarna och ätit godis. Är tomt här nu när hon åkt, det var verkligen kul att ha en inneboende.
Ikväll är det bästistid som gäller. Jag och Lovisa ska fika och gå på bio. Vi lever i ett vänta-på-tentaresultat-vakuum och vi man kan inte göra annat än att vänta och försöka glömma bort att man väntar. Och vi är bästa duon ju. Vad ska jag ta mig till när hon bor i San Diego? Måste fundera på det.
Nej, jag måste ge mig iväg nu. Och leva lite. Har fått mersmak på det där med att leva eftersom jag nästan dog förra veckan. Lovisa tror inte riktigt att jag nästan dog, utan hävisar till att jag tenderar att vara lite dramatisk emellanåt... Men jag såg ljuset i tunneln, jag gjorde det! I princip.
Spenderade helgen i Stockholm med min systers familj och i Uppsala för att gå på min vän Annas psykologexamen. Det var så fint. Hon har alltid varit psykolog, finns ingen naturbegåvning som hon, men nu har hon papper på det. BUP i Västerås kommer få den bästa psykologen ever, och jag är så stolt, stolt, stolt. Annas pappa höll ett kort tal som ändå sa allt om hur stolta de var och tårarna vällde upp i ögonen. Där satt vi runt ett bord, Anna, jag, Carro och Lisa och jag tänkte hur jag älskar dem, så jag nästan går sönder, och just den där lördagen behövde jag ha dem nära mig mer än någonsin. Jag har varit lite skakig på senaste tiden. Finns ingen trygghet som den från gamla vänner.
På tal om sådana så har Mia varit här sen i måndags. Helt perfekt. Jag behövde verkligen bara hänga och inga personer kan hänga som Mia och jag. Chill och kul och helt perfekt. Vi har ätit hotellfrukost, sovit mitt på dagarna och ätit godis. Är tomt här nu när hon åkt, det var verkligen kul att ha en inneboende.
Ikväll är det bästistid som gäller. Jag och Lovisa ska fika och gå på bio. Vi lever i ett vänta-på-tentaresultat-vakuum och vi man kan inte göra annat än att vänta och försöka glömma bort att man väntar. Och vi är bästa duon ju. Vad ska jag ta mig till när hon bor i San Diego? Måste fundera på det.
Nej, jag måste ge mig iväg nu. Och leva lite. Har fått mersmak på det där med att leva eftersom jag nästan dog förra veckan. Lovisa tror inte riktigt att jag nästan dog, utan hävisar till att jag tenderar att vara lite dramatisk emellanåt... Men jag såg ljuset i tunneln, jag gjorde det! I princip.
2011-01-26, 17:24:18
Bittrast i Östergötland
Jag längtade som besatt efter den här lediga veckan. Allt jag skulle göra, och inte göra.
Jag skulle läsa, fika på stan, träna två gånger om dagen, städa förrådet och bara njuta av att ha tid.
Nu blev det inte så.
Istället har fyra dagar på raken stavats
INFLUENSA
och det känns bara så himla orättvist.
Influensa large. Jag har inte kunnat sova, inte kunnat äta, inte kunnat vara uppe, inte kunnat göra ett enda dugg förutom att klamra mig fast vid min vetekudde när jag feberfrossat. I natt trodde jag seriöst att jag skulle dö.
På något sätt förväntas jag ändå vara glad. Alla säger det till mig.
-Var glad att det inte hände förra veckan.
Fast jag kan inte vara glad.
Jag kan bara vara besviken och jävligt bitter på att jag fått ännu en vecka ofrivlligt instängd i min lägenhet.
Med ångest.
Fyfan vad livet lyckas suga just nu.
2011-01-19, 18:13:17
Halvlek
Igår firade vi att vi är halva läkare nu.
Vi har gjort första halvan, det är helt otroligt.
Även om jag inte riktigt kommer känna så, och godkänna mig själv förrän jag klarat stadietenan, då har jag ju faktiskt klarat hälften, inte bara gått hälften.
Men det var fint igår. Älskade blivande kollegor.
Jag såg mig omkring bland borden inne på Herrgårn och betraktade dem,
mina klasskamrater, era framtida läkare, och jag tänkte på hur mycket jag tycker om så många av dem.
Hur fantastiskt mycket de betyder. Hur sjukt mycket jag kommer sakna dem nästa termin.
Ni ska veta det, att ni kommer bli väl behandlade av mina klasskamrater i framtiden. De fantastiska människor.
Jag är så ofattbart trött.
Jag vaknade klockan tolv av att Kristoffer stod och gjorde bananpancakes till frukost.
Kroppen och huvudet vill inte följa med, allt går som i slow motion.
Det är inte bakfylla, det är något annat. Som inte verkar gå över.
Jag tror det är utmattning, det liksom värker överallt.
Slut på ATP, slut som människa.
Jag har dammtorkat hela lägenheten. Vi har så förbannat mycket dörrar, med lister som aldrig slutar samla damm. Det kändes lyxigt på något sätt, att ha råd att ägna en timme åt dem.
Annars så känner jag mig mest gråtfärdig.
Jag vet inte varför.
Kanske är det något mer än kroppen som är totalt utmattad.
Själen kanske.
Jag måste sova.
Vi har gjort första halvan, det är helt otroligt.
Även om jag inte riktigt kommer känna så, och godkänna mig själv förrän jag klarat stadietenan, då har jag ju faktiskt klarat hälften, inte bara gått hälften.
Men det var fint igår. Älskade blivande kollegor.
Jag såg mig omkring bland borden inne på Herrgårn och betraktade dem,
mina klasskamrater, era framtida läkare, och jag tänkte på hur mycket jag tycker om så många av dem.
Hur fantastiskt mycket de betyder. Hur sjukt mycket jag kommer sakna dem nästa termin.
Ni ska veta det, att ni kommer bli väl behandlade av mina klasskamrater i framtiden. De fantastiska människor.
Jag är så ofattbart trött.
Jag vaknade klockan tolv av att Kristoffer stod och gjorde bananpancakes till frukost.
Kroppen och huvudet vill inte följa med, allt går som i slow motion.
Det är inte bakfylla, det är något annat. Som inte verkar gå över.
Jag tror det är utmattning, det liksom värker överallt.
Slut på ATP, slut som människa.
Jag har dammtorkat hela lägenheten. Vi har så förbannat mycket dörrar, med lister som aldrig slutar samla damm. Det kändes lyxigt på något sätt, att ha råd att ägna en timme åt dem.
Annars så känner jag mig mest gråtfärdig.
Jag vet inte varför.
Kanske är det något mer än kroppen som är totalt utmattad.
Själen kanske.
Jag måste sova.
2011-01-15, 14:40:47
49 sidor. Den var 49 sidor.
Stadietenta. Jag har varit med om en stadietenta. En enorm tenta som aldrig tog slut. Ändå gjorde den det.
Vissa stunder känner jag mig helt tom.
Andra stunder sliter tankarna mig mellan hopp och förtvivlan.
Men hopp som sagt, inom mig finns det lite, lite hopp.
Ikväll behöver jag det hoppet för att kunna sova.
Jag har ont i hela kroppen.
Jag är så trött så jag ser suddigt.
Vilken jävla månad det varit.
Tack Mathilda. Självklart vill jag ha kommentarer. Jag har väldigt många läsare, men de flesta är väldigt tysta. Så det värmer att få höra era röster ibland. Verkligen.
2011-01-13, 19:01:24
Gud hjälpe mig
Det är mycket som är fantastiskt med min utbildning. Som när man träffar patienter. Och vetskapen att läkare faktiskt gör mycket bra saker, och att jag en dag, kommer göra bra saker jag också. Det är fint att tänka på. Det är roligt att klara tentor också, känslan när det där godkända betyget kommer är oslagbar. För att inte tala om vännerna, mina blivande kollegor. Hur vi sliter tillsammans, hur vi peppar varann och hur vi utan att tänka fångar varann när någon tror att de kommer drunkna.
Där har vi alla varit också för...
Ja, för de där ofattbart jobbiga stunderna finns ju också såklart. Jag har snart gått halva utbildningen nu, och det finns tre saker som är värre än allt annat har jag kommit fram till. Utan inbördes ordning, här kommer de:
*obduktionerna. Nej, man vänjer sig inte. Jo, det är ofattbart jävla makabert. Det spelar ingen roll vad överpeppiga amanuenser försöker predika för mig. Det suger att umgås med uppsågade, urtagna döda kroppar och jag tänker aldrig mer sätta min fot på patologen så länge jag själv lever. Punkt slut.
*att vänta på tentaresultat. Ett inferno av paranoia. Det går inte att sova, men ändå vill man inte vakna. Uppdateringsneuros på mejlen och så kommer ju aldrig det där jävla mejlet men när det så väl gör det... nästan hjärtstopp varje gång.
*att vänta på att skriva tenta (alias tenta-p-upplopp). Man är totalt slut. Man är totalt livrädd. Dagarna går ofattbart långsamt. Aldrig någonsin är det över. Och så rösterna inombords. Om de kommer från huvudet eller från magen vet jag inte. De upprepar dock samma mantra allihopa: jag kan ingenting, jag kan ingenting, jag kan ingenting. Så kommer natten innan. När man ska försöka sova, för att orka prestera på topp i sex timmar dagen därpå, av det man tror att man inte kan något av.
Jag trodde jag visste vad tentaångest var innan jag började här. Så trodde jag att jag visste det efter första tentan. Och efter tredje tentan. Men det finns inget som liknar stadietentaångest, det vet jag nu. Jag är så förlamande nervös. Helt enkelt.
Där har vi alla varit också för...
Ja, för de där ofattbart jobbiga stunderna finns ju också såklart. Jag har snart gått halva utbildningen nu, och det finns tre saker som är värre än allt annat har jag kommit fram till. Utan inbördes ordning, här kommer de:
*obduktionerna. Nej, man vänjer sig inte. Jo, det är ofattbart jävla makabert. Det spelar ingen roll vad överpeppiga amanuenser försöker predika för mig. Det suger att umgås med uppsågade, urtagna döda kroppar och jag tänker aldrig mer sätta min fot på patologen så länge jag själv lever. Punkt slut.
*att vänta på tentaresultat. Ett inferno av paranoia. Det går inte att sova, men ändå vill man inte vakna. Uppdateringsneuros på mejlen och så kommer ju aldrig det där jävla mejlet men när det så väl gör det... nästan hjärtstopp varje gång.
*att vänta på att skriva tenta (alias tenta-p-upplopp). Man är totalt slut. Man är totalt livrädd. Dagarna går ofattbart långsamt. Aldrig någonsin är det över. Och så rösterna inombords. Om de kommer från huvudet eller från magen vet jag inte. De upprepar dock samma mantra allihopa: jag kan ingenting, jag kan ingenting, jag kan ingenting. Så kommer natten innan. När man ska försöka sova, för att orka prestera på topp i sex timmar dagen därpå, av det man tror att man inte kan något av.
Jag trodde jag visste vad tentaångest var innan jag började här. Så trodde jag att jag visste det efter första tentan. Och efter tredje tentan. Men det finns inget som liknar stadietentaångest, det vet jag nu. Jag är så förlamande nervös. Helt enkelt.
2011-01-12, 16:36:33
Bara jag och gamla tentafrågor
Jag längtar efter min kille så sjukt mycket.
2011-01-11, 14:06:42
Konstaterande
Om tentan kommer handla om något av följande:
*metabolismen (och allt tråkigt som hör till den)
*näringslära (för det är ju så jäkla viktigt att veta hur många procent kolhydrater en medelsvensson vräker i sig...)
*mikrobiologi (vilken bakterie som har vilka virulensmekanismer har jag verkligen försökt lära mig, men de är för många, så är det bara!)
*feokromocytom och porfyri (ja, vad är det nu igen?)
*receptorers intracellulära signalvägar
Ja, då är jag körd. Totalkörd.
Hejdå.
*metabolismen (och allt tråkigt som hör till den)
*näringslära (för det är ju så jäkla viktigt att veta hur många procent kolhydrater en medelsvensson vräker i sig...)
*mikrobiologi (vilken bakterie som har vilka virulensmekanismer har jag verkligen försökt lära mig, men de är för många, så är det bara!)
*feokromocytom och porfyri (ja, vad är det nu igen?)
*receptorers intracellulära signalvägar
Ja, då är jag körd. Totalkörd.
Hejdå.
2011-01-10, 20:49:01
Din slutstation. Din ankomst.
Då, fortfarande
och alltid
mitt hjärta visste att det var Han
långt innan jag själv visste
och långt innan det var möjligt
Det är inte alltid hjärtan kan få bestämma
men jag tänker alltid tro att hjärtan vinner
för vad ska man annars leva för
att leva ett liv mot sina känslor är inte att leva
och varje dag
hela tiden
älskar jag honom som den där första dagen
knock out-kärlek
när den är som mest Hollywood
och när den är som verkligast
2011-01-09, 22:53:24
Så gärna, så gärna vill jag det
Jag har varit med Lovisa hemma hos hennes föräldrar några dagar. Det är för självdestruktivt att vara ensam i en lägenhet för länge, med tentaångesten och berg av plugg som enda sällskap.
Det är helt ogreppbart hur stor den här tentan är. Helt ogreppbart. Jag pendlar mellan att tro att jag kanske kommer klara den trots allt, och nästa sekund så kommer det över mig hur många som misslyckas med den, och vad skiljer mig från dem?
De hade också klarat alla andra tentor, de hade pluggat, kämpat, varit diciplinerade, sovit dåligt eller inte sovit alls, fått panik, blivit lugna, fått panik igen, repeterat, repeterat, repeterat och så tillslut kommer så det underkända betyget ändå, som ett iskallt stryptag och så måste allting ohjälpligt börja om igen.
Ge mig styrka.
Det svåraste kommer nog vara att jag ännu inte lärt mig att definiera mig som något annat än mitt senaste betyg. Om jag är godkänd på läkarutbildningen, då är jag godkänd i mina ögon. Då är jag rätt bra trots allt. Då kan jag se mina klasskamrater i ögonen, då kan jag vara en lyckad flickvän, då kan jag vara en duktig dotter. Då blir inte spegelbilden lika svår att tåla. Om så det där U:et kommer så är jag så rädd att jag i den strängaste av blickar inte kommer vara värd vatten. Jag ger mig själv de där mördarblickarna för ofta, jag vet, men kanske har de också tagit mig genom halva utbildningen.
Jag vill så gärna vara BRA. Det är bara det.
Bara det.
Det är helt ogreppbart hur stor den här tentan är. Helt ogreppbart. Jag pendlar mellan att tro att jag kanske kommer klara den trots allt, och nästa sekund så kommer det över mig hur många som misslyckas med den, och vad skiljer mig från dem?
De hade också klarat alla andra tentor, de hade pluggat, kämpat, varit diciplinerade, sovit dåligt eller inte sovit alls, fått panik, blivit lugna, fått panik igen, repeterat, repeterat, repeterat och så tillslut kommer så det underkända betyget ändå, som ett iskallt stryptag och så måste allting ohjälpligt börja om igen.
Ge mig styrka.
Det svåraste kommer nog vara att jag ännu inte lärt mig att definiera mig som något annat än mitt senaste betyg. Om jag är godkänd på läkarutbildningen, då är jag godkänd i mina ögon. Då är jag rätt bra trots allt. Då kan jag se mina klasskamrater i ögonen, då kan jag vara en lyckad flickvän, då kan jag vara en duktig dotter. Då blir inte spegelbilden lika svår att tåla. Om så det där U:et kommer så är jag så rädd att jag i den strängaste av blickar inte kommer vara värd vatten. Jag ger mig själv de där mördarblickarna för ofta, jag vet, men kanske har de också tagit mig genom halva utbildningen.
Jag vill så gärna vara BRA. Det är bara det.
Bara det.
2011-01-09, 18:04:37
Bästisjulklapp!
Kan det bli snyggare? Tror inte det!
2011-01-06, 01:12:56
This time for... STADIETENTAN.
Gustav kom och ställde en liten tomte bredvid min dator när jag satt och pluggade. Så log han så hela världens hjärtan brister.
Det var bara att kicka igång Spotify för hundrade gången och än en gång dansa till Shakiras Waka Waka med honom. Han twistar med väldigt böjda knän -tills han ramlar.
