Tick tack
Så man kollar mejlen. Igen. För sjunden gången på en kvart.
Jag blir knäpp snart.
På riktigt.
Ändå så vill jag kanske inte ens ha resultatet.
På något sätt lever jag hellre i ovisshet än som underkänd.
2011-02-25, 13:28:46
Marken jag går på gungar
Jag mår inte så himla bra. För att underdriva. Det är allt och ingenting. Vet inte om det är mest inuti mig, eller om det mest är omvärlden.
Jag känner mig liksom otrygg. Rädd hela tiden, fast jag vet inte riktigt varför eller för vad.
Jag hoppar till för minsta ljud, tappar saker, har sönder saker, får konstiga utbrott och börjar sedan gråta för att jag fått dem.
Det är som jag hela tiden tappar balansen. Med psyke som en skrämt djur. Biter för att jag känner mig hotad. Men jag vet inte av vad.
Jag vill vara cool. Vill svara ärligt och inte så hysteriskt tillkämpat när folk frågar hur jag mår. Vill inte att mina händer ska darra. Jag vill vara en stark, balanserad tjugosexåring som snart är läkare, som står pall när det stormar. Jag vill kunna hantera saker, eller åtminstone mig själv. Just nu hanteras ingenting.
Vart har jag gått när jag är borta?
2011-02-21, 16:14:41
Never ending
2011-02-18, 16:10:13
Nu och snart
Sedan går dagarna och man förstår ju att det trots allt inte alls är över. Det räcker inte att ha pluggat som en dåre och att ha skrivit tentan -man måste klara den också. Så börjar väntan. Inget är som den väntan. Om och om igen går man igenom frågorna de ställde, vad man svarade. Förbannar det man redan nu vet att man missat. Skickar desperata böner åt någon högre makt och hoppas, hoppas, hoppas att man klarade sig.
Jag och Daniel jobbar med vår uppsats nu. Det är en ganska harmonisk tillvaro trots allt. Där man är sin egen chef. Och min chef har varit väldigt liberal mot mig den här veckan. Inte mycket har uträttats. Och imorgon är det fredag. Och på termin 6 pluggar man inte på helgerna har jag bestämt. Däremot skulle jag behöva damma av jobbdatorn och få ihop åtminstone tio timmars jobb. Men det ska väl gå bra.
Nästa helg åker vi på semester. Massor med skidkläder, mat, romaner, föräldrar, syskon och syskonbarn ska packas in i två bilar och sedan ska allihop åka upp till Härjedalsfjällen. Till en fjällstuga mitt i backen. Med mycket furu invändigt. Såklart. Jag längtar verkligen.
På tal om semester så börjar nog förhoppningsvis sommarplanerna att formas och bli verklighet tillslut. Om det går i lås som jag hoppas så kommer jag vara så semesterlycklig den här våren så det är inte klokt. Men jag vågar inte go official innan flygbiljetter är bokade.
Nu säger jag till mig själv att det är dags att gå till skolan.
Snart. Undanber mig den oerhörda kylan som rapporterats därifrån den här veckan dock.
Bild från reseguiden.se
2011-02-17, 12:28:02
Tomt
Det är en så konstig känsla i kroppen nu.
För fast jag känner mig sliten som en Vasaloppsåkare med en mil kvar till Mora.
Så har jag ingen ångest.
2011-02-15, 08:30:21
På måndag blir allt bra igen
2011-02-12, 17:03:59
Ge mig möblerna. Nu!
Jag ringde Oskar och bad om hjälp. Han kom förbi efter en kvart och svarade lugnt och sakligt på alla mina frågor. Han är den enda jag vill träffa just nu som har med skolan att göra. Han ger mig inte värdelöshetskänslor fast han är grym på allt, han stressar inte upp mig, han framkallar inga hopplöshetskänslor och vikigast av allt: han levererar inga klyschor i stil med du är stark och jag tror på dig. Jag behöver faktakunskaper, strategier och snabba förklaringar. Inget annat. Jag tror på dig fungerar inte på mig, eftersom jag kuggade, punkt slut. Det finns inget värde eller någon bonus i det faktum att jag är jag. Det är bara prestationen som räknas.
Kristoffer och jag är efter tre år med oerhört obekväma (och fula) köksmöbler nu nära en lösning. Kristoffer hittade jättesnygga möbler från MIO på Blocket och hon som skulle sälja dem erbjöd sig att komma hit med dem. Gosh, bara en sån sak! Vi har ju ingen bil. Och det skulle vara så najs att ha någonting i lägenheten som inte kommer från IKEA. Önskar att hon kunde komma hit med möblerna redan idag, jag tänker inte pruta en krona, jag vill bara ha dem. Mitt kök behöver dem. Jag behöver dem. Nu.
När blev jag egentligen intresserad av inredning? Jaja. Jag behöver väl se att livet går vidare. Eller nåt.
Sist men inte minst, en gosig bild på Gustav från igår morse. Han låg och sov som Pippi med huvudet nere vid fötterna när min syster skulle väcka honom.
Älskling. Inte minsta lust att gå till dagis.
2011-02-11, 16:23:19
Ännu en natt
Det är som att det aldrig, aldrig, aldrig tar slut.
2011-02-10, 23:37:04
Plugga, jobba och leva
Det här är det värsta jag varit med om under min utbildning. Så är det.
I söndags åkte jag till Stockholm och vi fixade ett överraskningskalas åt pappa som fyllde år. Han som aldrig vill bli firad eller ha presenter tyckte ändå det var väldigt roligt att få ett litet kalas med kalasmat, blåbärspaj och en roddmaskin i present. Gustav åt obscena mängder marsansås. Vi tänkte att han inte behövde få någon fika, att han skulle fortsätta leka på golvet och inte märka att vad vi gjorde. Men han klättrade så självklart upp i sin stol och väntade på sin tur, och då var han ju tvungen att få smaka. Han kräktes till och med marsansås efteråt, så det blev nog lite mycket trots allt.
På kvällen klippte Thérèse honom för första gången. Det krävdes en hel stab med folk (jag och hans pappa som underhållare) samt en iPad och en iPhone. Apples produkter är det bästa Gustav vet på denna jorden. Han blir totalt galen om han får syn på en iPad eller iPhone och inte får ha den nu!!! Så blev han alltså klippt efter många om och men. Det blev så gulligt. Lite hackigt såklart, men oerhört gulligt.
Igår jobbade jag i Stockholm. Jag har ju skaffat ett nytt jobb. Inte så bra tajming att det började nu, men det var bara att ta sig tid. Det är ett extrajobb för MTG online, jag har fått en dator och ska jobba hemifrån. Igår var jag på kontoret och lärde mig vad jag ska göra. Det blir nog bra. Kommer ju få jobba hur mycket som helst om jag vill det. Och att sitta framför en dator hela dagarna och pilla med olika dataprogram det har jag ju gjort förut. Fast på ett kontor med de bästa postisarna. Det blev lite för mycket framför datorn då bara, speciellt den sista sommaren, som kan ha varit den längsta i mitt liv.
I sommar ska jag jobba på akuten igen. Om jag längtar? Ja, helt galet mycket. Det är väldigt slitigt, men aldrig är man så nära livet och döden som på en akutmottagning. Det är en skön konstrast till den overkliga studentbubblan. Dessutom är det något speciellt med att få sticka nålar i folk. Det tröttnar jag aldrig på.
2011-02-08, 12:01:56
Detta är inte ett sponsrat inlägg. Faktiskt.
Jag var seg som en fet gris idag när jag skulle tvinga mig själv till gymmet i en spöregnande, gråtråkig stad som var mörk redan när jag vaknade. Jag fattade liksom inte hur jag skulle kunna prestera något alls på gymmet, fast jag visste att jag var tvungen. Det skulle dessutom bli det enda roliga eftersom jag tentapluggar all övrig tid.
Kristoffer har köpt ett nytt kosttillskott som han lovat länge att det är drag i. Jag tänkte att goda råd är dyra när man är seg, så jag provade en shake.
Och mina damer och herrar, holy crap!!! jag har aldrig varit så speedad på ett gym i hela mitt liv. Det gick inte att bli trött helt enkelt. Jag brukar slita mig till 3,5 km på crosstrainern när jag ställer in den på ganska mycket motstånd. Och då är jag död sen. Idag orkade jag 7, 5 km och var helt oberörd efteråt. Jag slutade bara för att gymmet snart skulle stänga. Nere bland vikterna orkade jag också sjukt mycket mer än vad jag brukar orka.
Jag var lite chockad när jag ilade hem, som en hamster på speed.
Jag är fortfarande lite chockad. Och jag tror inte jag tränar utan No Explode! igen. Det är liksom roligare att inte bli trött än att vara helt slut.
Ja, det är helt lagligt.
Och ja, de säljer burken i en nätshop nära dig vid namn Gymgrossisten.
2011-02-05, 18:16:28
Han är underbar, och han är min
Jag hör alltid på Kristoffers sätt att öppna porten och springa uppför trappen att det är han och ingen annan som är på ingång i vårt lilla hyreshus.
Till och med en port öppnar han som ingen annan, mer glatt, mer energiskt.
Idag körde han som vanligt porten, springet i trappan och så snabbt som ögat slet han upp ytterdörren. Andfådd, med ett stort leende.
-Jag har en sak till dig!
Han räcker fram en stor bukett blommor innan han ens klivit över tröskeln. Fast jag har varit så jävlig sen i fredags. På alla sätt. Till och med gråtit ilsket över den förra buketten som tog sig över dörren. Men han har aldrig tappat humöret eller tålamodet. Han har bara varit en miljon gånger mer glad och kärleksfull än jag förtjänar.
Den här gången gråter jag inte i blommorna. Tårarna är slut och inte ens jag kan vara sur när jag ser det där leendet.
Han är underbar och han är min.
Min sjukt snygga, orubbligt postiva och tålmodiga kille.
