Jag vill att tidningar och TV ska låta mig glömma helgen. Men de envisas med sina rubriker. Jag vill att de ska låta mig glömma att jag stod där och sa sådär. Jag vågar knappt gå ut. Först förstod jag inte varför, men jag vet nu att det är för att jag är så rädd att någon ska känna igen mig.

Vi träffade vår nya lägenhet igår. Den var stor, vi tittade lite hjälplöst på varann några gånger och funderade vad vi ska göra med alla kvadrat. 3 rum, gosh.

Lite jobb ska göras först bara... Badrummet ska stambytas och allt ska rivas ut och det ska bli nytt golv, ny inredning och handdukstork. Köket ska rivas ut, ny spis ska sättas in, ett skafferi ska byggas, golvet ska bytas, tapeterna ska bytas och så ska de sätta in nya skåp och bygga igen en av kökdörrarna som leder till sovrummet. Vi vill inte ha en dörr mellan kök och sovrum, jag vill inte ha matlukt i sängen osv...

Och så ska alla trägolv slipas och fönstren ska renoveras och väggarna ska få nya tapeter. Ett element ska tas bort från väggen i hallen och sen. Sen ska vi flytta in.

Jag borde ha dokumenterat lägenhetens ursprungsskick så att vi kan visa folk hur det såg ut innan allt fixats.

Om en månad är det dags alltså. Världens turborenovering. Vi tror det när vi ser det. Allt känns himla overkligt.

Jag känner mig så manglad av trötthet och så full av sorg att jag inte kan röra mig. Hur ska jag kunna sitta i en föreläsningssal och vara normal, någonsin igen. Säg mig det. Säg mig det.

Ibland är det jävligt ensamt, det här med att ingen kan förstå. Har man inte stått där på golvet med svetten rinnande, larmet tjutande i öronen för tjugonde gången, har man aldrig jobbat på en akutmottagning en kväll som ikväll så kan man aldrig förstå. Jag begär det inte, men det är fruktansvärt frustrerande, så frustrerande att jag vill gråta och stampa i marken. Helt ensam under stjärnorna efter en kväll som det här. Det är inte skriken, blodet, trafikolyckorna eller spyorna, jag ser det varje dag, jag är så ofantligt van och betonghård inför elände. Det är att aldrig hinna klart. Att aldrig kunna skölja bort det där blodet. Och hundra andra saker. Men som sagt, ni fattar inte. Ingen fattar, och ikväll hatar jag den insikten.

En kollega sa till mig idag och sa att jag låter så himla snäll när jag pratar med patienterna. Jag fick en gråtklump i halsen för jag blev så glad. För jag vill så gärna vara bra mot dem. Men man vet ju aldrig hur man uppfattas. De är sjuka och jag vill vara snäll, så att de åtminstone inte mår sämre. Tack Inger. Det du sa betydde så mycket.

Jag skriver i huvudet hela tiden nu. Som det var förut. Jag körde nyss hundra på femtioväg för jag vet inte vad som händer runt omkring mig när jag är full av text på insidan. Det vore nog ingen katastrof om ingen visste var jag fanns i några veckor. Tänker jag mig, alldeles yr av ord och irriterar mig på att det är mörkt i alla fönster som jag susar förbi femtio kilometer för fort. Alla ska vara så jäkla normala och sova på natten.

Vi var på Allsång på Skansen och jag behövde bara säga det till någon. Jag höll ut till två timmar före sändning innan jag mumlade till Lisa att det höll på att gå åt helvete med mitt liv och mitt förhållande och att det dessutom fanns någon på jobbet som orsakade kaos i min kropp.

-Shit, svarade hon bara.

Jag hade lämnat varenda man för honom. Resten av livet.
För det finns ingen annan som luktar så gott, som säger så knäppa saker eller har så långa ögonfransar.


K som i kaos i kroppen.
K som i kärlek.
K som i Kristoffer.
Och K som i Kristoffer och Kristina.

Jag går på stan och tycker jag känner igen så många. Det är en konstig känsla, för jag bor ju inte här, jag går nästan aldrig på stan. Hur kan folk vara så bekanta? Ibland hejar jag lite försiktigt. Ler. Fattar inte hur alla dessa ansikten utan namn kan finnas i min hjärnas fotoalbum. Det är som att drömma. Jag sätter mig på ett café och då händer det igen. En ung tjej till höger om mig känner jag ju! Men ändå inte... Då slår det mig. Vaginalblödning, störtflod, missfall, i torsdags. Min patient. Det är mina patienter jag ser. Jag har stuckit i deras armar, analyserat deras urinprov och kastat deras missfallsblod i soporna. De okända människorna, som är mina hemligheter. Jag har sett dem utan kläder i deras livs svåraste stund, jag känner dem inte, men jag känner dem så väl. Mina patienter. En ny del av mitt liv. Snart är jag läkare. Blunda och håll andan inför overkligheten.

Inatt drömde jag att jag träffade Lovisa. Jag såg henne på håll i en folkmassa och jag slog nästan ner folk för att ta mig fram till henne. Och så kramade jag henne och det var tårar överallt, jag kunde aldrig sluta gråta. Bästis.

Ni som har er bästa vän nära, var ofantligt glada för det. När jag väl får se min bästa vän igen, se henne på riktigt, då ska jag aldrig låta henne åka bort mer. Elller jo, men hon ska få ansöka om tillstånd långt i förväg och ta mig med.

Jag har guldmedalj i saknad nu. Så är det.

Det är som om sommaren och arbetspassen aldrig tar slut. Jag blir knäpp. Tiden segar sig fram, det regnar oavbrutet och det känns som att Kristoffer varit borta en hel evighet.

Det känns som att jag är klar med akuten för den här gången. Kanske firar jag min jul där. Julafton, juldagen, annandagen. Det vore ett bra sätt att fira jul på. Men fram tills dess så... Grejen är den att jag inte vill börja skolan heller. Aldrig har det lockat mig så mycket som nu att ta ett studieuppehåll. En termin eller ett år utan någonting som är vårdrelaterat. Så gärna skulle jag vilja det. Men jag är inte 22 år längre och jag måste göra klart det här nu. Kanske skulle det kännas annorlunda om jag visste att jag fick vara hemma på US i Linköping i höst. Att jag slapp veckopendla. Ja, självklart skulle det vara annorlunda. Men trött på vården, det skulle jag nog vara ändå.

Åtta pass kvar att jobba på nio dagar. Jag gör tre dagar på rad på kirurgakuten nu. Igår hade vi fyra traumalarm. När larmsirenerna tjuter för fjärde gången är man ganska matt.

Nu är det autopiloten som gäller.

Jag ska härda ut de sista två timmarna på jobbet nu. Sedan ska jag ta bilen och trampa gasen i botten och köra ut till ingenstans och skrika. Har ingen lust att nånsin börja skolan igen. De är så inihelvete orättvisa.

För första gången i sommar känner jag mig riktigt trött i benen och i huvudet. Det är en sliten Stina som går där i scrubs och inte riktigt orkar glädja sig längre åt hur bra hon kan sticka i små kortisonsköra kärl med butterflynålen. Idag var det dessutom stora etylikerdagen och de patienterna suger energin ur mig med sitt växlande humör och sin alkoholdoftande aura. Det är ingen idé att börja räkna ner än. Bara att bita ihop och dödstrött luta sig mot kollegorna. Men det jag önskar mig mest just nu är ändå inte ledigt utan kraft att göra det bra ända in i mål. Jag försöker allt jag orkar att möta varje patient perfekt. Ändå går jag så ofta hem med dåligt samvete för att jag inte varit medmänsklig nog. Det är det värsta.

I ett fantastiskt vackert Uddevalla hos en fantastiskt efterlängtad Maria.

Jag har just sålt mig till Mammon. Ledighet är överskattat.