Överallt är den med mig
Jag kan inte hjälpa det, och det får låta hur högfärdigt som helst, men...
jag kommer inte över den.
Jag kommer inte över den där förbannade kuggen i januari.
Jag kuggade stadietentan och jag kommer fan inte över det.
Överallt är den med mig, den hånfulla rösten som säger att jag är en idiot.
En fullkomligt värdelös idiot som inte borde få vara läkare. Som inte borde få ansvara för sjuka människor. Inte nu och aldrig nånsin.
Rösten är med mig och varje gång jag försöker slappna av, försöker vara glad åt att jag ändå tagt mig hit där jag är, då skriker den där kuggen.
I löparspåret. Om nätterna. Och framförallt när folk frågar om det går bra för mig. Om det går bra för mig att bli läkare. Innan den där kuggen så svarade jag att ja, det går bra, men nu svarar jag knappt alls. Jag mumlar någonting, alldeles bedövad av känslorna att jag inte riktigt är berättigad att säga att det går bra nuförtiden.
Jag hade ett mål, att ta mig igenom allt det här, utan att kugga, men jag gjorde det ändå.
Och aldrig, aldrig, aldrig kan jag göra det ogjort.
En klarad omtenta, till och med att vara etta på den där klarade omtentan, tar inte bort kuggen.
Tar inte bort det faktum att jag skäms så förbannat.
Jag blev underkänd på stadietentan och hela mitt inre underkänner allt jag är,
och allt jag någonsin varit. Jag känner mig som ett stort misslyckat skämt.
Jag ser inte min spegelbild i ögonen. Jag har inte gjort det sedan den 28 januari.
Fyfan, men så är det.
2011-04-28, 13:48:56
Honung
-Gör mig så ljus det går med tanke på hur mörk jag är, sa jag till min Linköpingsfrisör Nina och hon gjorde mig alldeles honungsblond.
-Det här är det ljusaste jag vill göra dig, med tanke på att du har bruna ögon och ögonbryn, sa hon bestämt, men det är tillräckligt ljus, det är det verkligen.
Det känns konstigt men ganska fantastiskt när jag ser mig i spegeln. Shit, blond igen, som på gymnasiet... jag har nog lite ålderskris faktiskt. Därav min besatthet av blonda lockar.
Nina är duktig, det är hon verkligen, men jag saknar Linnea så mycket. Så mycket att jag var tvungen att skicka ett saknads-sms när jag hade bokat tiden, och en bild på håret när jag var klar. Hon har varit med om den perioden i mitt liv när det hänt som mest, hon har plåstrat om mig känslomässigt många gånger genom att göra underverk med mitt hår. Och jag är hennes första stammis och den enda kunden som skickar saknads-sms, så... Ja, hon är väl lika mycket min vän som hon är världens bästa frisör och i sommar ska vi dricka vin istället för att umgås på en salong och så som solen jobbar den här våren så är jag väl ännu blondare då.
2011-04-27, 15:19:20
Köpenhamn och överallt.
Vi är hemma igen och det känns som att jag inte gjort nåt annat än att gå upp sjukt tidigt på morgonen och åkt och åkt de senaste dygnen. Igår morse gick vi upp kl fem, tog metron till Kastrup och var tillbaka i Västerås klockan elva. Då känns det liksom så overkligt att det fortfarande är morgon och man hunnit vara i ett annat land samma dag. Imorse gick vi upp kl sex för att ta ett tåg tillbaka till Linköping. Vilket är ett projekt som är tidsödande och inte roligt alls, nu när de har stängt vissa delar av sträckan och man måste åka buss.
Jag fick någon form av hushållspsykos när jag kom hem. Som om jag ville överkompnsera att jag varit iväg och latat mig. Så jag dammsög (aaaah inget är som att dammsuga ;)), tvättade två veckors tvätt, åkte och handlade massor med endast cykeln som hjälp, och bakade bröd. Hmm. jag vet inte varför jag kände att jag bara var tvungen att göra alla de där grejerna inom fyra timmar, men nu är det gjort.
Jaha, Köpenhamn då. Vad tyckte vi?
Jo, vi betygsätter som följande:
Väder: 5/5
Hotell: 5/5
Nyhavn: 6/5 (För det är så sjukt kul att kolla på folk. Vi fick aldrig nog.)
Maten: 3/5
Tivoli: 2/5 (Överskattat)
Den Lille havfrue: 1.5/5 (På tal om överskattat...)
Shoppingen: 2/5 (Danskar firar påsk genom att stänga alla affärer. Jag skojar inte. Bara på påskafton var det öppet. Och ja, när sista resan gick till USA så kan inte Danmark konkurrera shoppingmässigt. Alls.)
Pulsen: Danmark är ett lilleputtland och huvudstaden är en lilleputtstad som känns mycket mindre och mycket lugnare än Stockholm. Det är mysigt, men i fyra dagar blir det emellanåt nästan lite tråkigt. Man hinner gott och väl göra staden på två dagar.
Det var väl det.
Nyhavn. 6 poäng av 5 möjliga.
Jag fick någon form av hushållspsykos när jag kom hem. Som om jag ville överkompnsera att jag varit iväg och latat mig. Så jag dammsög (aaaah inget är som att dammsuga ;)), tvättade två veckors tvätt, åkte och handlade massor med endast cykeln som hjälp, och bakade bröd. Hmm. jag vet inte varför jag kände att jag bara var tvungen att göra alla de där grejerna inom fyra timmar, men nu är det gjort.
Jaha, Köpenhamn då. Vad tyckte vi?
Jo, vi betygsätter som följande:
Väder: 5/5
Hotell: 5/5
Nyhavn: 6/5 (För det är så sjukt kul att kolla på folk. Vi fick aldrig nog.)
Maten: 3/5
Tivoli: 2/5 (Överskattat)
Den Lille havfrue: 1.5/5 (På tal om överskattat...)
Shoppingen: 2/5 (Danskar firar påsk genom att stänga alla affärer. Jag skojar inte. Bara på påskafton var det öppet. Och ja, när sista resan gick till USA så kan inte Danmark konkurrera shoppingmässigt. Alls.)
Pulsen: Danmark är ett lilleputtland och huvudstaden är en lilleputtstad som känns mycket mindre och mycket lugnare än Stockholm. Det är mysigt, men i fyra dagar blir det emellanåt nästan lite tråkigt. Man hinner gott och väl göra staden på två dagar.
Det var väl det.
Nyhavn. 6 poäng av 5 möjliga.
2011-04-26, 18:23:06
Välkommen till kontinenten
Vi gillar verkligen Kopenhamn so far. Staden i allmanhet och hotellet i synnerhet. Vi lyxar och softar. Om det ar nagot som danskarna kan sa ar det att softa.
2011-04-21, 19:41:23
När man är sin egen chef
Eftersom att det nog är enda gången i hela mitt liv som jag har chansen att bestämma när jag ska jobba eller vara ledig, eftersom att saker inte har gått enligt plan och projektet står still, och eftersom man bara lever en gång och allt sånt så...
Bestämde jag just att det är dags för en veckas påsklov. Bara sådär.
Jajamen.
Planen är att svänga förbi Västmanland och säga hej några dagar och sedan mellanlanda i Stockholm innan det är dags att avsluta det hela med fem dagar i Köpenhamn.
Aaaah.
Snart där! Och givetvis ska solen skina. Det har jag bestämt.
Bestämde jag just att det är dags för en veckas påsklov. Bara sådär.
Jajamen.
Planen är att svänga förbi Västmanland och säga hej några dagar och sedan mellanlanda i Stockholm innan det är dags att avsluta det hela med fem dagar i Köpenhamn.
Aaaah.
Snart där! Och givetvis ska solen skina. Det har jag bestämt.
2011-04-15, 13:26:13
Vår i Stockholm
Jag har ägnat helgen åt att verkligen försöka att inte tänka på forskningsprojektet och det faktum att det står still och vi inte kommer hinna klart den här terminen. Det spelar ingen roll hur mycket jag dunkar huvudet i väggen, det är som det är.
Och när min syster ringde och sade att kört ihop sig med jobbet och att de hade lite problem med att hinna hämta Gustav på dagis så var jag bara jätteglad att kunna säga att jag kunde komma och hämta honom. Det var helt underbart varmt väder Stockholm i måndags så jag hämtade honom tidigt och så fikade vi på Norr Mälarstrand och gick till Rålis och den superroliga lekparken och lekte i flera timmar. Igår jobbade min syster hemifrån några timmar, sedan gick vi till gymmet och hon typ dödade mig med vikter och medicinbollar. Hon är min personliga tränare och det är no mercy kan jag säga. Hon ringer och kollar mig flera gånger i veckan och säger strängt du måste göra utfall varje gång! och när vi ses så tränar vi tillsammans så hon ser att jag når resultat. Lite starkare var jag nog denna gång. Även om jag nästan ramlade till slut när jag fick gå med utfallssteg genom hela gymmet med en medicinboll ovanför huvudet. Ja, det är fortfarande sådär att jag är fyra år yngre och inte vågar protestera och framför klagomål i stil med att det känns lite skämmigt. Nu kan jag typ inte gå normalt och jag fick rulla ur sängen imorse. Om jag bodde i Stockholm och alltid kunde erhålla den där personliga träningen så skulle jag kunna söka till Gladiatorerna i höst. Japp.
Våååår och man slipper vantar. Finns det något gulligare än små barnhänder?
Rålis är det bästa stället. För där får man låna hink och spade.
Idag har jag och Daniel redigerat en vetenskaplig artikel som vi är medförfattare till. Snart ska den skickas till en vetenskaplig tidsskrift och då står våra namn med. Jeeez! Dock handlar den ju inte om vårt projekt utan om en annan studie som en tjej som läst medicinsk biologi gjort. Hursomhelst, den lär ju bli den enda texten vi publicerar på länge, så vi knegar på.
Fick mitt anställningsbevis inför sommaren idag. Det är overkligt att tänka på sommaren, den var så långt bort och det känns fortfarande så, men snart är den här och inte förrän den är slut förstår man att den varit där. Jag fick högre lön än förra året och schemat lär väl inte ramla in på länge. Tur att jag ändå är universums sämsta på att planera, så det stör mig inte. Snarare tvärtom, det besparar mig eventuell planeringsvånda.
Nu ska jag handla. Så går ännu en dag i mitt glamourösa liv.
Och när min syster ringde och sade att kört ihop sig med jobbet och att de hade lite problem med att hinna hämta Gustav på dagis så var jag bara jätteglad att kunna säga att jag kunde komma och hämta honom. Det var helt underbart varmt väder Stockholm i måndags så jag hämtade honom tidigt och så fikade vi på Norr Mälarstrand och gick till Rålis och den superroliga lekparken och lekte i flera timmar. Igår jobbade min syster hemifrån några timmar, sedan gick vi till gymmet och hon typ dödade mig med vikter och medicinbollar. Hon är min personliga tränare och det är no mercy kan jag säga. Hon ringer och kollar mig flera gånger i veckan och säger strängt du måste göra utfall varje gång! och när vi ses så tränar vi tillsammans så hon ser att jag når resultat. Lite starkare var jag nog denna gång. Även om jag nästan ramlade till slut när jag fick gå med utfallssteg genom hela gymmet med en medicinboll ovanför huvudet. Ja, det är fortfarande sådär att jag är fyra år yngre och inte vågar protestera och framför klagomål i stil med att det känns lite skämmigt. Nu kan jag typ inte gå normalt och jag fick rulla ur sängen imorse. Om jag bodde i Stockholm och alltid kunde erhålla den där personliga träningen så skulle jag kunna söka till Gladiatorerna i höst. Japp.
Våååår och man slipper vantar. Finns det något gulligare än små barnhänder?
Rålis är det bästa stället. För där får man låna hink och spade.
Idag har jag och Daniel redigerat en vetenskaplig artikel som vi är medförfattare till. Snart ska den skickas till en vetenskaplig tidsskrift och då står våra namn med. Jeeez! Dock handlar den ju inte om vårt projekt utan om en annan studie som en tjej som läst medicinsk biologi gjort. Hursomhelst, den lär ju bli den enda texten vi publicerar på länge, så vi knegar på.
Fick mitt anställningsbevis inför sommaren idag. Det är overkligt att tänka på sommaren, den var så långt bort och det känns fortfarande så, men snart är den här och inte förrän den är slut förstår man att den varit där. Jag fick högre lön än förra året och schemat lär väl inte ramla in på länge. Tur att jag ändå är universums sämsta på att planera, så det stör mig inte. Snarare tvärtom, det besparar mig eventuell planeringsvånda.
Nu ska jag handla. Så går ännu en dag i mitt glamourösa liv.
2011-04-13, 17:58:46
Vad jag behöver det
Påsk i Köpenhamn. Herregud vad underbart.
-Jag vägrar budgethotell den här gången, ropar jag bestämt, med New York i färskt minne. New York var underbart, men i längden blir man knäpp av äckliga hotell. Inte varje resa liksom, bara varannan. By the way så har New York utsetts till världens dyraste hotellstad. Det var därför vi bodde som vi bodde. Och köpte Converese för pengarna istället...
Men i Köpenhamn har vi gym, duntäcken och frukostbuffé. Ingen Empire. Men Nyhavn.
Jag längtar så jag blir blå.
Who cares about Rome anyway?
-Jag vägrar budgethotell den här gången, ropar jag bestämt, med New York i färskt minne. New York var underbart, men i längden blir man knäpp av äckliga hotell. Inte varje resa liksom, bara varannan. By the way så har New York utsetts till världens dyraste hotellstad. Det var därför vi bodde som vi bodde. Och köpte Converese för pengarna istället...
Men i Köpenhamn har vi gym, duntäcken och frukostbuffé. Ingen Empire. Men Nyhavn.
Jag längtar så jag blir blå.
Who cares about Rome anyway?
2011-04-09, 14:20:41
Veckan som gick och hon som är jag
Jaha. Då har jag ägnat mig åt forskning i en vecka. När man forskar stöter man på hinder. Och lägger ner absurt mycket tid. Som dessa hinder sedan liksom tillintetgör. Därför ska man brinna för sin forskning. För man kan inte känna helvetesfuckingjävlaskitfanfaaaaaaan när saker går fel, för då orkar man inte. Nu har ju jag emmellertid en personlighet som svär när saker går åt skogen. Så jag har ägnat en del tid den här veckan åt att svära. Och ännu mer tid åt att känna mig hemsk, eftersom båda patienterna fick biverkningar. Jag är inte riktigt av forskarvirke med andra ord. Så idag när min handledare frågade om jag ville gå med henne på mottagningen så blev jag riktigt, riktigt glad. Jag satt andäktigt bredvid och lyssnade och tittade storögt på när hon gjorde neurostatus på en Parkinsonpatient. Inget provrör så långt ögat kunde nå. Andas ut.
I de här pippeterade jag 60 µl saltsyra. Det tog mig forever att få bort alla luftbubblor. Sen fick vi avbryta försöket för en av patienterna. Och jag fick slänga rören i soporna. Bara så. Svordomar var det.
Överhuvudtaget måste jag sluta känna så mycket om jag ska kunna vara läkare. Annars håller det bara någon vecka. Jag kan inte bli gråtfärdig efter att ha träffat en obotligt sjuk patient. Jag får bara inte bli det. Jag får bara inte tänka på patienten hela kvällen, och hur han inte förtjänade det, och hur sjukt orättvist livet är. Jag måste sluta kliva in till varenda patient med hjärtat i handen och adoptera varenda känsla de bär på, och varenda känsla jag tror att de bär på. Jag måste, måste, måste sluta med det. Just nu vet jag dock inget annat sätt att vara. För jag har alltid gjort allt med hjärtat i handen. Uppenbarligen.
Hej hej. Här är jag. Visst ser jag nästan ut som en neurolog? Bortsett från att de inte brukar spegla sig i fönstren...
Nu sitter jag hemma i soffan och sjunker lite djupare ner för varje minut. Kom nyss från gymmet. Det var bara jag i hela Linköping som tyckte att det var en bra idé att vara på feelgood en fredagkväll. Så det var lugnt och skönt.
SVT tycker tydligen att det är en bra idé att sända en femtioelfte säsong av Så ska det låta ser jag nu. Efter att ha gett det fem minuter och ett öra så kan jag konstatera att Peter Settman beter sig som en övertänd barnprogramledare på speed. Han skrattar tillgjort hela tiden. Och de är nere och skrapar på botten vad det gäller deltagarna. Lotta Engberg och Lena Maria Klingvall -ingen av de kan sjunga, herregud, den sistnämnda gjorde just en trumhinnesprängande men ändå underligt platt version av You raise me up som påminde om en pinsam idolaudition. De övriga två deltagarna vet jag inte ens vilka de är. Vafan, skärp er SVT. Tack gode Gud för nittiotalsserier och DVD-boxar. Nu ska jag bränna av några Ally McBeal. Det var bättre förr.
I de här pippeterade jag 60 µl saltsyra. Det tog mig forever att få bort alla luftbubblor. Sen fick vi avbryta försöket för en av patienterna. Och jag fick slänga rören i soporna. Bara så. Svordomar var det.
Överhuvudtaget måste jag sluta känna så mycket om jag ska kunna vara läkare. Annars håller det bara någon vecka. Jag kan inte bli gråtfärdig efter att ha träffat en obotligt sjuk patient. Jag får bara inte bli det. Jag får bara inte tänka på patienten hela kvällen, och hur han inte förtjänade det, och hur sjukt orättvist livet är. Jag måste sluta kliva in till varenda patient med hjärtat i handen och adoptera varenda känsla de bär på, och varenda känsla jag tror att de bär på. Jag måste, måste, måste sluta med det. Just nu vet jag dock inget annat sätt att vara. För jag har alltid gjort allt med hjärtat i handen. Uppenbarligen.
Hej hej. Här är jag. Visst ser jag nästan ut som en neurolog? Bortsett från att de inte brukar spegla sig i fönstren...
Nu sitter jag hemma i soffan och sjunker lite djupare ner för varje minut. Kom nyss från gymmet. Det var bara jag i hela Linköping som tyckte att det var en bra idé att vara på feelgood en fredagkväll. Så det var lugnt och skönt.
SVT tycker tydligen att det är en bra idé att sända en femtioelfte säsong av Så ska det låta ser jag nu. Efter att ha gett det fem minuter och ett öra så kan jag konstatera att Peter Settman beter sig som en övertänd barnprogramledare på speed. Han skrattar tillgjort hela tiden. Och de är nere och skrapar på botten vad det gäller deltagarna. Lotta Engberg och Lena Maria Klingvall -ingen av de kan sjunga, herregud, den sistnämnda gjorde just en trumhinnesprängande men ändå underligt platt version av You raise me up som påminde om en pinsam idolaudition. De övriga två deltagarna vet jag inte ens vilka de är. Vafan, skärp er SVT. Tack gode Gud för nittiotalsserier och DVD-boxar. Nu ska jag bränna av några Ally McBeal. Det var bättre förr.
2011-04-08, 21:09:27
Besattheten kring klockan och veckan som aldrig tar slut
Ursäkta mitt obefintliga bloggande. Det är sjukt irriterande när bloggar man brukar följa helt plötsligt slutar uppdatera. Det är såna grejer som får folk att ge upp på en blogg -jag gör det. Orka kolla in varje dag i en blogg som uppdateras en gång i veckan... Nä.
Hursomhelst, så bor jag typ på avdelning 73, Linköpings Universitetssjukhus, därav min frånvaro. Parkinsonstudien började i söndags och sedan dess har jag varit där och gjort otaliga neurostatus och byt ännu fler rör. I måndags jobbade jag elva timmar. Nästan grät av tröthet och uttråkning när jag kom hem. För det är tråkigt, så är det bara. Det är fasansfullt långtråkigt att byta rör en gång var tjugonde minut och inte kunna göra något annat däremellan. Jag har en klocka med mig hela tiden, som räknar ner mellan tjugominutersintervallerna och man blir knäpp att att stirra på den där klockan. När den står på ungefär 19 min 30 sek går jag in till patienterna, hej är du är igen säger de lite apatiskt, när den piper och visar 20 min 00 sek så startar jag om klockan, byter rör, först på pat. nr 1 och inom tio sekunder på pat. nr 2. Sedan tar jag rören och går så snabbt jag kan till frysen, och sen tillbaka till läkarexpeditionen. Hela processen brukar ta ungefär 1 min 30 sekunder. Vilket betyder att jag jobbar totalt 4 minuter och 30 sekunder på 60 minuter.
Det är den upptagna dagen. För varannan dag kör vi bara neurostatus och inga rör, och då behöver patienterna bra uppsökas en gång i timmen. I början var jag ganska noga, men nu kan jag se på patienterna på ca 10 sekunder hur deras sjukdomstillstånd ter sig. Överrörlig va? säger jag med en snabb blick på en ena, noterar att den andra har tremor i höger hand och noterar underrörlig på honom och sen kryper jag tillbaka in på läkarexpeditionen och väntar en timme till. Å andra sidan föredrar jag den mindre upptagna dagen, för då kan jag faktiskt göra små utflykter emellanåt. En timme är ändå ganska lång tid.
Jahaja, såhär är det att vara klinisk forskare. Så du är forskare säger personalen intresserad. Ja, vad säger man? Typ, just nu ja...
Jag knallar runt i min läkarrock. Jag känner mig dum i läkarrock. Patienter tror att jag är läkare, och det är en obehaglig känsla, gott folk. När jag ser mig i spegeln känns det så märkligt. Som om jag ska på maskerad utklädd till läkare. Men jag måste ha den där rocken, säger min handledare bestämt. Så jag kan röra mig fritt i korridorerna. Full access överallt. Väldigt få har synpunkter på vem man är och vad man gör när man har läkarrock.
Ikväll ska jag köra ett kvällspass. Någon som vill byta? Nä, trodde väl inte det.
Hursomhelst, så bor jag typ på avdelning 73, Linköpings Universitetssjukhus, därav min frånvaro. Parkinsonstudien började i söndags och sedan dess har jag varit där och gjort otaliga neurostatus och byt ännu fler rör. I måndags jobbade jag elva timmar. Nästan grät av tröthet och uttråkning när jag kom hem. För det är tråkigt, så är det bara. Det är fasansfullt långtråkigt att byta rör en gång var tjugonde minut och inte kunna göra något annat däremellan. Jag har en klocka med mig hela tiden, som räknar ner mellan tjugominutersintervallerna och man blir knäpp att att stirra på den där klockan. När den står på ungefär 19 min 30 sek går jag in till patienterna, hej är du är igen säger de lite apatiskt, när den piper och visar 20 min 00 sek så startar jag om klockan, byter rör, först på pat. nr 1 och inom tio sekunder på pat. nr 2. Sedan tar jag rören och går så snabbt jag kan till frysen, och sen tillbaka till läkarexpeditionen. Hela processen brukar ta ungefär 1 min 30 sekunder. Vilket betyder att jag jobbar totalt 4 minuter och 30 sekunder på 60 minuter.
Det är den upptagna dagen. För varannan dag kör vi bara neurostatus och inga rör, och då behöver patienterna bra uppsökas en gång i timmen. I början var jag ganska noga, men nu kan jag se på patienterna på ca 10 sekunder hur deras sjukdomstillstånd ter sig. Överrörlig va? säger jag med en snabb blick på en ena, noterar att den andra har tremor i höger hand och noterar underrörlig på honom och sen kryper jag tillbaka in på läkarexpeditionen och väntar en timme till. Å andra sidan föredrar jag den mindre upptagna dagen, för då kan jag faktiskt göra små utflykter emellanåt. En timme är ändå ganska lång tid.
Jahaja, såhär är det att vara klinisk forskare. Så du är forskare säger personalen intresserad. Ja, vad säger man? Typ, just nu ja...
Jag knallar runt i min läkarrock. Jag känner mig dum i läkarrock. Patienter tror att jag är läkare, och det är en obehaglig känsla, gott folk. När jag ser mig i spegeln känns det så märkligt. Som om jag ska på maskerad utklädd till läkare. Men jag måste ha den där rocken, säger min handledare bestämt. Så jag kan röra mig fritt i korridorerna. Full access överallt. Väldigt få har synpunkter på vem man är och vad man gör när man har läkarrock.
Ikväll ska jag köra ett kvällspass. Någon som vill byta? Nä, trodde väl inte det.
