Jag  är nog lite skakad. Och väldigt tacksam. För att jag idag hade den otroliga turen att få lära mig undersöka öron-näsa-hals av en doktor med ett väldigt stort engagemang. Och ett väldigt stort och vänligt hjärta.

-Jaha, konstaterade han helt lugnt, idag har vi räddat ett högeröra.

Ett högeröra som hade turen att sitta på en läkarstudent och inte kunde komma undan.
Mitt högeröra.


Tänk att man kan känna sig helt okej och ändå inte vara det.

Nu ska vi kämpa på, örat och jag, och känna oss trygga i händerna på världens bästa överläkare.

Idag sprang jag längre och snabbare på löpbandet än jag gjort på länge. Jag kände efter tio minuter att det inte kändes så plågsamt så jag körde på. I gymmets entré står det en stor, stor skylt som säger det enda jag behöver höra innan att gympass. Det är ett Lance Armstrong-citat som slår en i ansiktet. Pain is temporary. Quitting is forever. Det är sant och precis vad träning handlar om.

När jag stapplade av bandet kom en kille fram till mig. Han frågade vad jag hade i hörlurarna.

-Céline Dion.
-Du måste verkligen gilla Céline Dion. Du såg så glad ut en hela löpturen.
-Jaså. Ja, hon är väldigt viktig för mig, haha.  


Så det är jag och Céline och Lance då... Lance, som jag råkar veta vem det är för att han cyklade ett lopp en gång, som gick genom lilla Dahlonega i Georgia, just när jag var där och levde amerikanskt collegeliv med min syster. Alla var så till sig över den här Lance och hans besök. Jag hade ingen aning om vem han var. Så susade han förbi och jag såg honom aldrig, för jag var för upptagen av att storögt iaktta alla åskådare runt omkring. Som hade boots, bootcutjeans och cowboyhatt. De var så oerhört mycket mer underhållande. Dock har de aldrig bidragit med några citat som fått mig att orka en kilometer extra på löpbandet. Så tack Lance, och sorry för min brist på respekt den där gången i Georgia.

Ikväll var vi på sinnesrogudstjänst i Domkyrkan. Det var Coldplaytema. Och det kan ha varit det vackraste jag någonsin hört.

När jag rör om i min o'boykopp och ser virvlarna, mitt i natten efter en utekväll, så kan jag inte låta bli att fundera över endolymfvätskans rörelse i innerörats båggångar.
Ja, visst är man lite skadad när man inte kan stänga ute tankarna på hur balansorganet skulle reagera på oboy-virveln där i muminmuggen. Är det som svenska språket så envist menar, att läkare är något man är -inte något man jobbar som. För tusende gången ramlar jag in i brottningsmatchen om priset man betalar och vad man eventuellt får.

Vad jag får vet jag inte än.

Men vad jag visste när jag nyss cyklade hem genom ett höstljummet Linköping var att jag ibland, som i den stunden till exempel, kan smyg-älska mitt liv lite. Lite snabbt sådär. Inte för länge, bara några ögonblick, innan den gråa slöjan som följt mig vart jag än går så länge jag kan minnas, blåser ifatt mig med sin oroliga närvaro.

De skrämmer iväg den så bra, min bästa vän som jag nyss godnattkramade på stan och den sovande mannen därhemma i lägenheten. 
Han som skrivit ett kärleksbrev och satt på badrumsspegeln. En stor örfil med kärlek som slår mig i ansiktet när jag tänder lampan. Mr Post-it-love himself.

Så nu ska jag också byta tangentbord mot bläckpenna en stund. Nätter är till för ord. Det har jag alltid tyckt.

Tiden tickar på och jag knatar vidare med min förmodade bihåleinflammation. Det känns lite bättre nu, vet inte om det bror på att jag har vant mig vid att ha konstant ont i ansiktet eller om trycket faktiskt har dämpats. Jag var på gymmet i förrgår, och konstigt nog så kändes det skitbra några timmar efteråt. I bihålorna alltså. Kanske gillar de löpband. Jag tänkte prova ett nytt pass idag.

Motivationen angående pluggandet har stegrats lite från noll till tre åtminstone. Kanske var det bara så att det var så tråkigt att läsa om ögat. Örat var lite roligare faktiskt. Idag har jag haft labb och vi har tittat på varandras näthinnor med oftalmoskop. Det var kul, men nu är jag lite vimmelkantig eftersom vi droppade pupillvidgande droppar i det öga som skulle undersökas. Det är skumt, skumt att ha en jättestor pupill som inte kan dra ihop sig. Dropparna förlamar musklerna som reglerar linsen också, så man kan inte ställa om synen till närseende. Ljuskänslig och suddigt är det på ena ögat och världen känns lite rörig.

Ikväll ska jag och Lovisa hitta på något. Vad vi ska göra beror väl på hur mycket vi ser, haha. Men det lutar åt lite rödvinsdrickande och allmänt hängande. Det kan vi ju genomföra i princip i blindo...

Jag vill inte alls vara i Linköping och plugga neurologi och ha så satans ont i ansiktet. Hej bihåleinflammation. Jag vill att det ska vara sommar, jag vill vara i New York med Kristoffer och springa hand i hand i regnet genom natten.


Inget annat.

Jag har faktiskt inte bestämt mig vad jag ska rösta på. I ungefär en veckas tid har det inte ens lutat åt det enda eller andra hållet. Imorgon måste jag bestämma mig. Jag tycker det är sjukt svårt. Jag tycker Fredrik Reinfeldt är en mycket kompetent man och jag gillar att det kändes som att det hände saker för första gången på många år när han kom till makten. Men jag håller inte med om allt som den borgerliga regeringen gör. Jag gillar inte privatisering av vård och skolor -jag gör verkligen inte det. Men jag gillar att statusen i skolan höjs. Lärarna behöver högre lön och skolan behöver vara viktig.

Jag vill inte ha skattesänkningar till varje pris.

Och som sagt, jag är inget fan av vare sig Kristdeomkraterna eller Maud Olofsson. Ja, jag säger ingen om Centerpartiet som sådant -jag vet inget om dem förutom att de gillar småföretagarna. Jag har inget företag. 

Sådå ska vi fundera över en rödgrön regering. Men jag lite skeptisk till Socialdemokraternas ledning. Det har inte bara att göra med Mona Sahlin, jag tror inte hon är så jäkla dålig och media har faktiskt varit riktigt taskiga. Men vilka är därbakom? Jag vet knappt vilka de är. Men jag tror på att mindre klyftor i ett samhälle är bra för alla -även de som har det bra oavsett. Och även om jag föraktar bidragsfusk, som de faktiskt tillslut inbjöd till under alla år av sitt styre, så tycker jag att reformen av den nya sjukförsäkringen verkar lite...slarvigt genomförd. Men sist vi hade en röd regering, då märktes det ju knappt att vi hade en regering. På nåt sätt.

Nä, jag vet verkligen inte hur jag ska rösta imorgon.


Jag ringde pappa för att briefa lite. Han är ju ungefär världens mest postitiva människa. Han hade inte heller bestämt sig. Han tror det blir bra med en blå regering lite till, men han tror också att det skulle gå alldeles utmärkt med en röd. Han är så söt, min pappa. Jag saknar min familj lite nu faktiskt. Det var kul när jag bodde i Västerås och de kunde komma hem till mig och hänga ganska ofta. Det blir inte så mycket sånt när man bor tjugo mil bort.

Men vi vet båda. Hur det egentligen är.

Att utanför papperet. På golvet. På väggarna. På huden. I molnen ovanför.
Står det något annat. En lång, vacker dikt om att det är längre än så.

Jag är jättetrött på allt tjat om riksdagsvalet. Jag är jättetrött på att inte kunna sätta på TV:n utan att behöva mötas av en överstajlad Maud Olofsson som för hundrade gången skriker i falsett om att ökat småföretagande ska lösa Sveriges alla problem.

-Den kvinnan skrämmer mig! säger alltid pappa, och jag förstår faktiskt vad han menar. Hon är som naglarna mot glas på något sätt.

Jag är jättetrött på blockpolitiken, att man inte ska kunna rösta på den ena utan att automatiskt få den andra på köpet. Nej, jag vill inte rösta på Kristdemokraterna, Centerpartiet eller Vänsterpariet. Men hur jag än gör, är det precis vad jag indirekt kommer göra. Om jag inte röstar blankt, vilken trots allt känns lite white trash. Bara snäppet bättre än att inte rösta alls. Men om det fanns ett parti som ville förbjuda alla mobilabonnemangsförsäljare som hoppar på folk på stan, så skulle jag rösta på dem. Dessa oerhört irriterande människor utan skam i kroppen som utger sig för att komma från Tele2, Telenor eller whatever, de är helt vedervärdiga och nästa som hoppar på mig spottar jag nog på. Jag får lust att säga upp mitt abonnemang helt och börja kommunicera med röksignaler.


Idag fick jag TCO:s tidning Studentliv. De hade ett reportage om vilka utbildningar som rankas högst respektive lägst i statussammanhang. Tydligen var läkarutbildningen själva kungen bland alla utbildningar. Läkarstudenterna målades upp som Sveriges studentöverklass bland alla tillfrågade. För att det är nästan omöjligt att komma in, för att det är svårt medan man är där, för att den ger bra betalt efteråt och för att den på något sätt ansågs viktigast. Jahaja. Intressant. Jag vet många andra utbildningar som ger högre lön och som är betydligt värre att ta sig igenom. Men det är ju skoj att få "cred" för det man ägnar sig åt, för ibland -eller ganska ofta- så undrar jag faktiskt vad fan det är jag ägnar mig åt.

Nu ska jag ta mitt blytunga, förkylda huvud och försöka förflytta mig i lägenheten. Fysiologiboken som står i bokhyllan orkar jag nog trots allt inte bära på.

Det känns som att jag har svalt en handgranat. Jag har helt sjukt ont i halsen alltså. Jag har helt sjukt ont i kroppen också visserligen, men orsaken i det dramat heter feelgood och är mitt gym. Lite för roligt var det att vara där igår, kryddat med insikten att jag nog skulle vara sjuk idag, så jag försökte kompensera för det med ett extra grisigt pass.

Jag kan inte ens prata i telefonen -en av de roligaste sakerna med att vara hemma och inte orka göra något. Min syster ringde, men jag orkade bara väsa fram några fraser och så gav hon upp. Hon hann dock berätta att Gustav glänste under första dag på dagis. Han är den enda som inte kan gå där, vår lill-gurka. Men han lyckades ändå rymma iväg till en annan avdelning en stund för att leka med lite nytt folk... Sedan satte han i sig två stora portioner av sin första dagislunch innan han tackade för sig och rullade hemåt. Han är så rolig. 


Näe, nu ska jag ge upp jag också. Och lägga mig och sova för tredje gången idag. Givetvis borde jag egentligen plugga. Givetvis.

Jag måste sluta vänta på att Lovisa ska komma hem. Varje gång jag hör steg på mitt tak eller hör någon sätta en nyckel i dörren så blir jag så glad och för en halv sekund hinner jag tänka att äntligen är hon hemma. Men det är hon ju inte. Det är ju inte hon. Inte längre.

Det är egentligen inte min hjärna som fattar trögt, det är mitt hjärta som vägrar medverka i insikten att hon inte bor kvar.

Visst var jag hos henne fem gånger om dagen ibland, och visst kunde hon vara hos mig lika ofta och det var helt grymt att ha sin bästa vän så nära, och det var ju kanske också därför hon blev min bästa vän. Men det var ju också det faktum att hon var där. Även om vi inte sågs. Att jag visste att hon till och med kunde höra mig genom golvet om jag grät. Eller att hon kunde höra att jag tassade runt och inte kunde sova och när jag körde igång ännu ett avsnitt av Dr Quinn.

I två år hade vi det så och nu är det inte så. Jag ska vara förbannat glad för de åren, och det är jag, det är jag verkligen. Men den gör faktiskt inte så lite ont emellanåt, den där saknaden.

 

Hur har du det?
Jag har det bra, men jag saknar din utandningsluft i mina lungor.
Jag saknar din våtvarma, kvävande omfamning och hur du med ditt dån sövde mig om natten.
Jag saknar hur du överväldigade mig och gjorde mig så liten och obetydlig att jag nästan inte längre fanns.

Men jag förlåter dig aldrig, New York, för att jag inte får vara din för alltid.

Jag tänker så mycket nu. Så att hjärnan kokar. Inte sedan jag var en ångestfylld och förvirrad tonåring har det känts såhär. Vad ska det bli av mig? Till slut?

Jag har ägnat min dag åt att vara sur och bitter och tråkig flickvän. Jag har nämligen skrivit en rapport. Jag hatar att skriva rapporter när jag inte förstår vad de vill att man ska rapportera om. Dessutom var jag såklart tvungen att ange källor till allting jag skrev och då kunde jag ju inte hitta på något själv heller, haha. Min ambition var att klara av det hela på två timmar. Det tog elva timmar. Dessutom är jag i en internationell grupp och rapporten borde således vara på engelska. Emellertid (ett fantastiskt gammalt ord ju!) förhandlade vi bort att hela rapporten skulle vara på engelska om vi bara skrev abstract på engelska. Men det var ju inte direkt så himla lätt det heller insåg jag. Men imorgon blir nog en bättre dag. Sång och dans. Skratt och lek. Eller inte! Jag trodde jag skulle sakna jobbet mer än vad jag gör förresten. Visst har jag lite stickabstinens och säger till Kristoffer men jämna mellanrum att han har riktiga drömvener alltså. I övrigt känner jag mig ganska aklimatiserad från akuten nu faktiskt. Hela sommaren känns bara overklig nu. Det är som att jag alltid har suttit i den här soffan och skrivit rapport. ALLTSÅ, jag är SJUKT irriterad på att inte få till några blankrader i den här jävla bloggen! Men men, nu ska jag belöna mig med lite musik. Nya crushen är ABBA-låtar på svenska. Jag älskar ABBA. Jag älskar svenska låttexter. Oslagbar kombination. "En av oss behöver, en av oss behöver -den hon inte har, nanana..."

Jag hade ett kärt återseende med mitt gym idag. Orkade imponerande länge på löpbandet bara för att jag insåg i samma stund som jag starade det, hur mycket jag faktiskt har saknat det. Gymmet är en bubbla av overklighet. En och en halv timma där man bara kan känna hur det känns att bli riktigt jäkla trött och inte så mycket mer. Nu skulle jag gjort ett radbyte, om bloggen tillåtit, men den gör ju inte det. Jag kom hem till ett kök som gjorde mig helt matt, eftersom jag lämnat vad som kändes som tio parallella brödbak när jag åkte till gymmet. Det är märkligt det där med bakning -det är så lätt att dra igång, jag bara gör fler och fler degar, sedan inser jag inte hur mycket jobb det faktiskt är att göra klart. Det tog hundra år att få in allt i frysen. Det tog extra lång tid eftersom jag varvade med ännu ett kärt återseende. Jag har inte varit i Colorado Springs på hela sommaren faktiskt. Jag funderade innan jag åkte dit ikväll, på vad det kan bero på. Jag tänkte att det kanske inte är så jäkla bra trots allt. Men så hörde jag vinjetten och insåg att jag hållit mig borta på grund av att jag bara har ett sätt att hantera det hela på. Missbruk. Jag vill ju knappt ens inse att det inte är på riktigt. Dr Quinn alltså. För jag har ju liksom inte varit i Colorado Springs ikväll, riktigt på riktigt. Jag vet ju det. Egentligen.

Det är en konstig känsla att gå i skolan och vara T5:a. Man är så osynlig på något sätt, bland alla gröna operationsmössor som utmärker nollorna. Nu är det deras veckor och vi andra går som skuggor förbi dem. När jag gick in i biblioteket så satt det ett gäng nya där i sina mössor och diskuterade ett grupparbete om ögat. Jag tyckte lite synd om dem för en sekund, för det var skitjobbigt att vara ny på läkarprogrammet. Det var skola från åtta till fem och sen nollning. Jag minns att jag var helt, helt slut. Sjuk var jag dessutom, och det fick jag inte vara eftersom jag skulle sjunga på min systers bröllop mitt i allt annat. Nej, jag saknar det inte, men jag är glad att jag fått vara med om det. Jag är så irriterad på blogg.se nu, och på att det inte går trycka enter och få blanka rader. Så mycket av mitt skrivande är beroende av blanka rader och mellanrum har jag upptäckt nu. Fet stil och kursiv stil är också något som man inte kan välja härinne numera. Sjukt fucking irriterande.