Idag provade jag glasögon för andra gången på fyra dagar. Jag hade egentligen bestämt mig, men jag var tvungen att scanna igenom soritmentet en gång till.

Jag har ju ganska svårt att hålla känslor inne. Det ställs på sin spets när glasögon ska provas. När butikspersonalen ger mig ett par glasögon som jag inte passar i så ser jag det på en tiondels sekund och typ kastar av mig dem och gör någon form av ångestljud. Känner mig förolämpad. Allt i affekt. Jag har inte hjälpa det. Men det är helt enkelt en jobbig upplevelse att se sig själv vara ful i ett par glasögon. Man blir helt enkelt så jävla ful. Jag är dessutom inne i en period när jag känner mig ful helt utan några somhelst glasögon.

-Du vet i alla fall verkligen vad du vill, konstaterade tjejen som hjälpte mig idag.
-Men det gäller mitt ANSIKTE!!!
-Jaja, självklart...självklart...

 I mer än tio år har jag behövt glasögon. Jag har inte trivts i ett något av de fyra paren jag har ägt. Nu har jag köpt ett femte par. Hade butiken spelat musik som gjort mig harmonisk kanske jag hade känt mig säkrare på mitt beslut. Men nu gjorde de inte det. Säkert spelade de R'n'B. För innan jag gick därifrån hörde jag mig själv be dem beställa linser till mig. För säkerhets skull. Man vet aldrig med alla de här känslorna jag släpar runt på.

Jag har oerhört dåliga erfarenheter av alla frisörer utom två.
Tills för tre timmar sedan har antalet goda frisörer i mitt liv alltså ökat med 100%.


Det hela var så facinerande enkelt.

Jag sätter mig i stolen och frisören säger vänta lite och försvinner för att byta musik.
Hon kommer tillbaka och samtidigt kommer Céline ner från taket.
Inte radio-Céline utan album-Céline är helt plötsligt där hos mig.

Som om denna främmande människa visste att R'n'B med Rihanna i spetsen som frisörer alltid spelar freakar ur mig. Så jag bara respekterade henne omedelbart och kunde säga att hon fick färga till precis vilken icke-röd färg hon ville. Medan jag satt där och funderade på om Gud ringt salongen innan jag klev in så färgade hon mitt hår varken ljust, mörkt eller rött men alldeles perfekt.

Linnéa hade varit stolt.

Jag har tagit ett stort steg. Jag har bokat tid hos en annan frisör än Linnéa. Hon är i USA på obestämd tid så jag har helt enkelt inget annat val.

Det känns sådär.

Förra gången jag klippte mig i Linköping så blev håret alldeles för kort.
Jag grät när jag kom hem.

Nu har Linnéa lärt mig vad jag ska säga till frisören innan han eller hon klipper för att gråt ska undvikas.
Haha, vilken sjukt, sjukt jobbig paranoid kund jag kommer vara.
Jag har faktiskt tänkt att färga också. För att göra det hela ännu värre för frisören.
Där behöver jag inga instruktioner för vad jag ska säga. Jag har det så självklart inom mig.
-Om håret innehåller ens en promille röda reflexer eller toner när färgningen är klar så dödar jag dig.

Ungefär.
Jag ska bara försöka hitta ett något trevligare sätt att lägga fram det.

Tur att jag har två dagar på mig.

Jag saknar gymnasiet ibland.

Bortsett från den mer eller mindre ihållande depressionen.

Så saknar jag mina vänner alldeles fruktansvärt.
Anna, Carro, Lisa, Mari.

Och jag saknar min fransklärare, min psykologilärare, min musiklärare och min arga naturskunskapslärare.
Antagligen för att de tyckte att jag var bra.
Det är så skönt när någon tycker det.

Ibland äter det fullständigt upp mig att inte få sjunga.
Så mest av allt saknar jag musiksalen.

Jag skulle vilja dra härifrån. Men jag är ju fast som en fånge i ett trassel av föreläsningar, basgrupper och tentaångest. Ingenting i det nätet ger mig något just nu. Jag skulle bara vilja klippa mig loss, ta med mig passet och åka till Arlanda och bränna det jag har på mina konton, varsomhelst, någon annan stans. Jag har gjort så förut, jag vet att det går.

Sen skulle jag ju vara tvungen att komma hem tillslut då.

Pank, solbränd och kanske med en del perspektiv på livet. Vad är tentaångest, när det finns palmer att träffa? Vad det lider skulle läkarprogrammet nog plocka upp mig igen, om jag ville, och ingen större skada skulle vara skedd.

Så kan man tänka. När man vill sänka sin Linköpingstillvaro ännu djupare ner i meningslösheten.

Seriöst.

Jag känner mig som fjorton. Det är som att jag hjälplöst vaknar varje morgon med en fjortonårings psyke. 'Jag hatar allt', ringer i mina öron och jag kan inte låta bli att lyssna.

Skolan är det värsta jag vet och dessutom är jag fet och ful.
Det mest intressanta är min pojkvän och mina vänner som känns som själva förutsättningen för att jag ska kunna andas. Jag vill skolka, tjuvröka i sjukhuskulverten och skulle inte orka bry mig ett dugg om T5:s terminsansvarige ringde mina föräldrar.


Och det vore rätt skönt om det helt plötsligt var 1997 och mitt största problem var att Emilia och Big Big World inte tog hem Voxpopsegern den här veckan.


Ibland är det väl bara för mycket.
Att vara.
Att vara Stina.