Alla ni bloggläsare som sett mig i närheten vet att jag kanske inte ser ut att vara världens största och starkaste tjej. Jag är helt enkelt ingen amazonkvinna. Alla kan ju inte vara det liksom.

Kristoffer gör sig ofta rolig på min och min kroppshyddas bekostnad.

-Nej, men du är ju helt grym baby. Ska vi ringa till gymmet i förväg och berätta att du kommer idag, så att de kan förstärka grejerna??

Sånt står man ut med och kämpar vidare så gott man kan på löpbandet och med vikterna. Idag var jag så förbannat trött efter konditionsträningen att jag var tvungen att vingla in och och ramla ihop på en matta i stretchrummet. När jag är redo att ta in verkligheten igen står en kille bredvid och vill socialisera. Och ger mig mitt livs mest otippade kommentar. Jeeeeez!

-Är du hockeytjej eller?

Hockeytjej. Jag. Förlamad av chock börjar jag inse att han menar allvar. Pratar sedan lite trevligt en stund innan jag som en lemmel på speed letar upp Kristoffer och upplyser honom om hur andra kanske ser på mig...

-Jovisst, du är ju en riktig dödsprojektil på isen! Livsfarlig, precis i njurhöjd på medspelarna... Han stötte ju på dig.

Ja, kanske och av alla sporter väljer killen hockey i sin opening line. Han är självklart totalt blind. Men det var riktigt roligt. Ingen har nånsin frågat Kristoffer om han spelar hockey. Nu sitter han och mumlar att han har tappat stinget.

Men jag.  I'm Biff.

Min bästa vän fyller 25 år idag.

Jag saknar henne varje dag.

Därför var det värt varanda timme på tåg,
bärandes på en massa trötthet.

Bara för att få vara där hos hennes igår, för en gångs skull.
Kunna vara där och ge henne en grattiskram.

På riktigt.


Grattis Anna.
Jag älskar dig.

Det är fem dagar kvar till neurologitentan. Jag har nu börjat bli otrevlig mot oskyldiga människor.
Verkar vara ett oundvikligt stadium inför varje tenta. När jag känner att jag börjar tappa kontollen över allt jag måste kunna så tappar jag kontrollen över mitt humör. Mest går det ut över Kristoffer.
Det känns förjävligt, för jag älskar honom mest av allt, men så är det.

Idag övertalade han mig att följa med till gymmet. Av omtanke. Jag behöver träna och jag behöver komma bort från mina böcker. Jag fick ett utbrott halvvägs i omklädningen, men tog mig ändå dit.

På disken i receptionen stod en stor skylt.

FEM DAGAR KVAR...

Det var vad det stod. Kort och gott. Jag trodde knappt mina ögon. Sen blev jag arg. Ingenstans ska man få slappna av!

-Fem dagar kvar. Till tentan. TACK för att ni räknar ner med mig!, hade jag helt plötsligt hävt ur mig till killen till receptionen. Den oskyldiga, jättetrevliga killen. Som självklart inte har min neurologitenta inskriven i sin kalender.
-Näe, till Öppet Hus..., började han, men jag stormade vidare till omklädningsrummet.

Bakom mig hörde jag Kristoffer skratta lite. Försöka rädda situationen.

-Älskling, det var faktiskt lite kul ändå. Hela grejen. Erkänn, baby!

Den onda otrevliga sidan av mig smällde igen dörren. Jag mår dåligt när jag skriver det här.
Jag är en hemsk människa.

Kanske dör jag ogift och utan en enda vän.
Portad från alla gym.
Fet och ensam, helt enkelt.

Någon hittade på veckodagar och klockor.
Helt klart någon matematiker som var tvungen att få räkna på verkligheten.
Som var tvungen att få fragmentera och mäta sin tillvaro. Och tillslut alla andras.

Dela upp och hacka sönder något som är mer relativt än vad vi någonsin kan förstå.

Jag tror inte på tiden.
Egentligen.
Den är bara att förhållningssätt och jag tror alla vet det innerst inne.
Ljus och mörker och årstider behöver inte alls betyda att vi går framåt, det kan lika gärna gå runt, fram och tillbaka eller till mitten och åt olika håll som en snöflinga.

Gick man på högstadiet 1998 är det bara att lyssna på Dr Jones eller Big big world för att förstå att
tiden inte är något annat än ett gummiband som kan dra själen åt vilket håll som helst bara det får chansen. Jag gick inte på mellanstadiet 1995 när jag hör Can't help falling in love med UB40, jag gör det nu.
Alla begrepp är försvunna när man tentapluggar och man hinner inte det man ska hinna, borde hinna, brukar hinna, därför att tiden inte är konstant utan så lång eller kort som den vill vara. Något jobbigt väntar och då rusar tiden på en hundrameterssträcka och tar världsrekordet varje gång. 

Men allt kan stanna och stå still, still, still när ett svek tar stryptag. Samtidigt får man sjutton nya rynkor över en natt och vi som sett sorg slå undan någon vi älskar vet att åldrande inte har med tid att göra utan med förluster av sånt man tror man inte kan leva utan. 
Jag skyller inte tiden för mina fåror i pannan. Saker har ju gjort ont, klart det syns. Depressioner, check. Otrogen pojkvän, check. Åtta misslyckade ansökningar till högskolan, check. Bruksortsstämning, check. Sömnlösa nätter sen femårsåldern, check. Obduktionsundervisning, check. Plågsam saknad av Brommabarn och vänner, check. Tvivel på livet i allmänhet och mig själv i synnerhet, check check check. Så här är jag nu. Tjugosex år säger körkortet. Jaså?

Det finns inga hela eller halva tidsenheter, de har ingen längd, de har bara olika innehåll.

I somras dog en väldigt liten bebis på mitt jobb och tillvaron frös till is på akutmottagningen trots sommarvärmen, och i hans familj stannar kylan för alltid.
-Inte ens ett halvt liv, knappt ett liv alls, viskade någon förfärat.
-Du förstår inte!, ville jag skrika så att de frusna väggarna sprack.

För därinne hade visserligen hans liv försvunnit utom synhåll för oss. Men det är inte ett halvt liv. Utan hans hela liv. Det är inte heller ett litet liv. Jag är säker på att hans föräldrar skulle skriva under på att det var det största liv som hänt dem. Kort kanske, men stort och helt.


De säger att tiden den går -går förbi
Men det är inte så.
Går -det gör vi.

Jag har alltså köpt nya glasögon, och det är tänkt att jag faktiskt ska använda dem. Svårt.
Jag känner mig som en tant i alla former av glasögon. Jag måste komma över det nu. Därför börjar jag den kognitiva beteendeterapin genom att lägga upp en bild i bloggen. På mig själv i de berömda glasögonen. Och med en mycket... ska vi säga... tom blick.



Man är ju ingen van egobildbloggare.
Här håller jag på och listar ut hur man ska ta en bild på sig själv i spegeln
utan att ens dumphone kommer med. Det tog ett tag. Man vänder på den!

Jag har ägnat de senaste fyra dagarna åt att få ut det bästa av mina hemtrakter. Och det var så bra att jag stod på dansgolvet på krogen igår kväll och kände att en disktriktsläkartjänst på Hemdals vårdcentral kanske inte är så himla dumt ändå. För Västerås är hemma i en mycket positiv bemärkelse. Jag har bott i många städer, men det finns bara en hemstad.

Jag förstod att det var så efter några glas vin med världens bästa arbetskamrater precis intill. De som alltid kommer tycka att jag tagit tillräckligt många samtal, mejl och fax för att vara en av dem. På samma villkor, alltid. Jag älskar dem och jag saknar dem varje dag. Verkligen varje dag.
Jag förstod det, för att man kan sitta på ett café en torsdagseftermiddag och Jeanette kan komma förbi och säga hello love och allting är som förut. Man kan träffa en av sina bästa vänner av en slump i krogkön och alla känner mig som någon jag var innan tentor fick en så stor del av min tillvaro.

Man kan ta en söndagspromenad med världens klokaste och roligaste lärare och numera vän. Nu när jag är vuxen och inte behöver lära mig ordklasser och vem som har skrivit Den Gamle och Havet så är det ändå skönt att han finns kvar. Även jag måste försvara varför jag inte skrivit någon bok än, och det är lite jobbigt, för jag vet inte vad jag ska svara. Han har alltid ställt jobbiga frågor och jag kan inte ducka för dem.

-Nej, men man har nästan panik hela tiden, inför nästa tenta, man måste liksom det.
-Varför måste du det?
-Jag tror att det är adrenalinet som gör det, som gör att man klarar sig.
-I fem och ett halvt år? Adrenalinet? Det tror du?
-Hmmm, skit också!!

(...)

Vissa söndagspromenader behöver bli längre än andra. Även i högklackat. Jag har jävligt ont i fötterna.

Jag har funderat på varför poweryoga är så beroendeframkallande.

Lite är det för att det påminner om uppvärmningen på min barndoms och ungdoms balettlektioner.
Kroppskontroll, koncentration, mjölksyra och ömma, ömma sträckta muskler.

Men mest är det för intruktörernas lugna, sövande röster.
Fast de har headset så låter rösterna som viskningar som bara jag hör. 

Tillsammans med djupa andetag når de mina öron och de suddar ut mina egna ängsliga tankar.
Samtidigt som jag är helt fokuserad för att hålla balansen i Ljusets position så talar rösterna lugnt, lugnt och säger stärkande saker. Som att allt kommer att bli bra.

Allt kommer att bli bra.

Jag skänker en del pengar till välgörenhet. En organisation som jag tycker gör ett bra jobb drar varje månad pengar från mitt konto. Jag skänker inte jättestora summor, men många skulle nog tycka att de är ganska stora med tanke på att jag är student, och med tanke på hur mycket det blir på ett år.

Sista veckan har organisationen jag ger pengar till börjat ringa mig och be om mer pengar. De hänvisar till ökade kostnader på grund av stigande råvarupriser. De första två gångerna de ringde förklarade jag lite beklämd att jag nog redan ger på bristningsgränsen av vad min ekonomi tillåter. Skamset bad jag nästan om ursäkt inför detta faktum. Tredje gången de ringde så hänvisade jag bara till att de ringt förut och frågat om det blivit något fel i deras uppringningsystem.

Idag ringde de igen. Och det var fel dag att ringa igen. Jag har sovit noll timmar inatt, haft åtta timmars tentaångest och började dagen med ett raseriutbrott på vår säng som kostade en jävla förmögenhet och knarrar efter tre månader. Jag svarade och när han drog manuset om de stigande råvarupriserna så kände jag hur vulkanutbrottet var ett faktum. Jag kunde helt enkelt inte stoppa det.

-Det här är fjärde gången ni ringer mig, och vet du vad? Jag är inte gjord av pengar, och tydligen har jag haft oturen att välja att ge mina pengar till en organisation som lägger förbannat mycket resurser på att ge mig dåligt samvete för att jag inte skänker ännu mer.

-Eeeeh, alltså...

-För det är faktiskt så, att om man kokar ner det till vad det är så skänker jag pengar för att på något sätt befria mig lite, lite grann för det dåliga samvetet jag bär på över att jag hade turen att födas i Sverige och inte i Kambodja. När jag ger er pengar känns det lite bättre för en sekund eller så, men ni har tagit bort den känslan nu så jag funderar seriöst på att avsluta mitt givande här och skänka mina pengar till Barncancerfonden eller shoppa för fyrahundra i månaden i Unicefs webshop.

-Oj... Alltså, vi är ju självklart jättetacksamma för att du är månadsgivare.

-Verkligen. Så vad går mina pengar till nu, mer exakt? Att betala löner och telefonkostnader för att ni ska kunna ringa ännu fler av era medlemmar och få dem att känna sig som hemska människor.

-Jag tror det har blivit väldigt fel här nu. Jag får låta min chef ringa dig så får ni reda ut det här.

-Nej, ge två och femti till utrotningshotade gorillor istället och radera mitt nummer ur din dator.

(...)

Jag slängde på luren så hans headset sprack. 

Det är som om hur man än beter sig går det åt helvete för världen och allt slutar olyckligt.

Jävla tentaångest. 
Jävla telefonstalkare.
Jävla stigande råvarupriser.