Arlandamorgon
Dagen har tillbringats med sjuk Gustav. Han nyser och hostar så hans lilla kropp skakar, och vi har tyckt så synd om honom. Hjärtat. Han tycker om sin moster och morbror väldigt mycket faktiskt. Dock är morbror något bättre, för han kan flyga med Gustav så högt. Dessutom har han bättre tålamod när det gäller att få honom att sluta gråta. Han blir inte lika galet stressad som jag blir av lite Gustavgråt. Han tittar lite förebrående på mig och säger men ge mig honom då... Jaja. Gustav har lärt sig sitta förresten. Det ser så hemskt gulligt ut.
Inatt kommer bli en sån där natt när man inte sover alls. Imorgon är det Arlandamorgon. Vi ska gå upp klockan fem.
Jag begär inte så mycket av den här semstern. Bara lite värme och Medelhav så är jag nöjd. Sverige har omgett oss med sina gråa kulisser alldeles för länge nu.
Och Lovpa, vi säger det redan nu: Vi kommer inte vara förlovade när vi kommer hem. ;)
2010-03-28, 22:55:20
Satan!
Brian såg det och skvallrade efter många om och men för Dr Mike. Hon blev sårad och gjorde slut, fast Sully sa att han ångrade sig.
Nu är det väl bara att vänta på återföreningen. Det tar väl två säsonger eller nåt. Ahhw.
I never met a man I couldn't blame. Som jag och Anna alltid sagt.
2010-03-25, 23:27:06
Rubrik
Haha, han vet hur han ska använda sina små huggisar, som Kristoffer kallar hans tänder för.
(...)
Jag sitter och väntar på att min tvätt ska torka så att jag kan hämta den i tvättstugan. Det är ett glamouröst liv man har. Fullt av meningsfulla händelser... Jag gillar att tvätta i och för sig. Det har väl att göra med min ständiga facination för att se saker bli rena.
Jag har rensat avloppet också. Varelsen som satt fast i röret var inte så evolutionärt utvecklad att den kunde prata. Men nästan. Den vägde väl ett halvt kilo eller så. Fatta om man skulle ta den till ett labb i skolan och kolla på den i mikroskop. Eller inte. Men om man gjorde det så skulle man nog se att den hade hunnit bygga upp ett litet skelett under pälsen av alla kalkavlagringar från duschkabinen. Nej, nu ska jag sluta.
Jag har träffat patienter på vårdcentralen idag också. Jag lyckas alltid få rädda och nervösa kvinnor med hjärtklappning. De är ofta i medelåldern och är stressade av sin gamla mammas krav och insikten om att de inte är odödliga. Jag tycker om dem. Vill hjälpa dem. Se dem i ögonen och säga att allt kommer bli bra. Att det mesta man jagar upp sig för bara finns i huvudet. Att jag själv är sån. Förra veckan tyckte jag att jag var gravid, när föreläsaren stod och pratade om graviditet. Jag hade mens, så det var osannolikt, men psyket tänker som det själv vill. Sånt vill man säga till de ängsliga kvinnorna. Men det vore inte så proffessionellt. Att dra in sin egen hypokondri i sammanhanget så att säga.
2010-03-25, 23:00:13
Det får vara okej
Men jag har hört, att man ska springa när våren fortfarande är lite jävlig, för att sen verkligen uppskatta sopade gator och ljumma kvällar.
Mina vackraste löparminnen har jag från Rocklundaskogen i Västerås. Femman där är mördande, men jag minns fortfarande ljusa sommarkvällar och känslan när man orkat uppför ännu en backe och lyfter blicken en sekund och ser sig omkring. Det är något med ljuset där, när solen håller på att gå ner.
I sommar kanske jag hinner med en och annan runda i mitt älskade-hatade västeråsspår. Fast jag kommer inte kunna gå över vägen och hem till Blåsbo efteråt...
Jag har sällan hemlängtan nuförtiden. Men ibland kommer den. Jag antar att jag får låta den göra det.
2010-03-23, 21:16:22
Om en vecka...
...så ligger jag platt vid den här poolen och glömmer vem jag är. Förutom att jag är hon som snart
kommer ha bränt upp sin rygg. Aldrig har jag längtat så efter att stå och vara
alldeles liten intill det stora, stora Medelhavet. Jag älskar känslan av att man känner
sig så liten när man reser. Jag insåg det så ofta under min flykt till Thailand. Hur obetydligt mitt
liv är i förhållande till hela världen. Jag vill känna mig liten och obetydlig nu,
som om det jag gör verkligen inte spelar någon roll. Så alltså kan jag lika gärna ligga där.
Och bränna mig på ryggen.
Bildkälla: www.tjaereborg.fi
2010-03-22, 23:29:00
När man väljer sitt liv
Jag har varit i Västmanland i helgen. Jag fick lätt ångest redan när Kristoffer körde mig genom kvarteren till mitt barndomshem.
-Vad gör man egentligen här? Vad gör de människor som alltid bor här? De i vår ålder?!, sa jag till honom, men han visste inte. Antagligen har de barn alltihop, som de skaffat i brist på andra mål i livet, och i brist på vettiga saker att göra. Man ska inte vara fördomsfull, jag vet, men jag är det ändå. Och alla har ju rätt att göra vad de vill med sina liv. Det är bara det att tanken på att bo i Hallstahammar och ha två kids vid tjugofem års ålder ter sig så vansinnigt främmande och helt ryslig för mig. Det är det sista jag skulle vilja göra med mitt liv. Alla är olika. Vissa vill ha barn tidigt, medans jag tycker det känns som att man utplånar sin frihet och sin ungdom. Men jag är ju som jag är, och det finns säkert folk som tycker att jag är helt galen som bor i Linköping och pluggar en fem och ett halvt år lång utbildning. En dag hoppas jag att jag kommer att få barn. De ska dock inte växa upp i Hallstahammar. For sure.
Nej, jag är grymt osugen på att blogga, så jag tänker sluta nu. Utan att egentligen leverera någon end-line.
2010-03-22, 19:29:07
Stina har en professur i att få tid att gå upp i rök
Så nu är jag svarthårig, vad jag kan se. Jag hoppar till när jag ser mig i spegeln. För att använda lite medicinska termer så ser jag patologiskt vit ut i ansiktet eftersom håret liksom inte riktigt tar fram det bästa ur vinterhyn. Undrar hur länge färgen kan ha suttit i... minst dubbelt så länge som det skulle ha gjort i alla fall. Jag tröstar mig med att det var en dyr frisörfärg som säkert vårdade mitt hår intensivt i sextio minuter. Jeeez.
Jag vill inte verka dryg på något sätt, men jag kollade väderläget på Cypern och de tänkte tydligen satsa på 22 grader nästa vecka. Det är väldigt lovande, speciellt nu när jag är så vansinnigt vit i ansiktet! Jag grävde fram mina solglasögon som jag köpte i höstas. De visade sig vara sjukt snygga, så jag blev glad, och nu glider jag runt härinne som Victoria Beckham och ser så himla glammig ut. Tror jag. För jag ser knappt någonting. Man ska ju egentligen inte ha glajjor på sig inomhus på natten i mars i Sverige.
Jag träffade Movitz idag utanför ICA. Han satt och såg cool ut och vaktade sina hoods. När det kom förbi en fånig pudel med lite för stor frisyr så var han bara tvungen att markera att det inte var okej. Sen gosade vi lite. Finaste vovven alltså.
Jag skulle vilja stanna uppe hela natten och skriva nåt djupt och sen sjunga tills själen känns tillräckligt trött för att somna med. Åh, vad jag skulle vilja det. Men imorgon har jag en gynekologisk dag framför mig. Jodå! Jag ska titta på gyn-film på storbild och allt det där, så man borde väl vara lite utvilad tänker jag.
Och sen ska jag till Bruksorten minsann. Alltid lika skräckblandad förtjusning. Ångest blandad med någon märklig känsla av att ha hört hemma där en gång.
2010-03-18, 23:35:41
Jag tänker aldrig stanna
Det känns ibland som att folk tycker att jag ska vara så
nöjd nu
Nöjd för att jag har ju fått det jag ville
tillslut
jag får blir läkare och så levde jag lycklig
i alla mina dagar
Som om jag inte får vara olycklig missnöjd
eller någonsin önska att jag var någon annanstans
eller någon annan
'Det var ju det här du ville' punkt och jag får aldrig ångra
mig en minut
När en dröm blir verklighet så blir den ju just det:
verkligheten, visst?
Och jag blir aldrig hon som alltid vill ha
sin verklighet precis som den är
För hör och häpna, ve och fasa och
fullt med kors i taket så
har jag så många andra drömmar
några av de starkaste innebär faktiskt att inte ens
vara läkare
Jag drömde om ett yrke som betyder något och
det borde väl läkare rimligen vara och så är det också men
det behöver inte vara det för om jag inte öppnar ett
förträngt kranskärl så kan faktiskt någon annan göra det precis lika
bra
Är det som verkligen betyder något att man
gör något som ingen kunnat göra bättre eller lika bra?
Ibland tror jag det
Så jag drömmer och jag drömmer så vansinnigt
ska ni veta om befängda saker som att jag kanske
är begåvad på något annat sätt än medicinens och det vore
ju fantastiskt om det var så
Att det finns något, någonstans som jag är allra allra
bäst på
Något som man inte lär sig på universitetet, utan en begåvning som man
bara har
Läkare är inget dumt yrke det är kanske det bästa
ändå
men det är ett yrke och man ska leva ett helt liv
och inte bara leva ett arbetsliv
Jag är ledsen men jag blir aldrig nöjd
aldrig så tacksam att jag får bli läkare
till slut och trots allt
att jag inte tänker önska att jag ibland var någon annan
eller att jag gjorde något annat
Någon helt annanstans.
2010-03-17, 16:05:00
Den som tog mitt hjärta
Jag var ung den där sommaren, och han var ännu yngre och det var väldigt många odds emot och väldigt, väldigt svårt att stå emot. Kanske ångrar vi en del av allt som hände de här åren med det vi vet är att om vi fick göra om så skulle allt nog ändå få vara som det en gång blev. Det var mycket som inte var snyggt men det var förbannat mycket som glittrade. Han var allt som jag aldrig förut haft.
Jag var tjugoett första gången jag såg honom och han var arton och jag tänkte ofta att han fick skynda sig att bli äldre. Idag fyller han tjugotre. Han är fortfarande lika fantastisk. Han är min bästa vän och den vackraste mannen jag någonsin sett.
Han brukar skriva lappar till mig och gömma dem. Imorse hittade jag en där han listat mina goda egenskaper. Jag blev gladast för knäppaste och konstigaste. För det betyder att han ser mig. Jag är knäpp. Jag pratar med mig själv till exempel. Och ändå älskar han mig.
Tatueringar är det fulaste jag vet. Det spelar ingen roll på vem, vad, när, hur, och jag skulle själv aldrig någonsin göra en tatuering. Mitt hjärta däremot gjorde en tatuering hösten 2005. Det skrev in hans namn med stora tacky bokstäver, djupt, djupt ner i muskeln. Det har funnits stunder när jag gjort allt för att ta bort den. Men den sitter där den sitter. För att det ju är så, att en dag skulle han göra mig till världens lyckligaste kvinna.
2010-03-16, 18:49:16
Om Slumpen suttit och tänkt ut mitt liv trots allt, då finns han väl inte?
Får jag någon gång en timme ska jag lyssna som jag aldrig lyssnat förr. 'En kopp kaffe är lyx i livet' står det. Att bli förstådd är något liknande.
Att vara rädd är okej. Att vara feg är däremot inte okej. Inte nu.
2010-03-15, 21:44:28
Mani
Idag har jag vårstädat köket. Jag förstod inte hur äckligt vårt kök egentligen var innan jag började. Det såg ju rent ut, men jag tänkte ändå städa för sakens skull. Jag har ju trots allt bott här i mer än ett och ett halvt år utan att våga titta ovanpå skåpen. Det tog tre timmar i alla fall, hela projektet. Hur kan vi ha levt såhär? tänkte jag om och om igen när jag såg hur smutsen verkligen rann nerför de vita skåpluckorna. Man behöver nog vårstäda ändå, även om jag tänkte det kommer jag aldrig göra när jag såg mamma gå loss om vårarna medan jag bodde hemma.
-Det luktar såpa ut i trapphuset, informerade Kristoffer mig när han kom in. Jag kände mig nöjd. Sedan skurade han ugnen. Då kände jag mig ännu mer nöjd. Som om det faktiskt går att städa ut vinterångesten.
Sedan han kom hem i fredags har jag sagt till honom cirka trehundra gånger att vi ska åka till Cypern om två veckor. Vad kul älskling, säger han varje gång. Jag är helt galet otålig nu, är redan på Arlanda mentalt.
Ikväll ska vi på bio. Nu ska jag på promenad med Lovisa. Och här är en bild på årets vackraste tulpanbukett. Jag har köpt den till mig själv. 
2010-03-14, 16:58:42
Påsk på stranden
Så hittade vi en resa till slut. Arlanda, försommar vid Medelhavet och pool. Vilka underbara ord. Jag orkar inte ens tänka på om det var dyrt eller inte. Två veckor och tre dagar, sen åker vi. Luften därnere ska bara hinna värma upp sig lite mer först. Och så ska jag hinna hälsa Gustav välkommen hem från Florida. Lilla globetrottern. 
Love Cyprus. Som de säger i reklamen.
Bildkälla: www.cypernresan.se/cypern
2010-03-12, 09:22:50
Ute ur garderoben
Så fort Oskar och jag blev ensamma så sa han
-Så du ska bli psykiater, Stina...
-Jag hoppas verkligen det.
Han skulle aldrig väl någonsin välja det. Men det såg ut som han ändå förstod.
2010-03-12, 00:14:55
Det är coolt att vara kirurg, men jag har aldrig varit cool
Jag fick en fråga häromdagen om vad som är planen när jag är klar. Planen? Jo, men då ska jag väl vara läkare? Räcker inte det? Jag har ingen plan. Förutom att vara där jag är bäst. Jag ska göra det jag är absolut bäst på. Så har jag alltid velat leva mitt liv. Att göra det jag är bäst på, och oj så lämpligt det vore om jag är bäst på det som det är bäst att vara bäst på... Men om jag inte är det? För det är coolast att vara kirurg, eller hur? Men jag är inte cool, och jag är den minst händiga människan i världen. Jag skulle kanske blir en okej kirurg med tiden, men vem vill vara en okej kirurg? Vem vill ha en okej kirurg? Ingen.
Jag har känt mycket på sistone åt vilket håll det bär. Hållit det för mig själv, och tänkt att det är en hang up. För jag ska ju alltid vara så speciell, nu får jag lägga av.
Så frågade jag min syster, min brutalt ärliga syster som ju av förklarliga skäl är expert på mig, vad hon tror att jag skulle bli bäst på.
-Psyk såklart, sa hon efter en halv sekund.
After all. Jag vill väldigt gärna. Jag facineras av psykiska sjukdomar och allt det lidande de ställer till med. Inget gör så ont som ett värkande hjärta och en mosad själ, det vet vi alla. Tänk då på dem som har allra ondast. Man kan göra skillnad på så många sätt som läkare. Kanske vore psykiatrin det mest naturliga för mig har jag ofta tänkt. Inte så coolt. Alla tror att psykiatriker är galna. Är det ett så bra yrkesval?
Så kom onsdagen den tionde mars 2010, samma dag som jag snyltläst psykiatriböcker på Bokvillan, med en kvällsföreläsning med Pelle Sandstrak.
När jag går från hans så vet jag. Att om jag en dag lyckas bli psykiater och blir en väldigt bra sådan. Då ska jag vara fantastiskt stolt. Det är det finaste man kan vara.
2010-03-10, 21:55:55
Det är svårt att tycka att man är tillräckligt bra
Jag är självupptagen, jag spelar på folks samvete, jag är lat, jag bryr mig för mycket om utseende, jag är avundsjuk. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Jag är alltså människa.
Det är helt omöjligt att bli av med allt det där har jag insett. Jag kommer alltid vara avundsjuk ibland. Det går däremot att vara medveten om att jag är det. Så att jag inte är elak mot någon på grund av mina egna brister. Eller mot mig själv. Det är bara att erkänna för sig själv när avundsjukan hugger tag. Nu jag bara avundsjuk... Jag hörde någon gång gång att man kan berätta också. För den personen som har det man önskar man hade. Du har så himla fint hår! På något konstigt sätt har man då istället glatt någon med sin avundsjuka och då är den så ofarlig helt plötsligt.
Ut och erkänn, gott folk. Det hjälper, jag lovar.
Fast som sagt. Det är svårt ändå. Att vara nöjd. Jag kommer precis från tandregleringen dit jag skulle för att göra en ny fixeringskena eftersom mina tänder som var så fint reglerade en gång i tiden har flyttat sig. Istället för att bara ta en där skenan och vara nöjd med hur jag ser ut nu och fixera tänderna i nuvarande läge, så sitter jag istället och överväger möjligheten till en ny omgång tandställning. För femton tusen tar de bort mina tandkomplex för alltid. Jag har inget emot att ha räls ett år. Ett år går jättefort. För femton tusen ska de alltså flytta min hörntand dit den satt en gång i tiden. Jag vill egentligen väldigt gärna det. Frågan är varför jag vill? För att det inte är okej med någon annat än perfekta tänder? Tandläkaren jag träffade idag sa att det värsta han vet är när folk har tänder som Carola. Tänderna ska vara personliga. Men innan jag gick sa han ändå det var synd att den där hörntanden åkt in så mycket alltså. Hej räls tänkte jag i samma ögonblick. Jag känner mig själv för väl.
2010-03-09, 18:33:39
Ett jobb är inte bara ett jobb
Eller nej, det känns fantastiskt att få byta SAP, ELLA och ändrande förfoganden mot EKG:n, nålar och gipsande av ben. Jag vill hellre att folk skriker åt mig på jobbet av smärta än av ilska för att deras paket är försvunna. Kors i taket, men så är det.
Ibland kommer jag säkert kunna luncha med Jenni igen, eftersom hon ska jobba på intensiven. Det är alldeles för länge sedan vi hade samma arbetsplats! Även om vi inte är på samma avdelning så har vi liknande jobb på samma sjukhus, och det kommer att bli skönt att ha en nära vän att älta upplevelser med. Som förstår vad allt handlar om. Och lill-Malin Nu måste du ju jobba kvar på Biggarå! ;)
Jag har ju jobbat i en massa år innan jag började plugga. Jag tänker ofta på allt vad det gett. Erfarenheter självklart, men tänk vad det har gett mig många människor som jag aldrig fått ha i mitt liv annars... Jag blir yr när jag tänker på det. Hade jag inte haft alla mina jobb så hade jag inte haft familjen Burreau, Sanna och vår vänskap som blev en höst i Thailand, jag hade inte träffat Jenni, Lill-Malin, Johannes, Ida och alla andra fantastiska människor på Skantzö, jag hade inte haft Jeanette och alla mina postisar (ni är ju typ femton personer, jag kan inte rabbla er, jag kommer glömma någon), jag hade inte fått jobba en vår med Janne och Bea (och min mamma såklart -vi hade askul när vi jobbade ihop) på Kantzowska och jag hade inte träffat Kristoffer den där omtumlande sommaren vid kanalen. Gosh!
Nu kommer ju ovan nämnda Jenni snart hem till mig förresten. Vi ska dricka te. Bästa!
2010-03-08, 19:01:58
Om sommaren ändå kunde komma
Det är ensamt när någon som varit här, sedan åker. Som när Kristoffer åker. Eller idag när Lisa och Anna har åkt. Tillslut är jag ensam kvar i vilket fall. Det ekar tomt.
Jag är inte ensam. Inte egentligen. Jag vet nog inte ens vad ensamhet är. På riktigt. Om jag rannsakar mig själv när ynkligheten tränger sig på så vet jag ju, mitt liv är fullt med personer som jag älskar, som älskar mig. Att de inte är fysiskt närvarande är inte samma sak som att jag är ensam.
Men det är något med söndagar. Jag får whiplash i egot och melankoli.
2010-03-07, 20:55:58
AnnaCarroStinaLisaAlltid
Som jag har längtat efter det här.
2010-03-06, 13:21:20
Är det bara jag som är mosad?
Jag förstår inte att jag är så sliten, jag pluggar ju ingenting. Hmm. Idag är det fredag och jag har vilat mest hela veckan, men ändå känner jag mig helt mosad. Det har i och för sig varit psykiskt påfrestande med det här jobbsökandet, flänga fram och tillbaka på intervju och vara nervös. Whiplash i egot. Kanske tar det tid att rehaba från all oro. Sån är ju jag.
Baby och jag försöker boka in en vår-resa till Medelhavet. Lite skolk och lite försommarvärme om några veckor vore fint. Vi får se hur det blir. Jag vågar aldrig tro förrän man har biljetterna på mejlen.
Imorgon är det dags för glädje. Bästisar anländer. Jag är så ivrig. Jag räknar ner. De frågar vad vi ska göra. Hitta på. Aktivera oss med. Jag har inte ens tänkt så långt. Jag kan bara tänka på när jag får se dem på stationen. Sen är det ridå.
Jag hör av mig senare ikväll. Kommer vara ensam med endokrinologin nämligen. Troligen kommer någon analys om livet eller ett upphetsat reportage om Dr Mikes värld. Jag känner mig.
2010-03-05, 15:58:03
Idag känner jag mig cool
Jag inte bara överlevde en tuff anställningsintervju igår, jag tog även hem jobbet. Drömjobbet. Drömsommar. Tuff drömsommar bland blod, svett, otillräcklighet, tårar och ibland något som jag hoppas kommer vara glädje. På min nya arbetsplats.
Jag är så stolt, för jag har fått ett jobb, alldeles av egen maskin. Inte för att jag känner någon som känner någon som kunde fixa in mig. Jag har fixat in mig alldeles själv, utan att ha gått termin 5 och utan att ha någon vårderfarenhet. Dock är det många som har hejat på mig. Lovisa, Maria, Jeanette (som inte vill ha mig gnällandes på sin vänstersida hela sommaren!) , Jenni, Moster Annika, Thérèse, Ellen och Kristoffer såklart. Det har hjälpt med massor av stöd, det har det verkligen. Jag fick aldrig tillfälle att tveka.
Så blev sommaren 2010 till en dag i mars. Sektionsledarna tror alltså på mig. Då tänker jag också tro att jag kommer klara det.
Håll andan nu, för det gör jag: Jag ska jobba på AKUTEN.
2010-03-04, 16:38:06
Nu ska jag bjuda på min glamourösa vardag
Tills hon meddelade att jag inte bör äta och dricka på minst tre timmar efter behandlingen. Då blev jag missnöjd igen. Aldrig har jag längtat så mycket efter pasta med pesto i hela mitt liv. Inget är godare än en kolhydratbomb när man är utsvulten. Jag behöver nog dropp snart.
Jag har försökt distrahera hungern med musik. Vilket har lett till att jag äntligen hittat den perfekta tonarten för Think of me. Mina grannar är nu alltså myket medvetna att Christine and The Phantom are in the house. Men det är Thea Tandhälsas fel. Inte mitt!
2010-03-04, 12:27:06
Jag åkte bort och Jenni gjorde inbrott och stal min gamla blogg
Jeanette. Tack för alla timmar jag fick och tack för lättnaden det innebär att se dig må bra.
Familjen i Florida. Tack för all snö ni lämnade som jag fick skotta. Jag behövde det.
Jenni. Bara du får minnas mina lösenord ostraffad. Hjärtat mitt. Bloggen är så fin och du känner mig så väl. Tack.
