Idag är jag glad att jag klarade tentan. På riktigt. För vår klass gjorde sitt sämsta resultat hittills, vi hade rekordmånga underkända och fler än jag har ställt sig frågan om hur det kunde kännas så bra, men ändå gå så dåligt. Kanske har vi råkat ut för en riktigt sträng rättning.

Okej, jag fick ingen skrytpoäng -fast jag gärna ville ha det. Men jag klarade mig. Vilket innebär att jag slipper varva jobb med plugg i augusti. Jag sipper försöka få ledigt för att åka hem till Linköping och skriva en omtenta. Dessutom hade jag behövt åka hem innan omtentan också, och hämta alla böcker och papper. Sedan hade solen bergsäkert strålat från morgon till kväll, och istället för att åka och bada med Kristoffer hade jag varit tvungen att ännu en gång återvända till hepatiternas underbara värld.

Jag ska vara glad och tacksam. Långt ifrån alla kan känna den här lättnaden idag.


Jag har gosat med Gustav hela morgonen. Vi sov till klockan nio båda två. I eftermiddag ska jag till Linnea och klippa mig. Nästa vecka ska jag dit och färga. Vi fick lov att dela upp det, för jag kan inte gå en enda dag till oklippt, men färgen hade hon inte tid med idag. Jaja, det blir bara bra. Två Linnea-dagar inom en vecka är ju inget som jag klagar på. Åh vad jag hoppas att hon kommer kunna göra mig så blond som möjligt sen -jag saknar mitt ljusa hår. Antagligen kommer hon att vägra.

Jag är ju ledig idag, sedan jobbar jag åtta dagar i sträck, så jag tänker försöka få ut max av den här dagen.
Efter mina åtta dagars jobb, då ska jag chilla några dagar, sen ska jag packa en ytterst lätt resväska och ta min kille i handen och åka till Arlanda och vidare till New York. Shit vad häftigt -vi kommer älska det.

Jag var med och sydde en patient igår. Jag har ju haft den osannolika turen att få ett jobb där man får assistera läkarna när de syr på kirurgakuten. Mina ögon har nog aldrig varit så stora. Riktigt roligt är det, mitt nya jobb.

Förra gången jag skrev en tenta så grät jag förtvivlat och var helt säker på att jag hade kuggat. Men det hade gått sjukt bra. Bättre än jag någonsin trodde det kunde gå för mig på läkarprogrammet.

Efter senaste tentan förra fredagen så var jag så nöjd. Det kändes så bra. Jag kände mig på något sätt säker efteråt. Jag släppte tankarna på den och väntade inte ens nervöst på resultatet. Det kom idag. Och jag var fan nära att kugga!
Nu känner jag mig besviken och nedtryckt i skorna. Jag vill inte balansera på gränsen. Jag hatar det. Jag vill inte vara nära att kugga. Jag vill ha marginaler -jag pluggar för att ha marginaler.

Jag borde väl vara glad att jag klarade mig. Men just nu kan jag inte. Jag har redan varit glad, under tiden jag tog ut min seger i förskott.
Jag känner mig som en åsna.

Jag gjorde mitt första pass på akuten igår. Det kändes bra. Bra, för att jag tror det passar mig när jag väl lärt mig allt. Och det kändes svårt. Svårt för att det är mycket jag inte kan, men svårt framförallt för att det är sorgligt.

Livets orättvisor blir mycket, mycket tydliga på en akutmottagning.

Nu måste jag åka tillbaka.

Dörren slår igen tungt bakom mig.

Overklig känsla, men det betyder att tenta-p är slut och att tentan är skriven.
Där sitter Maria och när hon får se mig så jublar hon och ropar:

-Sommarlooooooov, Stinis!!!

Vi kramas. Världens mest lättade kram.
Troligen klarar vi T4.



Vem bryr sig om att det regnar?

Jag borde ha trängt mig på Jonas och Oskar betydligt tidigare under tenta-p, kan jag konstatera efter ikväll. Nog för att de lär mig en hel del, fast jag kan faktiskt en del själv också... Men det är så sjukt roligt! Det känns märkligt att ha roligt i dessa dagar, men ikväll skrattade jag så jag grät i stort sett hela tiden.

Vi är en bra trio helt enkelt. Idag satt vi och spånade på en ny gren inom medicinen, där vi skulle kunna ställa diagnoser på patienterna enbart med hjälp av vad de heter. Det är i alla fall minst lika vetenskapligt som homeopati!
Sen har ju Oskar en tendens att alltid gå lite för långt i saker han gör och när han har självdistansen nog att berätta om det så blir det skrattattack som det tar flera timmar att hämta sig ifrån.


Nu ska jag försöka lära mig lite om cytostatika innan jag somnar.

Jag lämnar er med en journalgroda från dagensmedicin.se som Maria skickade tidigare. Sov gott.


Streptokocker går alltid på dagis.

Tro mig -det finns en gräns för hur mycket man kan trycka in i huvudet under en tidsperiod. Den gränsen går inte att påverka med sömn, glatt humör eller envis inställning. Den bara finns där för oss att acceptera.

Det är som om det finns en inlärningskurva under tenta-p, som lutar ganska kraftigt uppåt under de första fyra-fem dagarna, för att komma till en gräns där den börjar plana ut och har den väl börjar plana ut får man rädda det som räddas kan av de dagarna som är kvar.

Jag vill och jag är fortfarande ganska motiverad. Jag känner kniven på strupen och lite lätt panik som kommer och går. Men huvudet är trött, trött, trött nu.

Jag måste i alla fall ha med mig alla antibiotika och deras verkningsmekanismer och bakteriers resistensmekanismer från den här dagen. Jag måste. Även om det går hemskt långsamt.

Det är det där med att hålla isär namnen och verkningsmekanismerna.

Man kanske kunde göra en sån här dra-streck-övning som man alltid fick på lågstadiet...

vancomycin              inhiberar folsyrametabolismen

kinoloner                 blockerar 30-s enheten på ribosomen

tetracyklin               inhiberar cellväggsytes

trimetoprim             blockerar DNA-gyras och topoisomeras II

beta-laktamer         blockerar DNA-syntes

rifampicin

Dra streck mellan antibiotika och respektive mekanism. Och så blev det lätt. Väl?
Gud, jag är så trött.


Klockan nio ska jag gå till skolan och träffa Jonas och Oskar och gå igenom två tentor. De är så duktiga så jag tänker att om jag hänger med dem så lär jag mig massor. Och de är för snälla för att säga nej när jag lägger huvudet på sned och ber att få vara med. Jag har lovat att inte sinka dem det minsta. Att sitta tyst har jag dock inte lovat, för det kan jag aldrig hålla, haha.