Som den klaraste blixten som någonsin träffat mig från en klar himmel kom tentaresultatet. Chocken var så total att jag sprang till sjukhuset och terminssekreterarens kontor för att fråga om det var sant.

-Är det du som är Kristina? Då är det sant, sa hon och smålog. Jag måste ha sett helt galen ut. Översnöad och förvirrad och helt slut efter ett tenta-p och en fjorton dagar lång väntan på vad jag trodde skulle bli en knockout. 

Jag är hundvakt en vecka och Movitz och jag går en långpromenad i snöyran och han visar mig hur man glädjeskuttar i snödrivorna. Som bara en nio månader gammal hund kan kastar han sig fram och tillbaka, hoppar och gräver ner sig. Vi möter en tant som säger att han ser ut att vara en lycklig vovve. Man blir verkligen glad av att se honom sån. Själv är jag tjugofem år och har inte glädjeskuttat sedan jag tog körkort. Och jag som alltid definierar mig själv efter mina resultat vet än en gång inte vem jag är. Jag hade ju tillslut vant mig vid att vara halvbra...
Jag måste sluta värdera mig själv efter hur det går för mig i livet. Jag måste lära mig att jag är den jag är. Oavsett. Ovant bara. Det måste nog en psykolog lära mig. Precis som jag måste få hjälp att lära mig att sova och att inte leva med ständig katastrofberedskap. Jag vill inte ha oro och ångest och rädsla i bakhåll resten av utbildningen och resten av livet.

Det får vara slut nu.

När jag vaknade imorse tänkte jag att det var nog inte sant ändå. Fast jag sovit lugnt och utan drömmar äntligen. När min strimmagrupp hämtar mig vid lunch för en eftemiddag på vårdcentralen så är det första jag hör:

-Vi hörde att du hade jättehögt resultat på tentan!!!!

Då var det sant. Jag bestämmer mig för att tycka att jag är ett geni resten av dagen. Kanske får jag aldrig mer chansen att vara så mallig så jag tar den. 

Du sa för ett tag sedan att du skulle kunna stämma mig för allt jag skrivit om dig. Även om det var sant. Stämma mig för smärtan det vållande då. Eller något.

I den oerhörda saknaden ikväll grävde jag lite i arkivet. Att det skulle bli så massivt tillslut. Att det kunde göra så ont. Så ont. Allt kommer tillbaka, och magen ömmar igen som om den är tvungen och jag måste vända mig mot Stockholmsbilden på väggen. Den hänger där, i vår gemensamma lägenhet.
Jag klarade aldrig av att slå sönder den mot väggen. Ingen vägg fick nåsonsin äran. Fast jag en gång uttryckte mig så säkert.

(...)

Aldrig är en lång tid Onsdag 29 november 2006

[Intro. You build it up and tear it down...] Angående bilden på Stockholm. Så har den fått ett öde nu. Jag vet bara inte vilken vägg som ska få äran. Det är bara något jag behöver säga dig först. Jag såg idag att min mobil var en gravplats full med dina ord. De hade halkat långt ner bara. Och blivit väldigt inaktuella. Jag vill inte höra mer. Men du kan lyssna. Jag vet inte om jag tryckte på 'radera' när jag blundade. Jag hoppas jag gjorde det. För vad ska jag med dem till? Jag säger det inte själv, för vi pratar inte. ['Never is a long time.' Unplugged version. Roxette. Tourism.] Varenda ord är till dig. Jag vet att du lyssnar.

Stockholm höll på att rinna bort i en brun sörja som aldrig tog slut, så när jag till slut slet mig från Gustav och åkte till bruksorten för en mellanlandning så fick jag en chock över att vintern fanns kvar. Jag ska passa på att åka skidor nu, för jag älskar det och det kanske är sista dagarna i år som ger den möjligheten. Känslan när man glider nerför backarna och tror att man är Gunde Svan (...) är oslagbar. Och skogen är ju vacker på håll, det är den. När man inte måste in i den och gå på stigar och få grenar i håret, för det hatar jag ju!

Jag saknar Gustav så det gör ont i kroppen. På riktigt. jag tänker på honom hela tiden, tittar på de filmer jag filmade med mobilen, när han gör helt vanliga saker, som att sitta i en stol... och jag tycker att han är helt fantstisk. Så hör jag min röst på filmerna, helt facinerande, jag känner inte igen den, den är så vän och mild och hänförd så det är inte klokt. Det måste vara kärlek.
Mest saknar jag honom på mornarna när jag vaknar, hans lyckliga små tjut, hans gnäll när han vill att man ska lyfta upp honom och hans kaxiga tjut när han ska vara tuff.

Dopet ja, han var tyst hela tiden. Han tittade sig storögt omkring och han sa ingenting när prästen verkligen öste massor med vatten på honom. Han var väl helt chockad över storheten att bli upptagen i en församling.
Det gick bra för mig att sjunga. Det går så mycket bättre i den där kyrkan än någon annanstans. Jag är inte alls sådär bra egentligen. Märkligt.

Jag var nyss hos Mia. Fina, bästa, supercoola Mia som jag saknar så mycket. Hoppas vi kan ses snart igen.

Nej, nu ska jag prestera någon mil på skidorna då.
Imorgon ska jag och Kristoffer åka hem. Jäss.



Tentan maler sönder mig. Det värker och gör ont och det ger sig aldrig.
Jävla AV-block grad II. Jävla lakritsmissbruk. Jävla Chi-2-test. Jävla beta-blockerare. Jävla thyroideaprov och jävla gränsfallsstegring av troponin I. Jävla IL-1 och akutfasproteiner också.
Jag minns hela tentan. Varje rätt svar, och alla mina felaktiga. Man pluggar helt galet en hel termin och dygnet runt ett helt tenta-p. Firar knappt nyår. Och är inte ens i närheten. Just nu spyr jag på folk som går utbildningar där man kan klara sina tentor utan att plugga. Det känns som ett slag i ansiktet att höra om. Det gör det verkligen.

Vi går in på tentafesten som jag som jag av någon outgrundlig anledning hamnat på och efter fem minuter orkar jag inte. Jag ramlar ut i vinterluften och vintern är lika förlamande vacker som mina tårkanaler är överfyllda. Det hjälper inte hur jag kämpar emot. Alla är därinne, tänker jag, ingen kommer nu. Men Pavel kommer cyklande och även fast jag trycker mig mot husväggen så ser han mig. 'Tentan' lyckas jag bara klämma fram som svar på hans frågande blick. Kämpat...besviken...intesovit...orkarinte snyftar jag mot hans kalla jacka.

-Jag vet, säger han bara. Jag vet.

Efter några minuter går vi in. När jag förstår att de andra därinne inte är hemska perfekta människor som spikat tentan. De är människor som vet.

Folk säger att det måste vara så stressande att ha 30-poängstentor. Ja, det är det.
Jag är helt galet stressad.

Jag är färdig med tentaschemat, vilket innebär att jag har två dagar på mig att repetera de tolv dagar som gått. Tolv dagar på två dagar. Hur ska man göra? Själv sitter jag mest och klöser runt lite varstans och lär mig just inget mer. Bara får panik och rör ihop allt.

Jag har inte sovit något inatt heller. Nada. I mitt huvud pågår en film om beta-2-receptorernas intracellulära signalvägar, med EKG-kurvor i reklampauserna. Den är inte särskilt bra, men den går inte att stänga av.

Save me from myself.

Gud vad jag hatar gamla tentafrågor. Jag hatar dem, för att man verkligen behöver gå igenom dem, men för att de får en att känna sig som en fullständig idiot.
Jag tänkte idag att det ändå gått rätt bra hittills. Jag har inte gråtit en enda gång, och det har gått mer än en vecka. Det skulle jag inte ha tänkt, för nu är tårarna väldigt nära här i plugghörnet.

Det hade ju ändå gått rätt bra. Så öppnade jag mappen med tentafrågorna om hjärtat och mitt eget hjärta stannade lite. Innan det galopperade iväg okontrollerat och det skenar än.

Björn fick ett blodtrycksfall genom att upptaget av kalciumhämmaren nifedipin gav

upphov till en plötslig och uttalad vasodilatation.

Fråga 13: Hur reagerar kroppen på en vasodilatation av detta slag? Vilka receptorer, nerver och

effektorer är inblandade i kroppens svar på blodtrycksfallet som Björn upplevde när han stod

upp?

Förväntat svar: Trycksensorer sitter i trakten av aortabågen och i sinus caroticus. Den på vasomotorcentrum

normalt hämmande signalen via kranialnerverna IX och X från dessa receptorer minskar vid

ett detekterat tryckfall vilket leder till en ökning av sympatikus via CNS med aktivering av

både perifera sympatiska nerver och via stimulering av binjuremärgens adrenalin. Parallellt

med detta minskar vagal tonus på hjärtat vilket ytterligare underlättar en reflektorisk

takykardi.

(...)

Förväntat svar. Förväntat svar. Det där, och hundra andra svar som jag aldrig någonsin skulle kommit på förväntas alltså av mig. 
Det är inte speciellt rationellt att gråta. Men ibland måste man, så att man kan skärpa sig sen. Och på något sett, något märkligt jäkla sätt, orka läsa tills ögonen blöder och få de mest obegripliga svaren att te sig alldeles självklart begripliga.

En gång  tiden kunde jag skriva nyårskrönikor värda att läsas. Nu vet jag inte. Vi får se. Jag tyckte om både 2007- och 2008-varianten. 2009 kanske kommer. Försent. Eller inte alls. Skriva, som jag en gång gjorde lika självklart som att andas, är inte alls lika lätt längre. Jag saknar det så jag nästan sprängs. Det är som om jag är ytlig och ointressant när jag inte kan.

Men då, förut, skrev jag hela dagarna. I huvudet. En roman som aldrig blev klar, där jag var huvudpersonen och fragment hamnade i bloggen.
Nu kvävs den romanen i hjärtsvikt, cancerns genetik och glomerulonefriter. Så är det.


Jag är i Linköping. Allt är uppackat. Jag har kört en maskin tvätt, haft ett tentamöte om cancer och nu sitter jag och funderar på om jag ska sova eller läsa lite mer. Det borde jag nog. Det måste bli allvar nu. Det var lite låtsastenta-p när jag var i Hallstahammar. Blev varken hackat eller malet. Nu måste det malas till molekyler. En dag i taget och inte känna efter.

Känna efter. Tystanden är svår att inte höra. Mitt hjärta är så tungt att det känns som att ligger nere i magen och slår. Vi borde vara två härhemma. Allt annat är... kallt.
En telefon är inte live och blir aldrig det. Även om ingen kan skicka kärlek 20 mil, som Han.

(...)

Eller som min syster och systerson.

Tomhet och ensamhet är inte samma sak. Mobilen piper. En bild visas på sju kilo kärlek i pyjamas som ligger och sover i mitt gamla rum.
Kämpa på moster. Vi ses om tolv dagar bara. Jag älskar dig.

Och jag älskar dig. Mitt blåögda, stora lilla underverk. Så att tårarna rinner nu älskar jag dig. Tack, tack, tack för att du föddes i just vår familj och smälte våra hjärtan med dina plötsliga tandlösa leenden, dina bestämda skrik, fäktande armar, runda lår och starka små händer. Vår superhjälte.

Like a bridge over troubled water, I will lay me down.