En gång höll hon min hand i sina
och så länge jag lever kommer de sekunderna vara de mest fantastiska i mitt liv.
Célineeftermiddag. Célineperíod. Ibland har jag trott i min enfald att hon skulle tappa sin betydelse. Men det har gått tretton år och jag vet nu att det bara går i cykler.
Jag borde vilja läsa medicinlitteratur men jag vill inget annat just nu än att sitta med hörlurar på youtube och spänna mina bruna ögon i hennes bruna ögon och försöka hitta kraft. Så jag gör det. Vi har alla våra sätt att tackla livet. Hon är ett av mina viktigaste.
Ett annat är att snöa in på en sång och sjunga den tills jag drömmer den. Senaste dygnet har det varit Think of me från Phantom of the Opera. Ju mer känslor som behöver tacklas ju mer storslaget måste det vara. Så att det överröstar. It has to be all over the freaking place. Jag tror verkligen det är så...
2010-02-27, 15:52:29
Det är något fel på mig
Ja, det är ju bara att erkänna att jag tycker att Dr Quinn är den bästa som någonsin har visats på en TV. Det gör mig inte speciellt cool, jag är mycket medveten om det. Men jag går nog att älska ändå, försöker jag tänka. Kristoffer köpte till och med fjärde säsongen till mig i Alla hjärtans dag-present. Det här är kärlek flämtade jag när jag insåg vad han köpt. Det är ju inte direkt så att han själv vill se...
Hursomhelst. Lovisa och jag följer det hela med stor koncentration. Jag brukar till och med se om avsnitt någon extra gång. Det är bara det att det går lite trögt framåt avseende passionen som man väntat på nu ett tag. I mitten av andra säsongen har Sully och Dr Mike fortfarande inte riktigt hånglat... Jag började misströsta. Men så finns ju youtube. Det må vara fusk, men jag hittade ett tio minuter långt klipp idag. Till tonerna av Where do I begin inser man snabbt att the best is yet to come.
Och folk undrar varför jag vill bli läkare...!
2010-02-26, 11:52:41
Det går ner, det går upp, men det verkar aldrig stanna
Sån är väl jag. Himmel eller helvete. Det är det där med att aldrig hitta mellanlägen. Jaha, då ska jag bara försöka leva med mig själv resten av livet!
2010-02-24, 13:51:44
Det är en vår som aldrig kommer, och när den väl gör det blir det väl ändå ingen skillnad
2010-02-24, 00:00:26
Jag vill nog inte vara tusen gånger roligare
2010-02-23, 14:38:03
Kristoffer
Men jag ville bara säga att jag älskar dig. Mer än allt.
Vi möttes i ett underland.
2010-02-22, 19:55:11
Fantastiska John
Ännu en dag passerar och det är som att alla tysta dagar utan toner måste kompenseras för nu. Jag kan inte sluta sjunga. Idag heller. Och vissa låtar älskar man mer än andra, för att de känns som en drog i halsen.
Your body is a wonderland
Your body is a wonder (I'll use my hands)
Your body is a wonderland
2010-02-21, 18:28:20
Ge mig en vinterdrog
Det var bättre imorse i alla fall. Liklukten minns jag inte längre och allt känns redan mer avlägset. En gång till ska jag gå igenom det här, och sen är det över.
Jag gick på stan idag och den där tunga känslan att allt är hemskt vill liksom inte lämna mig. Till och med jag börjar tröttna på vintern nu. Den verkar aldrig vilja ta slut. Jag är förmodligen en av alla dem som skulle behöva köra SSRI-preparat på vårsäsongen. Men det tar jag väl tag i framåt min pension, så det är ingen idé att älta den idén som jag ändå inte kommer göra något åt.
På stan försökte jag lista de bra sakerna just nu, fast Linköpings isvindar försökte blåsa allt hopp ur mig.
*Kristoffer kommer om tre timmar.
*Jag hade fortfarande 85% på senaste tentan, även om jag suger i skolan nu. Jag kan tydligen om jag vill.
*Snart är det Vasaloppet. Alltså Vasaloppsfrukost. Alltså kommer de bästa vännerna i hela världen snart hit.
*Jag kommer i XS och 34-kläder igen. Således kan jag handla kläder nu.
Jag vägrar att köpa kläder som inte är "min" storlek. Då köper jag hellre inga kläder alls på ett halvår. När insikten nådde mig, i MQ:s provhytt så brände jag en tusenlapp på fem minuter. Så kan det vara. När man haft ångest och så vidare.
Nehej, nu till en annan ångestdämpare. Nämligen städningen. Jag ska lyxa till det med lite golvtorkning. Och jag skojar inte. Jag får frid när hela mitt hem luktar såpa. Ja, jag är sjuk i huvudet.
2010-02-19, 17:05:25
Svaga ben och uppförsbacke
När jag tänker på allt jag har framför mig vill jag bara gråta. Jag längtar efter något annat. Kanske också efter att vara någon annan.
Obduktion idag, och allt jag ser framför mig nu är ett ansikte som vänds ut och in och krängs fram och tillbaka över en uppsågad skalle. Gång på gång. Jag har duschat tre gånger, liklukten är bara inbillning nu så det hjälper inte. Var får man styrkan ifrån att gå igenom det en gång till? Och är jag svag, gör jag fel, passar jag inte som läkare, när jag känner såhär?
Jag känner mig hopplös, värdelös och ensam. Vill gråta i Kristoffers famn, men han är inte här. Dessutom känns det som att ingen förstår. Har man inte varit där förstår man inte. Jag förstår nog inte själv. Nu borde jag sätta mig och skriva protokollet, återuppleva hur lungorna såg ut i sitt mest uppklippta skick. Men jag vill inte minnas. Jag vill ingenting.
There were times when the wind was so cold.
2010-02-18, 20:37:34
Jag är snäll! Väl?
Hursomhelst, idag har jag slagit knut på mig själv för att styra upp min sommar. Hur det än går så försökte jag verkligen, verkligen. Jag vill så gärna att jag nästan går i bitar.
Vilken jäkla tid det tar alltså, för att inte tala om kraften som går åt när man tillbringar en hel dag på förödmjukelsens stig. Jag hoppas det värsta är över nu. Och så hoppas jag på ett litet underverk.
Imorgon är det dags att infinna sig på patologen igen. Orkar knappt tänka på det. Men en gång har jag ju stått upp en hel obduktion och det tänker jag ha med mig, även om jag ramlar i golvet eller kräks imorgon. Jag har tagit en atarax nu faktiskt. Just to make the night. Man får göra vad man kan för att framhärda (åh, vilket fantastiskt ord det är!). Jag var vaken till fyra inatt, stressad av allt jag var tvungen att gå igenom idag, och jag orkar inte en sån natt till. Även om vinter-OS är vansinnigt trevligt så är en uppesittarnatt inte förenlig med att hålla sig på benen i tre timmar hos patologen sedan.
Jaja, de döda lär de levande, och så är det. De är dock de mest obehagliga lärarna jag haft.
2010-02-17, 19:41:46
Som det var tänkt på riktigt
Skrivna ord är det vackraste jag vet. Därefter kommer sjungna ord. Därför har jag alltid knarkat låttexter. Speciellt de som gör ondast.
Every breath you take med The Police är inte den kärlekssången man tror den är. Sting har berättat att han skrev den efter en skilsmässa, som ett hot till sin före detta fru.
Every breath you take, every move you make, every bond you brake, every step you take, I'll be watching you.
När man väl lyssnar på den på det sättet som den var tänkt att lyssnas på så blir det så självklart och under-skinnet-obehagligt.
Första gången jag hörde och sjöng Annie's song var i mellanstadiet. Den är ju ganska enkel egentligen, melodin är sådär bröllopsvacker och texten är inte mer speciell än någon annan text som dryper av kärlek. John Denver skrev den till sin fru Annie. Rörande och romantiskt, men inte särskilt unikt egentligen. Så varför fastnar den så hårt i mitt huvud? Jo, för han skrev den till henne efter en skilsmässa. När allt hade rasat. Och då börjar texten facinera mig alldeles vansinnigt. När den går från att bara innehålla kärlek och vackra ord, till att innehålla smärta. Jag kan inte sluta lyssna.
Och nej, hon tog aldrig tillbaka honom.
John Denver avled i en flygolycka 1997 när planet han flög störtade i Stilla Havet. Han återfanns senare och kremerades med sin första gitarr. Hans aska spreds i Rocky Mountains.
2010-02-16, 19:14:57
Tiden den står, går -det gör vi
-Vad gör man åt det då?
-Skräms...
Andrea är tre år och en abolut kopia av Nils. Nils är elva år och sig lik, fast längre. Och mer förtjust i sin gamla barnflicka än nånsin tidigare. Han kan inte sluta kramas. Som om han är rädd att jag ska gå upp i rök. Beata har växt om mig för längesen och ser ut som en modell med fantastiskt hår och ben upp till armhålorna.
Så går tiden, fast man inte alltid tror det, för den spolas så snabbt tillbaka så fort jag kliver på Nockebybanan. Jag tror liksom att Jennifer ska kliva på där i Ålsten och så ska våra barn vara små och behöva oss. Så får man syn på dem och inser att de inte är det minsta små, och att det är jag som behöver dem.
2010-02-14, 12:20:31
Hjärtat
2010-02-12, 12:27:20
Musikbikt
Det fanns ju en tid när jag inte hade pojkvän och hängde lika mycket med mig själv som jag gör nu. Jag har återupptäckt en del gamla vanor. Vad jag brukade ha för mig då, liksom. Flera timmar varje dag var det ju jag och musiken. Jag satt rätt upp och ner och lyssnade på musik. Eller sjöng. Medans jag bodde hemma så struntade jag totalt i om mamma och pappa stördes och de var så vana. När jag bodde i Bromma hörde ingen, i Örebro var det bra ljudisolerat, i Västerås struntade jag i om grannarna hörde, för jag visste inte vilka de var.
Nu sjunger jag inte alls ofta. Vårt hus är lyhört, grannarna vet vem jag är, eller så är jag inte ensam hemma.
Thérèse ringde ikväll.
-Men vad lyssnar du på?
-Händel. Lascia Ch'io Pianga.
-My alternative sister...
Hon säger det utan ironi, med kärlek i rösten. Vi är som dag och natt jag och min fantastiska syster. I hennes värld är jag alternativ, trots att jag pluggar en elitistisk utbildning och varken är vegetarian, har palestinasjal eller svart kajal. Jag är alternativ till allt som hon är. Hon som säger att hon inte ens har en musiksmak. Hon lyssnar egentligen inte på musik. Och så har jag hela vår uppväxt sjungit och lyssnat på musik. Ofta musik som ingen annan i min ålder lyssnade på. Jag tog mig igenom kriser så och det gör jag fortfarande. Jag älskade ju Célines mest djupsinniga franska skivor i mellanstadiet och högstadiet. Översatte texter på nätterna. Och jag älskar, hur pinsamt det än är, tungsint musikalmusik. Hela gymnasiet fullkomligen levde jag Chess och Kristina från Duvemåla. Jag läste Wilhelm Moberg och grät hejdlöst när Kristina längtade hem från Amerika medans Hemma dånade i högtalarna. I gymnasiet började jag lyssna på klassisk musik sedan min musiklärare gett oss varsin kompositör att skriva ett arbete om. Jag tröttnar aldrig på Pachelbels Kanon i D-dur eller Tchajkovskijs Pianokonsert nr 1. Jag skrev om Händel, han med hallelujakörerna. Han är grym.
Ni borde prova. Spotify är så mycket mer än R n' B (huvva!) och singer-songwriters. Jag tänker inte länka, jag hatar you tube-klipp i bloggar. Har aldrig nånsin tittat eller lyssnat på ett enda ett.
Jag har lyssnat på mycket annat också, som var helt normalt för min ålder. Som Westlife och Savage Garden i högstidet. Nu går jag ingenstans utan Matchbox 20 iPoden. Eller LW, Sister Hazel och Coldplay heller. Så har det varit många år.
Men när jag själv ska sjunga är det bara att inse. Jag har ingen pop- eller soulröst. Jag sjunger fint, men totalt ocoolt. Vid pianot i en kyrka på ett dop eller bröllop eller i ett luciatåg funkar det. Till och med bra. Någon popidol hade jag aldrig blivit, hur mycket jag än försökt. Men jag har fortfarande mina drömmar. Att kunna sjunga Lascia ch'io pianga felfritt någongång. I min ensamhet såklart, bara för att den är vacker. Man är ju mer måttlig i sitt drömmande nuförtiden. Musikalscenen hade aldrig blivit min. Men Stina arton år ville så gärna det. Och på något sätt har hon ju gjort mig till den jag är. Så även om Duvemålakören ofta samlar damm i skivhyllan nuförtiden respekterar jag skivorna där de står. De är en del av mig.
2010-02-11, 01:25:45
Two more to go
Men det är som vid dissektionerna, det är inte när man är där som är det värsta, utan minnensbilderna och de sjuka drömmarna man får stå ut med ett tag efteråt.
Det är märkligt vad man kan tvinga sig själv att gå igenom, bara för att man måste.
2010-02-09, 14:06:33
Kärnklyvning
Jag sitter och plöjer patologiboken när telefonen ringer.
-Det är Stina
-Hej Stina, det är Nils
Och livet slår tvärnit och världen stannar. Vi pratar gitarrer, Idol, iPods, att vara både lillebror och storebror samtidigt, fördelsedagar och semestrar till Thailand och Paris och hela tiden är jag så varm.
-När du är med i Idol ska jag ringa hundra gånger på dig varje vecka.
-Tack, det vore snällt.
-Sen har jag inga pengar kvar till hyran och blir vräkt...
Han skrattar nöjt och ger ett av sina fantastiska svar:
-Det kan Kristoffer göra!
Efter en halvtimme frågar han om jag vill prata med mamma eller Beata. Beata svarar på frågor på sitt beata-sätt. Kort.
-Har ni varit på någon rolig resa då?
-I Jordanien. Men det var längesen, typ november.
-Oj, hur var det då?
-Varmt.
Så berättar hon om skolan, men frågar mest om min, konstaterar utan att lägga värdering i det hela att jag är en lantis, och så berättar hon om branden och lukten i huset. Stor grej, som tydligen inte bekommer Nils i samma utsträckning eftersom han inte nämnt det.
Britta och jag kör en snabb briefing innan livet kallar igen. Pratar plugg, mammaledighet och så givetvis om begravningen och sorgen. Fantastiska Magdalena, in i det sista... Hon dog som hon levt, med stil och Bromma blir ju aldrig detsamma nu.
Sorgen när jag såg dödsannonsen med orden Världens bästa mamma och störst av allt är kärleken. Ofattbar är den -döden.
En timme och sex minuter senare är det jag och patologiboken igen. Och jag måste givetvis åka till Höglandet i helgen. Allt annat är uteslutet.
Jag undrade ibland om Nils, Beata och Andrea skulle kännas mindre viktiga och speciella när Gustav fötts. Men kärleken fungerar inte så. Den dubbleras och blir större och större, som en kärnklyvning. Jag älskar alla fyra barnen så att jag nästan går i bitar. Det är fantastiskt att få ha dem. Barn man tagit hand om mycket älskar man. Det är inget att välja på, så är det bara.
2010-02-08, 20:02:35
Alla mina rädslor
Sega dagar med undvikande av böckerna och så kommer natten. Och den nygamla hang-upen angående döda kroppar...
Jag tyckte dissektionerna var sjukt jobbiga, det har väl inte undgått någon. Jag som självsäkert sa man gör det man måste, man stänger av och går dit, innan mitt första möte med obduktionssalarna. Det är lätt att säga att man inte ska sjåpa sig, och den "coachingen" har jag också fått. Men bara av folk som inte själva varit där. Som aldrig heller kommer vara tvungna att gå dit och spendera flera timmar med urgröpta lik med plastpåsar över huvudet. Jag upplever det som genuint obehagligt och det är inget jag har valt att känna, så är det bara. Jag drömmer mardrömmar innan och jag gråter efter men sedan bleknar minnena sakta och det känns overkligt att man någonsin varit där.
Sist var det okej ändå, när det var thoraxdissektion och jag hade ändå hunnit bli lite avtrubbad och förberedd. Vi behövde inte skära själva då heller.
Nu är det T4 och jag förstår inte hur tiden kunde gå så rasande fort, men nu är det obduktionsundervisning istället för dissektion, och den är obligatorisk. Tre gånger måste jag gå dit, analysera ett organpaket per gång och skicka in en rapport. Så är det bara. Inget formalin, inga plastpåsar över kroppens huvud. Ja, obduktion helt enkelt. M var där idag. Hon sa att det är inget hon skulle göra frivilligt, att lukten var det värsta, men att hon klarade det. Jag önskar mig all styrka i världen för att också klara av det. Tills dess drömmer jag märkliga drömmar om att jag får panikattacker utanför men ingen hjälper mig för det är obligatoriskt, punkt.
Jag är bara jag... en alldeles vanlig, ganska liten och rädd människa, och det är så mycket man förväntas klara av, och allt går så fort.
Nyss när jag var på nattpromenad såg jag en tjej i en bil som satt lutad över ratten och grät. Helt otröstligt och hon var helt omedveten om att hennes bil stod ivägen för plogbilen. Det var bara hon och hennes tårar på den fina gatan med de stora husen. Jag funderade så på vad som hänt. För några år sedan hade jag skrivit en text om det. Vävt den i huvudet hela vägen hem. Ikväll försökte jag, men det var stopp. Jag undrar om mina historier är borta för alltid?
Mycket kunde jag offrat, men inte det...
Jag saknar. Ja, herregud vad jag gör det!
2010-02-04, 23:59:01
When in Rome, do as the Romans do
Jag gick ut med Movitz i ännu ett snöväder, gick hem och åt frukost, sov lite till, dammsög (jag är uppe i tre gånger om dagen nu, vadsomhelst i kampen mot hundhåren!) åt lunch, ut med Movitz igen, sedan iväg till en föreläsning om metabolismen (som jag trodde jag fick lägga bakom mig för gott när T1-tentan var avklarad, men icke...), hem igen, dammsög, ut med Movitz till hundhagen där han rasade runt en timme, först ensam med mig, sedan kom en hel bunt brudar av hans egen sort som han kunde ragga på. Believe me, he did! Tio månader fyllda är han, och han har ännu inte lärt sig dejtandets första budord: Du skola icke vara för på. För på är han, tills honorna skäller ut honom. Jaja.
När vi kom hem var det dags att ringa Stockholm och höra alla detaljer om Gustavs första tand! Sedan åt vi kvällsmat, tog en repa med dammsugaren och så kunde det riktiga firandet börja, eftersom mitt under dagens alla turer fick Favvo-grannen sin tenta godkänd. Det var blåbärssorbet, Bailey's och popcorn till oss och ett ben till Movitz.
I en och en halv säsong av Dr Quinn har vi väntat på Kärleken nu. Ikväll kom den äntligen. Den var perfekt. Det var dubbelavsnitt i Boston, det var fantastiska klänningar, det var svartsjuka, det var en bedårande vacker Dr Mike och en kriminellt snygg Sully i kostym. Det var två brustna hjärtan, varav det ena lagades av huvudpersonen i slutscenen när hon rusade över ett dammigt torg i böljande kjolar och så kom det äntligen: I love you too.
Mitt hjärta bultar än.
Godnatt vackra, vackra vinterlinköping. Smält inte bort från mig på länge.
