Jag började skolan idag med en klump i magen. Termin fem. Märkligt. Allt känns lite övermäktigt just nu. Som om jag inte förstår riktigt vad som händer runt omkring mig. Det enda jag förstår är att i vår lägenhet står en stor säng och i den borde jag ligga nu. Jag borde inte ens försöka göra en skrivuppgift som ska göras till imorgon, som jag ändå inte förstår. Men det var kul att träffa alla. Mest Lovisa såklart.

Det är över nu och det som finns kvar efter hundratals timmar i sjukhusluft är alla tårar som jag vet finns inne i mig. Men de har stelnat i en kyla som menar allvar. Jag sänkte temperaturen i hjärtat för att stå ut. Jag ångrar ingenting. Inte en enda timme. Jag måste bara förvalta allt som återstår.

Folk verkar tro så mycket. Eller tro sig veta. Efter allt som varit nu, så kommer aldrig någon, någonsin igen, att få berätta för mig vad jag ska tro. Nej, jag har nog min visshet nu. Och jag är inte öppen för förslag eller teorier. Man skulle kunna tro på så mycket. Om saker varit annorlunda. Om jag varit annorlunda. Man skulle kunna tro på människors inneboende godhet. Men det gör man inte efter att ha fått in en svårt misshandlat patient med blod bakom trumhinnorna och en skallbasfraktur. Man skulle kunna tro på Gud. Men han finns inte där och tar det minsta lilla ansvar när ett spädbarn tar sitt sista andetag inne på ett traumarum, en mammas skrik studsar tungt mot väggarna och sjunker i golvet och blir till ett jämmer som läcker ut som rök under dörren och tar sig in överallt i alla, och ingen i korridorerna kan andas längre. Aldrig mer. På ett traumarum en fredag i augusti skapas så många ’aldrig mer’. Så ofattbart snabbt. Så ofattbart. Ofattbart.

Jag började dagen med att se en dödsannons för en man som jag haft som patient flera gånger på akuten. Och det var inte bra, för jag var redan innan on my way down i för mycket grubbel. Jag längtar lite efter min studentbubbla nu. På ett sätt är man aldrig så långt från verkligheten som man är en vanlig dag på läkarutbildningen, och jag tror jag behöver det nu. Men först är det fem arbetspass kvar. Det ideala ikväll vore nog att få ett pass på kirurgakuten med mycket sårskador. Jag gillar suturmomenten. Och jag gillar barnens glädje när de får diplom och klistermärken och skuttar ut ur rummet, överlyckliga över sina stygn och sina plåster. De barnen är det bästa med mitt jobb. Men med ett pass på kirurgakuten innebär också risken för att det hemskaste jag vet. Brännskadade barn. Jag blir helt kall bara av tanken. Aldrig känns livet så grymt och orättvist som då, och tårarna bränner bakom ögonlocken när jag står där med pokerfejs och ska verka proffsig. Då har man kaos inuti. Det har man verkligen.

Idag när jag klev in på medicinakuten så log Peter stort och informerade mig om att vi bara hade två patienter och att det var dags för mig att sätta nål. Vissa av mina kollegor har varit helt fantastiska den här sommaren. Peter är en av de absolut bästa. Jag blir nästan lite rörd när jag tänker på det. Allt som de har lärt mig, allt som jag fått göra, som det egentligen inte är mitt jobb och göra. Som att ge intramuskulära injektioner och sätta nål. Tålmodigt och engagerat har de förklarat, gått igenom om och om igen, låtit mig göra om och göra rätt. Och för några veckor sedan gav Patrik mig beröm. Då slog det mig att det var första gången på hela sommaren som jag fått beröm. Det kan vara ganska tufft på akuten. Det är generellt ett hårt klimat och en attityd mot de som är nya och man får inte låta det knäcka en. Jag förväntas kunna så mycket, och även om det är små bragder för mig, med min erfarenhet, så är det vad många anser vara minsta möjliga. När Patrik sa "du är så duktig" så fick jag en klump i halsen. För jag har känt mig allt annat än det den här sommaren. Men idag var det nålar som skulle sättas, som sagt, och Stefan från ambulansen ställde upp och jag fick dekorera honom med perifera venkatetrar. Precis när jag skulle sätta min första nål utan handledning så kom Doktor Johan in och sa på sitt forcerade sätt att "jaha, här sitter det en termin fyra-student och sätter PVK. Nu glömmer hon komprimera kärlet och nu kommer det rinna..." Och ja, det kan ha droppat en del utanför, men jag var stolt som en tupp ändå. Det blev en rätt bra kväll men när jag gick ut genom huvudentren kände jag mig tom på något sätt. Kanske är det bara tröttheten och att det är höst i luften. Men mer troligt är att det är känslan av att hela sommaren försvann därinne i byggnaden av DDR-betong. Förutom tio omtumlande dagar i New York som jag skulle ge mitt liv för att göra om så har det blivit fantastiskt mycket nötande av akutkorridorer. Ibland är det alla känslor på en gång och när jag går därifrån så känns det sådär tomt inuti och jag vet inte varför. När jag sätter mig i bilen måste jag vila huvudet mot ratten i två minuter. Och känna mig hundra år gammal.

Under den här sommaren har jag ofta undrat, vad som hade hänt, vem jag skulle vara, om allt vore bättre, om jag inte lagt alla år och all energi på att bli läkare. Läkarna jag jobbar med ser inte särskilt nöjda ut -de ser bara slitna ut och ändå gången de ler är när de får gå hem. Om jag hade lagt all energi på något annat jag älskar -eller tror mig älska- vart hade det tagit mig? Hade jag ägnat alla år som jag försökte ta mig in på läkarutbildningen åt att skriva, då kanske jag hade fått vara författare nu. Det hade varit fantastiskt. Lika fantastiskt hade det varit att få sjunga hjärtat ur sig, någonstans -på något sätt. Jag ålar mig i mina scrubs för vad som känns som hundrade gången och ännu en stroke eller hjärtsvikt kommer in med ambulansen. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig matt, sorgsen och vill blunda och rymma till en plats jag skapat i huvudet den här sommaren. Ibland är jag vid havet i Port Grimaud i Frankrike, ibland är jag vid havet i Destin i Florida. Alltid har jag en laptop. Och skriver första kapitlet på en bok med en fantastiskt titel som känns precis som ett slag i magen.

Idag är jag ledig från hjärtsvikter, ipramolinhalationer och tropI-prover. Solen skiner och jag ska fullkomligt vältra mig i umgänge med saknade vänner. Snart ska jag åka till Västerås och träffa lill-Malin. Vi skulle egentligen ha haft Skantzö-reunion, men folk började hoppa av, så nu är det bara jag och Malin kvar. Jaja, fuck them, vi ska ha det grymt ändå. Sen ska jag åka upp till det stora, underbara huset vid kanalen och som så många gånger förr, men alldeles för sällan nuförtiden, glömma tiden tillsammans med Anna och Carro. Jag har inte sett Anna sen i mars, och knappt pratat med henne heller. Vi är alldeles för upptagna med att på varsitt håll lära oss hur man läker människor. Igår när hon ringde och sa vi ses imorgon så fick jag all saknad som en kvävande klump i halsen och ville springa dit på en gång. Snart snart. I helgen kommer min systers familj. Jag dog lite av lycka när hon skickade sms och berättade det. Ledig helg, Gustav i famnen, LW i Strömsholm. Och jag har slutat längta tills jag slutar jobba. Jag kommer ändå ha abstinens efter två dagar. Nu ska jag återgå till min Fantomen-på-Operan-bubbla som jag fastnat i sedan en magisk kväll i New York.

Varför blir det såhär varenda sommar? Jag tar på mig asmycket jobb och så sitter jag här och är efterklok och sliten som en gammal packåsna som inte rymde när hon hade chansen. Jo, sannerligen så gillar jag mitt jobb för det mesta, och sannerligen blir man överraskad nästan varenda arbetspass. I alla fall på kirurgakuten. Tro mig, när jag säger att vi ser allt möjligt weird där. Av förklarliga skäl som patientintegritet så passar historierna inte i en blogg, men gott folk, jag skulle kunna starta "Akutenbloggen" och få 100 000 läsare på en vecka eller så. Idag var jag på medicinakuten, som bjuder på lite "normalare" åkommor som hjärtinfarkter och KOL. Dock hade jag en 100-st-Citodon-intox precis innan jag gick hem. Så kan det gå när livet trasslar till det. Man får lite tunga skor av historier som den. Annars intet nytt. Utom den gamla vanliga skåpmaten om att jag är trött och sjukhus-hjärtvättad och ibland funderar på om det här med sjukvård resten av livet var en så jäkla bra idé, trots allt. Det var nog lite mer passionerat drömmande med hjärtat än vad det var förnuftigt. Men jaja, nu är det bara att löpa linan ut och jobba 35 år som läkare. Jeeez.

Det känns som att jag aldrig är ledig! Armarna och benen känns som bly när jag vaknar. Jobbar jag 13-22 så gör jag verkligen inget annat än att jobba och sova. Igår var det totalt crazy på medicinakuten. Patienterna låg i korridorerna, väntrummet svämmade över. Och det kändes som att jag misslyckades med varenda blododling. Jag ska berätta mer om New York tror jag. Jag håller på och smälter det just nu. Det var en stor upplevelse.

Det har blivit augusti. Den klassiska månaden när allt alltid har hänt, livet har ändrats, hjärtan har krossats och lagats och saker börjar om. Augusti är väl mer nyår än januari någonsin kommer bli. Vi åkte till Linköping i fredags och jag blev lycklig bara av att svänga av E4:an. Ju närmare hemmet vi kom ju gladare blev jag och jag kunde liksom inte få nog av känslan av en stad där allt är mitt. Vårt. Och det var en lättnad och en lycka stor som Atlanten när vi bar ut möbler och bar in nya och skruvade till ett på natten och som det team vi är, som det team vi fakiskt inledde vår relation som, så jobbade vi tyst och målmedvetet tills vi gjort om lägenheten så att det blir perfekt att bo två där. Länge. Det var tungt att åka därifrån så snart, jag stod i dörren och ville inte låsa och sa att "nu när det äntligen blev perfekt, så måste vi åka..." Men det är en månad kvar att jobba, och även om mjölksyran börjar ansamlas i psyket nu, så är det bara att bita ihop. För på jobbet ska EKG-elektroder klistras om och om igen, nålar ska stickas i armar och blod ska rinna i rör och kärl får inte spricka. Inte jag heller.