Himlen har säkert varit blå hela dagen. Men det är så lätt att man inte ser. Jag noterade visserligen på vägen till skolan att luften var ljummen men tänkte mer på att jag har ont i kroppen och på all pollen som jag förmodligen andades in och som gjorde mig ännu tröttare.

Halvtomma glas överallt. Varför är jag sån? En obotlig I-or.


Så ringer Thérèse och Gustav och säger hej hej, vi saknar dig och längtar till fredag. Eller Gustav säger inte så mycket, han bankar klossarna i bordet mest. Bästa familjen av alla. Och de är mina...

Sen ringer Kristoffer och han behöver bara säga hej baby så struntar mitt hjärta i alla pollenhalter och voltar lite istället. Jag önskar att jag hade ringt honom redan imorse. Han är nästan overkligt fantastisk, min sjukt snygga och charmiga kille.

Jeanette hör av sig och säger att de fått en ny Stina på jobbet, men att det inte är nåt bra alls. För det finns bara en riktig Stina, och hon känner sig otrogen om hon kallar någon annan det. Då tittar jag ut genom förstret och ser den blåa himlen helt plötsligt. Mallig och stolt. Så kan jag vara Tiger en stund. En liten, men ovärderlig, stund. Jag skulle studsa på min svans. Om jag hade en.

I så många år var jag tjejen som fick kalla kårar av prat om sånt som att vara sambo. Och jag skrattade rakt ut av tanken på något så absurt som att jag en dag skulle vilja ha barn. Jag ville vara min egen, jag ville vara ifred, jag ville kunna resa mig och gå, jag ville aldrig nånsin lova någon något. Jag var sån i förhållanden och jag vet att det har sårat.

Det är väl sån jag är, tänkte jag alltid. Vissa har pollenallergi och jag har commitment issues. That's life.

Men det måste ha varit för att det var fel. Någonstans visste mitt undermedvetna att jag var på fel ställe med fel person, även om jag själv inte visste det.

För inte har jag issues. Inte med Kristoffer. Jag skulle säga 'ja ja ja ja ja' vid ett altare och skrika 'han är min' på en kyrktrappa ikväll om det blev läge. Jag kan tänka mig att få en liten unge en gång, som har mina ögon och hans ögonfransar. Och en lägenhet har vi ju redan. 'Sambo' -det är ett fånigt och fult ord för något som är ganska så oslagbart.


Vad privat det blev.

Ibland kan jag känna att jag valt ett förbannat svårt yrke. Kanske det svåraste av alla. Jag tänker inte ofta på det, där jag sitter nedborrad i min verklighet, långt, långt ifrån var jag kommer vara om några år.
Det svåraste är inte att lära sig de intracellulära signalvägarna för G-proteinkopplade cellreceptorer och minnas dem, även om det är svårt.

Det kommer vara mitt ansvar att ta de bästa besluten. Men vilka är de bästa besluten? Det vet man ju inte bara för att man har en läkarexamen. 

-Är du rädd?

Men hur hanterar man deras svar? Det skrämmer mig ibland. Korta stunder. Innan overkligheten i det allvaret täcker över allt igen, och jag fortsätter tuffa på min väg, kantad av inflammationsmediatorer och verkningsmekanismer för läkemedel. Vägen leder mot de svåra besluten. Jag kommer på många sätt att vara densamma då som nu. Egentligen har jag ingen aning om ifall jag är lämplig.

I min kalender står det 'deadline flamskyddsmedel 20.00' idag. Det betyder alltså att jag måste skriva klart min del av vår rapport om bromerade flamskyddsmedel idag. Således sitter jag nu med en vetenskaplig artikel om kemiska analysmetoder för flamskyddsmedel. Värt! Vilken fantastiskt mycket bättre läkare jag kommer bli av detta. Verkligen mycket, mycket bättre. Eller så var det en bättre kemist jag hade blivit. Om jag nu hade läst kemi. Vilket jag ju som sagt inte gör. Hm... Att jag ska skriva den här rapporten känns ungefär lika rimligt som att en massageterapeut skulle uttala sig om neurokirurgi. Men men, deadline it is så jag bör väl klåpa vidare.

Jag var på mitt gamla jobb imorse. Det var för många underbaringar och för lite tid. Tyckte jag alltså. Cheferna däremot tyckte nog att jag var där alldeles på gränsen till för länge och hindrade deras anställda i deras arbete. Tänk så olika perspektiv man kan ha här i livet. Jag saknar mina kollegor hemskt mycket faktiskt. Jag hade verkligen ett hundra gånger roligare socialt liv när jag bodde i Västerås än vad jag har här i Linköping. Jag saknar inte arbetsuppgifterna däremot. Jag skulle aldrig någonsin byta mina böcker och patienter mot omotiverat sura kunder. Även om de sura kunderna visserligen inte är så många, så skulle jag inte byta ändå. Jag skulle inte ens byta biokemiboken eller histologiboken mot en dag i telefonin. När jag står där på kontoret så känns min nuvarande verklighet helt plötsligt så overklig. Det känns overkligt att jag inte längre jobbar där, att inget skrivbord finns kvar som är mitt, och att jag istället sätter mig på ett tåg och åker mot ett sjukhus där mitt kontor helt plötsligt kan vara en obduktionssal eller ett undersökningsrum med en gynstol. Jag känner mig ju likadan inuti som när jag jobbade där -inte det minsta förändrad. Nästan två år har gått och att jag varit med om så mycket sen den dagen Jeanette och jag vägrade säga hejdå, Mikaela gav mig ett kinderägg och en kram och jag sprang gråtande mot trapporna och sommarvärmen utanför, och Helena ropade på mig och sprang efter. Vi såg varann i ögonen och insåg hur förbannat mycket tid vi missat och att det kändes som en så stor förlust. Det var det. Som om deadline var där och vi kunde inte spola tillbaka. Men jag såg henne idag, och trots allt, allt, allt så är jag hennes vän och hon är min. Så livet har nog egentligen inga deadlines.

Jag är på konstant dåligt humör när vi läser folkhälsa.  Jag blir bara surare och surare för varje dag som går. Det känns som att föreläsarna tar strypgrepp på mig där de står och pratar om sina prevalensrater, prospektiva kohortstudier och miljöagens. Nu har det gått en vecka. Alltså är det två veckor kvar. Jag skulle hellre tälta i skogen i några dagar. Och det säger en del...

Min fantastiska, fantastiska storasyster fyller trettio är idag. Så efter att jag har suttit i skolan och diskuterat självklara saker som att passiv rökning är helt vidrigt, så åker jag och Kristoffer till huvudstaden för att äta födelsedagsmiddag hos Thérèse. Först ska vi passa Gustav medans Thérèse förbereder maten. Han kommer bli så lycklig när han får syn på Kristoffer, och lite mer lagom glad när han får se mig. Det gäller att jag håller Gustav en liten stund först om jag ska få hälsa över huvud taget, för när han väl fått syn på min älskling så är det bara han som duger. Höga flygturer och killsnack är ju det bästa som finns.

Ikväll har jag gjort min första gynekologiska undersökning på en patient. Jag hade inte funderat så mycket på det innan -det går liksom inte att föreställa sig hur det kommer att bli ändå.

Men när vi satt där i väntrummet och pratade med en av gynekologerna på kvinnokliniken och patienterna, då blev jag hemskt nervös. Jag kände inte igen mig själv. Jag brukar inte vara nervös när jag ska göra praktiska moment eller träffa patienter. Förutom obduktionerna from hell då, men de räknas inte. Det kändes konstigt liksom, att nu sitter de här kvinnorna här och vi pratar om det faktum att vi om några minuter ska in och gräva med händerna på det allra privataste av alla privata ställen. 

Gyneklogen bestämde vilken patient vi skulle få, och hon bestämde att jag skulle börja. Hon gav mig en bestämd knuff i patientens riktning och sen var det bara att göra det. Det var svårt, det var konstigt, patienten var jätteduktig och berättade för mig vad det var jag faktiskt kände på. Tillslut var jag helt svettig, för det är fysiskt tungt faktiskt, att ha en hand i patienten och pressa upp livmodern mot taket, samtidigt som man har en hand på patientens mage och ska trycka ner handen mer än en decimeter i buken. Jag hade mjölksyra överallt efter en liten stund. Men tydligen hade jag ett jättebra grepp... Hmm.  

Det är något med gynekologerna på Linköpings Universitetssjukhus alltså. I alla fall de som är engagerade i vår utbildning. De verkar vara såna fantastiska människor. De är så kloka och medmänskliga och så begåvade på att möta människor. Jag blir helt hänförd över någon kan verka så behaglig och intelligent utan att egentligen försöka. De verkar bara vakna på morgonen och vara bäst, helt naturligt, utan ansträngning. Undrar om man blir sån av att vara gynekolog, eller om det är så att fantastiska människor vill vara gynekologer. Jag skulle vilja ha en av dem hemma jämt, som stöd här i livet. Jag tror man kan fråga dem om allt och få de absolut bästa svaren!

Kan det vara så att man får en viss kvot lycka att förfoga över i sitt liv? Och så kan den ta slut om man någon gång förlorat sig och blir lite för lycklig lite för länge, utan att man tänkt sig för. Ibland är jag rädd för det. Som om jag kanske borde aktat mig mer, sparat mer, så jag inte står där en dag. Och ser att kvoten är slut.

Jag var och utredde mina fötter och mitt löpsteg idag. Efter mycket resonerande fram och tillbaka så konstaterade den sakkunnige killen som försökte hjälpa mig att

-Det är egentligen bättre att du försöker göra något annat. Till exempel kan du börja simma.

Jag skrattade. Tänkte att det var lite kul sagt, vilken charmig kille. Så tittade jag upp på honom och insåg att han menade allvar. Han försökte inte sälja en enda pryl. Inte ens något litet inlägg eller en hutlöst dyr sko som skulle lösa alla problem. Det var helt enkelt ingen idé, för inget kommer nånsin hjälpa. Jag får sluta använda mina fötter. Jag får simma till skolan.

Jag älskar känslan när man är i andra andningen under en löprunda. Jag gör verkligen det.

Just nu vill jag ha sönder allt runt omkring. Varför måste allt gå så jävla tungt hela tiden?

Jag köpte nya skor idag. Ingen kan säga att det inte behövdes, se bild nedan... Jag köpte dem på rea dessutom. Vilket är helt sensationellt. Jag köper väl något på rea kanske var tionde år. Alla reavaror brukar se så fula ut på håll att jag inte ens orkar fördjupa mig.

Men idag så. Några procent var de alltså nedsatta! De till vänster alltså. De till höger är nog inte värda så mycket i dagsläget.

 

Förresten, jag har ärvt mammas avsky mot second hand-affärer upptäckte jag i helgen. Kristoffer och jag gick in på Myrorna för att kolla lite. Det luktar gammal tant därinne, som det alltid gör i affärer men gamla grejer, och jag skulle aldrig, aldrig kunna köpa något där och faktiskt ha det på mig. Näe, mamma, jag håller med dig. Second hand-affärlukten gillar vi inte och varför ska man ens gå dit, när det är lika billigt på H&M?

Ute är det vår. Inne också. Jag har vårpimpat våra fönster. Det fanns tider när jag inte trodde att jag nånsin skulle engagera mig i sånt. Men man tror så mycket som sig själv som inte är sant.

 

Kärleken är en fantastisk och skrämmande storhet
Fantastiskt skrämmande

för varje gång den tar en så högt innebär det att man
kan falla så långt

kanske är det också så att man älskar så mycket mer
bara man vet det

att man så lätt kan sitta där en dag
att den största fruktan, det stora mörkret
den djupa förtvivlan, den oersättliga förlusten
alltid kan gästa ens liv

då står man där
och inser

slagen i spillror ligger min värld
hopplös
för alltid försvunnen
förbrunnen
av lågor förtärd


jag flyger
men är lite höjdrädd än
flygrädd emellanåt, när jag inser vad jag ägnar mig åt
kärleken är ett hasardspel man spelar som
man alltid måste veta att man
kan förlora

jag kommer alltid vara rädd
varje dag höjer jag insatsen
ohjälpligt
vansinnigt älskande
plågsamt medveten om riskerna

Jag borde plugga miljömedicin och sätta mig in i halterna av kvicksilver och DDT i Vättern. Jag blir uttråkad och sur av tanken. Jag tycker verkligen inte att det är kul med miljöfrågor. De är viktiga och bla bla bla, men det intresserar mig inte för fem öre. Det är ett under att jag sopsorterar faktiskt. Fast jag gör det för att man inte behöver springa ut med soppåsen lika ofta då, inte för att jag egentligen orkar engagera mig i miljön. Och så seminarieuppgiften vi blev informerade om igår. En redovisning, en opponering och en rapport vill de ha på två veckor. Om bromerade flamskyddsmedel. Bromerade framskyddsmedel. Jag blir självmordsbenägen. Och rapporten som vi ska opponera på handlar om något precis lika intressant.

Funderar på att åka till IKEA istället. Och köpa nya doftljus. Mitt hem ska helst alltid lukta parfymerat. Jag älskar att komma hem och mötas av konstgjorda doftsubstanser. Det bästa var när Jeanette köpte det där enorma Bath And Bodyworks-doftljuset till mig, som luktade månsken!



Hösten har gnagt ett sår i min mage.
Just nu känns det som den kan bli ensammast ever.

Ungefär en gång om året har jag en perfekt hårdag. Håret hänger i mjuka, slarvigt perfekta korkskruvar helt av sig själv. Utan styling. Inte för stort, inte för platt, inga lockar behövdes fixas med plattången. Och inga röda reflexer syns till i den bruna färgen. En gång om året, och den dagen bestämde sig för att infalla idag. En helt vanlig onsdag, när jag sitter hemma ensam och läser om mekanismen för avmagring vid cancersjukdomar. Ni får tro mig på mitt ord när jag säger att jag är sjukt snygg i håret, för ingen kommer få se det. Men jag har min perfekta hårdag och kommer därför vara uppe sent, för att dra ut på upplevelsen.

Pratade med mitt nya jobb idag. De är världens bästa och var så tillmötesgående när krångel-Stina än en gång ringde och krånglade. Jag ser verkligen fram emot att få börja jobba där. Det ska bli så kul! Sommar på akuten, na na na na na na...

Men innan dess måste jag klara termin fyra. Och det gör man inte genom att såsa som en påse, som jag gjort sedan jag fick tentaresultatet från termin tre och blev självgod och självbelåten och slutade anstränga mig. Nu måste jag verkligen anstränga mig. Det är så svårt bara, jag har liksom glömt bort hur man gör det när jag slappat så vansinnigt.

Jag måste ta tag i min uppsats också. Man måste ju göra ett forskningsarbete och en uppsats på termin sex. Jag vet knappt vad forskning är för något, helt ärligt, så jag vet inte alls vart jag ska börja. Jag skulle gärna ägna en termin åt psykiatri, men var och hur vet jag inte. Jag vet inte hur jag ska ta reda på det heller. Jeeez, livet är fullt av berg att ta sig upp på.

(...)

Imorgon kväll ska jag och söta Anna-Karin åka till Örat (vårt Kårhus) och äta Oskars grymma burgare och lyssna på Country. Sounds like a blast! Visst?

Cypern var allt som Sverige inte är just nu. Det var med tunga, tunga steg vi klev av planet i Sverige. Nästan som att vi ångrade att vi åkt. Som om det hade varit bättre att stanna i de gråa kulissera hela våren.

Så att man inte ens tänkte på att fyra timmar bort strålar solen från en blå himmel och glittrar i blått poolvatten. Hade vi aldrig åkte så hade vi inte tänkt på att det finns löprundor längs stränder att njuta av.

(...)

Så sitter jag ensam på Arlanda express och tar fram min iPod. Displayen är suddig av intorkat salt. För de finns ju, trots allt, de där löprundorna. Livet var så vackert. För bara tjugofyra timmar sedan.