Idag fick vi en ny leverans med tysk sanning på basgruppsmötet.

Vi satt och spekulerade kring autoimmunitet, kunde ingenting, gissade oss fram, skyllde på att det var för att det inte stod i böckerna, att "man inte vet så mycket" om det än.

Mischa köpte det inte.

-Man kanske inte vet så mycket om det. Men ni måste fortfarande kunna behandla det. Ni måste fortfarande kunna ställa diagnos. Ni måste fortfarande kunna förklara för patienten vad han eller hon lider av. Ni kunde inte alls det idag.

Vi tittar skamset på patologiboken som ligger på bordet. Som vi borde läst bättre. Och när vi upptäckte att den inte var nog borde vi letat vidare.


Senare har vi föreläsning med en av Sveriges skickligaste plastikkiruger. Som jag sett på TV så många gånger.
-Hej T3!, säger han glatt, det är alltså ni som ska ta hand om mig när jag blir gammal!?


Det skakar mig lite att han har rätt. Det skakar mig lite att det är så otroligt lång väg kvar.

Fredag morgon, kl 8.00, vår handledare kommer direkt efter ett nattpass på Röntgenkliniken.

Vår basgrupp tittar storögt på vår hjälte.

-När började du jobba?
-Klockan fyra igår eftermiddag.
-Åhhh, shiiiiiit vad jobbigt!

Då tittar han på oss med ett roat leende och säger med sin tysk-svenska brytning:
-Ni är medvetna att ni utbildar er till samma yrke som jag har va?

(...)

Vi svenska läkarstudenter har några mil kvar till den tyska diciplinen, det har vi.

Jag har försökt. Gått några varv.
Ville inte riktigt att det skulle vara som det var.
Men efter ännu en gången mil och ett försök med en ärlig chans.

Så jag jag grymt besviken på LW.

Det får vara fioler eller synthar.
Det får skrälla, rocka eller vara nästan musiklöst.
Men det måste säga mig någonting.

Säg mig någonting, snälla, ber jag och kör ännu ett löpvarv med iPoden.
Men det finns ingen mening, ingen frälsning, ingen lindring, inga ömma punkter, inga knock out-lines.
Bara en förbannat snygg albumtitel.

(...)

Men det är lustigt med M.H.
Som alltid verkar tänka samma tankar som jag.
På myspace får jag i alla fall en mening av henne.
Jag har behövt bli breath taken länge nu.

Det är som om hon läst det här, och satt noter på det.
Märkligt.
Lät du henne komma närmare?
Vilka älskade har inte nånsin undrat det.


Jag vänder mig mot Kristoffer, och betraktar hans rygg.
Som jag helt lagligt får hålla armarna om. Om en sekund om jag vill.
Jag tänker att faktiskt så lät aldrig nån komma närmare.

Det känns som att jag inte kan skriva längre.
Som att det finns en del att säga. Men att skriva inte är kul. För det blir ju inte alls bra.
Därför pendlar jag mellan att hata min blogg och vilja förinta den, och att tro att jag inte kan leva utan den.

-Vad jobbigt det måste vara, säger Kristoffer, när folk förväntar sig att du ska skriva fantastiskt fina och poetiska saker ständigt.
Fast det är nog jag som förväntar mig det.

Hösten verkar aldrig sluta dela ut solsken till Linköping.
Jag har använt tiden sedan jag kom tillbaka till att göra den till sommaren som försvann.
Jag sover när jag vill. Läser romaner. Shoppar. Och pluggar så mycket jag har lust. 
Rydspåret och jag har en ny kärleksaffär, periodare som jag är. 
Runda efter runda nöter jag, och känslan när varvet är slut är oslagbar. Bra tid eller inte, så har jag tagit mig runt. Något som kändes helt omöjligt i somras när jag bara jobbade och sov. 
Aldrig mer, påminner mig min själ mig gång på gång. Alldeles ärrad efter att ha lidit i tio veckor. 

Nu ska jag plugga inlagringssjukdomar. Sedan gå ut och gå. Idag är benen för ömma för att vara snabba.
Jag längtar efter Gustav. Jag måste vänja mig. För det kommer jag få leva med, från och med nu.

I torsdags var det ett år sedan. Ett år sedan Coldplay-konserten som skulle ändra allt. Jag möttes av en stor blombukett när jag kom hem efter en tung vårdcentralsdag.
När man inte trodde att hjärtat kunde smälta mer. Överst i buketten fanns en gåsfot. Kristoffer älskar allt som påminner om djur -som man kan klappa... Själv kan jag inte sluta titta på rosorna.




(...)

Jag försöker få en relation till Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen, som kom igår. Men det är svårt, för jag förstår den inte. Förstår inte texterna, och förstår inte melodierna. När Daugava talade direkt till mig, så kanske den här talar till någon annan.
Den blir nog aldrig min skiva. Det får jag nog också leva med.

En av mina bästa vänner, Sanna ringde mig idag och bad om min välsingnelse. Hon och hennes kille hade hämtat en liten kattflicka som inte kunde heta nåt annat än Stina. Sanna ville fråga om det var okej.
OM det är. Jag krävde att få bli gudmor. Man kan inte bara ge bort sitt namn hursomhelst.

Titta på henne.


Jadu Stina. Hur säger man nej till dig?