"...så blåste vi så att det klang, och alla blanka stjärnor sprang"
Jag ska sjunga på Gustavs dop. Min syster låter mig välja musik ensam, precis som jag gjorde till deras bröllop. Att hitta musik till dop är mycket svårare. För det första vill jag ha en låt som jag själv har en relation till. Sedan vill jag att den ska vara för Gustav. Det är ju hans dag. Så det kändes fel med pretentiösa sånger om vuxnas kärlek till barn. Därför har jag fastnat för idén att sjunga en barnvisa. Gärna någon som Thérèse och jag lyssnade på när vi var små. Jag har hittat några kandidater nu. Det jobbiga med musik för barn är att den sätter sig på hjärnan när man inte vill ha den där. Jag satt på basgruppsmötet i morse och försökte envist tränga bort melodislingor ur huvudet. "...alla är de vita, och alla är de små. Och alla har små mossgröna tofflor på..." Eh.
Det är så underbart söta texter till barnvisor.
Men vi ska lära känna varann mer och mer nu, Gustav och jag. Jag får provsjunga lite för honom i helgen, och se vad det blir för respons. Vilken typ av musik han verkar gilla...
Jag hade praktisk sjukvårdsmetodik idag förresten. Vi fick lära oss att skruva på en ratt för att dosera syrgas, suga slem ur luftvägar och sätta kateter. Jag trodde det skulle vara lite kul. Men jag var så utråkad. Kanske för att det kändes som att det hade kunnat ta en timme, istället för två och en halv.
Gäsp.
2009-10-27, 18:56:49
Han skrattar nu
Livet före och efter. Så tydligt uppdelat. Idag sörjer jag inte ett enda orimligt högt reservnummer, eftersom de numren tog mig till så många andra ställen, och gjorde mig till den jag är. Visst. Jag hade kunnat haft ett år kvar nu. Jag har fyra. Och det gör mig ingenting.
Snart ska jag hem till Maria och tolka EKG. Vi har ett häfte vi måste ta oss igenom tills på onsdag. Det är lika bra att ta tjuren vid hornen en helt ledig lördag som idag. Annars vet jag hur det blir. Jag sitter på tisdagkväll och svär...
Imorgon kommer min mamma hit. Jag har inte sett henne sen i augusti, så det ska bli riktigt kul.
Fast inte lika kul som nästa helg faktiskt. Inget kan nämligen vara lika kul som att älskade lilla Gustav kommer hit med sin mamma. Jag räknar ner minuterna tills jag får lyfte upp honom ur hans vagn och gosa med honom. Han har börjat skratta nu.
2009-10-24, 12:24:33
Det man aldrig kan sona
Ursprunget i diskussionen är den man som -99 dömdes till elva års fängelse för ett nazistiskt mord. När han släpptes fri, efter långt ifrån elva år, började han studera till läkare på Karolinska Institutet. Han stängdes senare av då det framkom att han fuskat sig in.
Ett år senare kom kan in igen -den här gången i Uppsala. Universitetet fann då ingen laglig rätt att stänga av honom. Slutligen fick landstinget ta beslutet att han inte skulle få göra några praktiktimmar, och han skulle därför aldrig få en examen, trots att han fick läsa teorin. Sedan sa Socialstyrelsen att det aldrig skulle bli möjligt för honom att få en legitimation utfärdad.
Finns det brott man aldrig kan sona?
Jag anser det. Jag anser att om man tagit livet av någon, om man en gång visat att man kunnat gå över gränsen och mörda, så ska man inte kunna få ha andra människors liv i sina händer.
Visst har man rätt till att få en andra chans när man kommit ut ur fängelset, men jag anser inte att den chansen behöver innebära att man kan få jobba med precis vad man vill.
Kan patienterna känna sig trygga med en morddömd läkare eller sjuksköterska?
Vi låter inte pedofiler få jobb inom barnomsorgen. Troligen skulle inte en dömd pyroman få jobba som brandman. En ekobrottsling får troligen inte en andra chans på banken.
Idén med vårt rättssystem är att man sitter av sitt straff -sen är man ren. Är det så enkelt?
Uppsala universitet uppger idag att mannen inte går kvar på utbildningen. Men han tog någon annans plats. Någon som säkerligen inte var dömd för hatbrott.
Han tog någon annans plats. Två gånger. Första gången kanske det var min plats.
2009-10-21, 16:29:02
Ouch!
Men nu känner jag att livet nog återvänder, sakta men säkert.
Jag är fortfarande stolt över mina timmar på dissektionen. Jag har precis berättat för mamma väldigt målande om upplevelsen.
2009-10-20, 19:05:14
Själviskt, det finns inget annat ord för det än själviskt
Nähä? Kan folk fatta någon gång att man inte bara vaccinerar sig för sin egen skull -utan även för sin omgivnings skull. 70-80% av befolkningen måste vacicnera sig för att man ska stoppa en epidemi. Nu vill bara 45% svenskarna göra det.
Det är vansinnigt fånigt att tro att man är smartare än Smittskyddsinstitutet. Det är vansinnigt själviskt att göra sig själv till en smittspridare bara för att man inte har lust, tid eller ork att vaccinera sig.
De snackar om tungmetaller i vaccinet. Det är lika mycket tungmetaller i en dos som i en portion insjöfisk.
Och så snacket om att det inte är testat. Jag blir så trött. Det är testat.
De snackar om biverkningar. Ja, de finns. (Alla vaccin har biverkningar.) Jag tog min spruta igår och har varit helt risig hela natten och är det fortfarande.
Biverkningarna är en light-variant av hur man mår när influensan slår till. Och jag skulle inte vilja må som jag gör nu, och dubbelt så dåligt i en vecka till.
När L var på sin vårdcentral och gick med en läkare i torsdags så hade de en patient som sa att hon inte tänkte vaccinera sig. Patienten jobbade inom vården.
Läkaren sa rakt ut vad hon tyckte: Då måste jag få säga att du är vansinnigt självisk. Visst, du kanske inte får influensan, och du kanske inte blir så sjuk av den om du får den, men sannolikheten är stor att du smittar Marigt 95, och hon dör av den. Det gör hon!
Tanken på att det rusar runt folk på stan och strör viruspartiklar över min systerson, som är för liten för att vaccineras, gör mig rasande.
Och så argumentet om att man inte smittats förut. Mina föräldrar lät inte vaccinera mig mot Röda hund, och jag blev inte sjuk!
Nä, eftersom alla andra tog sin spruta...
Sverige är uppenbarligen alldeles för fullt av människor som är blinda av egoism. Och absurt uppfyllda av jag-bestämmer-allt-själv-likt-en-tvååring.
Jag blir så arg.
2009-10-20, 07:38:14
Mortui vivos docent
Idag stod det där ordet i schemat som alltid får mig sömnlös. Thoraxdissektion, Basgrupp 5.
Så jag började dagen med migrän och ångest.
Sedan forsatte jag med en spruta den nya influensan. Det var en lättnad när nålen äntligen stacks i min arm. Vi har influensan i klassen nu nämligen. På riktigt. Inte bara förmodligen, utan på papper. Och de som är sjuka är riktigt sjuka. Inte bara förkylda utan däckade.
Sedan gick jag till patologen, och klamrade mig fast vi tanken att jag kunde gå efter genomgången. Därifrån är steget inte lika långt till obduktionsborden.
Med känslorna långt borta och rationaliteten i ett järngrepp tog jag sedan mig igenom en och en halv timme bland döda kroppar.
Man kan vänja sig vid de mest makabra situationer. Tillslut fick alltså även jag den förmågan.
Jag tänkte att jag kanske har en kardiologdröm någonstans som behöver en chans. Jag kan inte kväva den i min rädsla för mänskliga preparat. Jag fokuserade maniskt på det amanuenserna sa. Jag svarade på deras frågor som om det gällde Jeopardy. Maria tittade förvånat på mig. Jag brukar inte svara som en kulspruta. Men det var enda sättet att behålla förståndet.
-Arcus aorta, nervus phrenicus, parietalpleura, triscuspidalklaff, höger ventrikel, arteria carotis communis!, svarade jag fokuserat, som om det gällde livet.
Fastän det idag ändå gällde döden. I bakgrunden var den där. Utan sorg. Så enkelt och så svårt är det.
När man vant sig lite, lite.
Dr Tulps anatomilektion, Rembrandt (1632) Bild: Wikipedia.
2009-10-19, 18:16:51
Förstod vi nånsin? Går det?
Ibland känner jag ingen mig. Ibland ser jag namnet på ett hotell vars pool jag har tjuvbadat i.
Det var min vardag hösten 2006, att leta vackra hotellpooler att tjuvbada i. Större problem än så, hade inte jag och Sanna de där höstmånaderna. Det var en märklig verklighet.
Vi spelade strandtennis i solnedgången i oktober. Vi solade, snorklade, shoppade och förälskade oss i Bangkok. I myllret, i värmen, i kaoset och framförallt i att behärska kaoset. Att åka Skytrain och gå på bio, som om Bangkok inte var större än Stockholm. Fast det är tio gånger större. Vi satt på Starbucks mellan varven. Några kvadratmeter av västerländsk verklighet mitt i overkligheten.
Just när jag trodde att det aldrig skulle ta slut, så tog det ändå slut. Jag minns när jag tog farväl av havet i Hua hin. Hur jag backade bakåt och försökte bränna fast bilden på min näthinna. Att himlen var ljust grå och hade samma färg som havet i skymningen.
Det vackraste jag vet är den grå, silverskimrande färgen som havet får när det börjar bli kväll i Thailand.
Men man hinner aldrig lära sig alla färger det havet kan ha. Jag kan ha missat den mäktigaste. Troligen.
Jag kan titta i timtal på våra bilder, med ångest, förtvivlan och rädsla i kroppen. Rädsla över att jag inte njöt tillräckligt då, var tillräckligt tacksam, lycklig och uppfylld.
Lycklig vet jag att jag inte var. Hjärtat värkte så. Men hänförd, det vill jag ändå minnas att jag var ändå. Det måste jag ha varit.
Jag backade ju trots allt hela vägen från stranden till hotellet i Hua hin...
Starbucks. Kao san road. Avresedag. Jag minns att jag kände mig så blek. Faktiskt.
2009-10-18, 18:26:33
Jag ska ge allt jag säger att jag har
Jag och Kristoffer var precis och spelade badminton. Det är så sjukt roligt.
Och jag var så_vansinnigt_trött_redan_efter_tio_minuter. Det är extremt jobbigt att spela mot någon som är mycket längre och mycket bättre.
Jag for omkring som en andfådd virvelvind. Kristoffer tycker att jag kompenserar mitt något knackiga bollsinne med min kämparglöd. Alltid något.
En timme riktigt rolig konditionsträning får man i alla fall. Synd att det är så himla dyrt att hyra en bana. Jag skulle gärna spela oftare.
Vi träffade vår gamla slusskollega Pontus också. Det är märkligt ändå, hur livet kastar en hit och dit. Där stod vi, fyra år sedan kanalsommaren, i Campushallen i Linköping och hade en update.
Det är lördageftermiddag. Här sitter jag hänförd av M.H:s röst och ord. Hejdå.
2009-10-17, 16:04:53
Närmare och närmare
Det känns mycket olustigt. Att sitta här och känna hur det gör ondare och ondare i kroppen... Eller nåt.
Inbillning eller ej, jag gillar det inte!
2009-10-16, 16:42:52
Jag vill så gärna det
Jag vill kunna läsa dem som man läser tidningen.
2009-10-13, 17:55:46
Blåa ögon [mer än vad jag har]
Stockholmsnatt. Vad klockan är vet jag inte.
-Ska jag ta honom lite?, viskar jag i mörket.
-Snälla, gör det.
Jag gräver fram honom bland lakanen i den lilla sängen, med en tanke i huvudet. Min syster måste få sova.
Gatlyktorna från Hantverkargatan sprider svagt ljus i vardagsrummet. Han har inte skrikit. Han är bara social. De digitala siffrorna på stereon som visar tiden berättar att han varit social nästan hela natten nu. Min syster måste få sova.
Vi går fram till fönstret.
-Hej lilla terrorist, säger jag.
Han tittar facinerat med sina stora blåa ögon på ljusen från gatan. Han är nöjd. Han förundras. Han kurar ihop sig i mina armar. Han rynkar pannan lite. Han accepterar nappen en liten stund. Den rör sig ivrigt, som på bebisen i Simpsons.
Han njuter av livet. Men sova är inte aktuellt. Inte den här natten.
2009-10-11, 20:29:44
Jag vill vara som Hon
Den gången var Hon psykolog, och min bästa vän är snart, snart psykolog hon också. Världens finaste och bästa Anna. Som var minst lika bra som den där föreläsaren redan när hon tänkte tanken.
Jag var på en föreläsning idag, som min gamla handledare från T1 hade. Hon är professor i kardiologi.
Vi hade utveckligssamtal en gång förra hösten. Där hon bad mig att inte låta killarna ta så mycket plats på basgruppen, där hon bad mig att inte så snabbt, så omedelbart, så självklart, ge dem som skrek högst överläkarrocken. Jag var så försiktig och tyst på basgrupperna. Jag kände inte igen mig själv. Inte hon heller. Fast hon inte kände mig.
Annars satt hon mest tyst när vi pratade om våra tråkiga metabolism-derivat. Någon gång ibland påpekade hon lite fint att vi kanske gick lite väl långt ner på djupet. Jag var alltid så tacksam då. För den blonda kvinnan i den vita rocken, som då samtidigt hämtade upp mig från det djupet, där jag nästan drunkade i allt jag inte förstod.
Sedan T1 tog slut har jag bara sett henne i TV-reklamen för hjärt- och lungfonden.
Plötsligt under dagens föreläsning kom den där känslan. Jag vill vara som hon. Om det är kardiolog jag vill vara, eller något annat som hon är, vet jag inte.
Men så kändes det.
2009-10-09, 23:27:39
Scener ur ett liv
Näe hörrni, den här veckan var ju inte alls rolig.
Men nu är det bara det bästa kvar av den... Jag ska åka till Stockholm imorgon och kånka runt på min systerson tills han tröttnar på mig, och lite till.
Han ska enligt uppgift vara lång och smal som sin mamma. I övrigt har han inte en enda likhet med moderssidan. Än.
Thérèse säger att han har ett ansiktsuttryck än så länge: FÖRVÅNAD.
Jag som tyckt det varit så lustigt att han sett förvånad ut på de hundrafemtio mms jag fått. Men tänkt "det är kanske hans foto-min...?". Men nu visade det sig ju som sagt att det är hans enda min.
Han spärrar upp sina stora blåa ögon, mungiporna lutar lite lätt nedåt och...that's it.
Någon bild får ni inte. Gus har inte lämnat sitt samtycke till att hamna på nätet, och då tycker jag att det känns lite orättvist.
Basgrupp idag igen. Jag var inte så påläst, men det gick okej ändå.
N är besatt av bibelord för tillfället. Han säger "varde ljus" när vi behöver tända mer i taket, och "herren ger, och herren tar", när vi pratar sjukdomar osv. Han är inte troende -han facineras bara.
Finns det inget bibelord som passar så skapar han ett. Idag var det "vi skola icke förläsa oss".
Men M förläser sig gärna. Han snittar på 17 timmar per dygn med föreläsningar + egen pluggtid.
N till M: Ropa inte på mig om du förläser dig nu. Jag tänker inte komma med nåt botemedel! Som hade varit en DVD med Ronny och Ragge...
Ridå.
2009-10-09, 16:09:51
De där dagarna
Och så de där gråa dagarna.
Så finns det dagar när det inte går att sluta gråta.
Det är alltid lika överväldigande hur snabbt det kan gå att falla.
Hur trött man är i benen ibland, och hur rädd man är i magen.
Och man bara längtar tillbaka till den alldeles normala, gråa dagen igår.
2009-10-08, 12:51:25
Ahw
Är helt slut nu. Så måste jag plugga in trombos-fallet hela kvällen.
Jag skulle så himla gärna sova lite. Men jag vet hur det blir. Jag är så trött att lite blir tre timmar, och jag har inte tre timmar.
Det får bli en mil med pulsklockan, och sen hoppas på att energin har återvänt.
Jag behöver rehab från grupparbeten nu alltså. Det har blivit alldeles för mycket av det goda på sista tiden.
2009-10-07, 15:54:58
Kvällens outfit
-Om min dotter nästan är doktor ska hon ha ett stetoskop!
Så fick jag mitt drömstetoskop, tack vare samma hundögon som hjälpte mig att få nästan obegränsat med glittriga bokmärken av honom när jag var sju år.
Jag använde det entustiastiskt en vecka i somras. Men sedan liksom dödade jobbet all entusiasm för allt. Medicinen hamnade så långt bort, så snabbt.
Sedan jag kom tillbaka till Linköping så har jag inte tänkt på att jag har fått ett.
Idag när vi hade intro till cirkulationstemat och de kom från fysiologikliniken och berättade om att vi snart ska få komma dit med våra stetoskop och lyssna på riktiga patienter så voltade min mage lite av lycka när jag kom att tänka på att jag ju hade mitt plommonlila stetoskop som bara väntade hemma.
Ikväll var jag bara tvungen att få känna tyngden runt halsen. Som den trånande pre-kliniska medicinstudent jag är.
Kvällens outfit. T-shirt från MQ och kardiologistetoskop från Littman.
2009-10-06, 22:31:26
Godmorgon
Telomererna ja.
Som vi har tjatat om dem.
Det känns ändå som ett fall framåt.
Efter drygt ett år av medicinstudier, och jag tänker:
-Jaså, de där gamla telomererna, när Nobelpriset i medicin offentliggörs.
2009-10-06, 07:41:25
Kaos i halsen
Att jag sitter och håller honom, och att han tittar på mig med sina stora, stora blå ögon, och viftar med sina små händer.
Sen vaknar jag och inser att jag är tjugo mil bort. Jag bara haft 24 timmar med honom sedan han föddes för en månad sedan.
Alla har börjat säga att han är så stor. Jag får panik och ser hela hans liv rusa förbi utan att han ens vet sem hans moster är.
Jag drömmer nya drömmar att han är stor och tung när jag äntligen hinner fram, att han skriker skräckslaget och är rädd för mig. Och att jag inte känner något alls för denna stora, fula unge.
I de nya drömmarna är vi främlingar, Gustav och jag.
Thérèse ringer varje dag och skickar bilder på honom. Jag är så uppdaterad som man kan vara tjugo mil bort. Mamma lovar att han är så liten och söt, och inte alls rädd och att man får gosa med honom hela tiden om man vill.
Tårarna bränner i ögonen.
Ska han nånsin veta att han är mitt lilla hjärta? Att jag älskar och tänker på honom?
När jag inte alls kan vara där.
2009-10-04, 20:25:14
Alltså
Idol igår innehöll ju tre riktiga skräckmoment. Programmet bara eskalerade och precis när man trodde att det inte kunde bli värre, så blev det. Två gånger.
Först körde den första tjejen i lila paljettklänning något som vi trodde var det pinsammaste numret i Idols historia. (Vilket det i och för sig var. I typ tio minuter. )
Hon sjöng nåt förmodligen, men det gck inte att lyssna, för hon spelade över nåt så vansinnigt att man blev helt paralyserad.
Efteråt sa juryn en hel del befogade saker. De traumatiska känslorna var lättare att hantera när man inte var ensam om dem.
Lite senare skulle My heart will go on få sätta livet till. Kristoffer tittade oroligt mot mig innan tjejen ens börjat sjunga, eftersom han kan min relation till Céline vid det här laget. Ingen sjunger Céline om de inte är Céline, det är min åsikt och jag har aldrig haft anledning att ompröva den.
Men igår var det inte bara dåligt, det var så fasansfullt. Hela juryn känner Céline. De suttit och spelat piano och hon har stått bredvid och sjungit. Anders Bagge har klassat det som det största han varit med om i sin karriär.
Och vad gör tjejen igår? VAD GÖR TJEJEN?!!!! Hon gör nån form av remix av My heart will go on, och framför den i bästa jag-jobbar-som-show-artist-på-Sunwing-resort-anda.
-Jag ville så mycket, säger hon efteråt. Jag med, tänker jag, döda dig.
Jag sköljer nu öronen med originalet en gång i timmen. Som läkning.
Men botten var långt ifrån nådd. Någon timme senare tror Ving-tjejen att hon gått vidare. Fast hennes namn inte ens ropats upp. Hon hoppar och skuttar och anfaller Jihde.
Då dör jag lite. Om hon inte hade hädat så fruktansvärt lite tidigare i programmet hade det nästan varit på sin plats att tycka synd om henne då. Hon grinar och grinar.
-Somliga straffar Gud med detsamma, var det nära att jag tänkte. Men det tänkte jag inte... Det hade väl varit lite väl elakt.
2009-10-02, 18:58:41
Jäkla gnällinlägg, men jag är nere.
Jag hade precis beställt en pulsklocka och börjat älska löparspåret och inte bara känslan när jag kom i mål. Jag hade börjat få bättre och bättre tid på femman. Rusade för kung och fosterland och det kändes så himla bra och så...
...har världens värsta benhinneinflammation tagit mina ben ifrån mig. Jag kan numera knappt gå. Eller vara still. Eller sova.
Eftersom jag trodde att lite mer löpning skulle kunna vinna över den, så molar den nu ständigt som svar på tal.
Jag bad om nåd hos världens bästa vårdcentralsläkare idag. Min handledare Janne på vårdcentralen i Linghem.
Han skrev ut två stora burkar diklofenak, 200 (!) omeprazol (eftersom jag får så satans ont i magen av diklofenak) och sa att jag måste sluta springa tills smärtan är helt borta. Och inte börja igen förrän jag blivit utredd av en ortopedtekniker.
VARFÖR BLIR DET ALLTID SÅHÄR??? Förbannade jävla skit. Så fort jag lyckas med löpningen så bryter jag foten eller nåt annat elände. Jag blir knäpp.
Just nu är simning den enda träning jag skulle klara. 70 spänn per gång på Tinnerbäcksbadet. Tjena.
Hej depression. Hej trivselkilon. Hej fucking träningsångest.
Jag har ben och leder som en sjuttioåring eller nåt.
Jag är så besviken.
