Dagarna går. Idag tror jag nästan att jag blev vän med EKG. Från en sekund till nästa så är det som om jag kan blunda och se ett förmaksflimmer, ventrikulärt extraslag och vänterkammarhypertrofi framför mig. Nu när jag har upptäckt att jag kan framkalla EKG-bilder när jag blundar så är det som om jag måste göra det hela tiden. I rädsla för att glömma. Tenta-p klockorna ringer väl någonstans därborta. Insidan av ögonlock blir en projektorduk då. Hejdå sinnesfrid.

Vi kom precis hem från bion på Ågatan. Jag har en kraftig allergi mot svenska deckare. Eller egentligen alla deckare. Men Stieg Larssons filmer är förbannat bra. Det är de verkligen.

Imorgon är det Melissa Horn på Sagateatern. Det är slutsålt och det känns konstigt. Jag minns i aptril förra året, när Långa nätter landade på min dörrmatta och jag låste in mig med hennes ord. Jag hade dem alldeles för mig själv. De var liksom bara mina.
Nu har alltså hela världen upptäckt vem hon är¨och konserterna säljer slut överallt. Det känns konstigt. Jag blir nästan sur. Jag har så svårt för när det som är heligt för mig blir allas. När Blondinbella länkade ett youtube-klipp gav jag upp och såg henne förlorad till allmänheten och framgången. Som hon är värd. Men lite, lite försvinner skimret i mina ögon och värmen och hänförelsen i mitt hjärta.

Jag ska i alla fall gå dit. Även om det aldrig blir som man tänkt sig.

allt man gör för att man en gång ska få säga
hej jag heter Kristina och jag är läkare här

alla sömnlösa nätter och aldrig någon avkoppling utan dåligt samvete och så 
dimman över huvudet som alltid låter mig skimra av otillräcklighet

jag har aldrig sett någon annan väg
fanns det någon som jag aldrig såg?

alla malande frågor och höga tillrop inifrån som
säger varför skulle just du göra det här

när det troligen, förmodligen, säkerligen finns
tusentals i den kön som skulle gjort det bättre

allt man gör för att en gång få säga får jag
lyssna på dina lungor
fråga hur du har det hemma
känna på din sköldkörtel
spruta in bedövningen nu


får jag, är jag, kan jag någonsin bli så bra att jag blir värd att
be om ditt förtroende när du har ont

Idag har jag varit på vårdcentralen. Min vårdcentral i Linghem. Förra gången fick jag ju byta, vi måste åka till en annan vårdcentral en gång den här terminen för att känna på hur det känns, och för att lära oss att få feedback av andra läkare och beteendevetare.
Jag hatade mitt byte, så idag var jag så lättad av att vara hemma igen att jag nästan kramade min läkare när jag såg honom. Och min handledare med för den delen. Det förde bytet med sig i och för sig, en insikt om hur bra jag har det där jag är. Nä, gammal DDR-vårdcentral i Norrköping med gå-påig handledare och bufflig läkare var inget för mig.

Igår var jag hos sjukgymnasten på en vårdcentral inne i stan, dit jag går om jag själv behöver hjälp, som civil-Stina. Nu är det så att min fot behöver hjälp. Det har den behövt i ett och ett halvt år, men det var först igår jag unnade den det, efter att den har hotat med att explodera i flera veckor. Inte av smärta, utan bara med någon storts märklig tryckkänsla inuti.
Världens bästa sjukgymnast var det. Jag var där i över en timme, och hon brydde sig verkligen, och sa att mina fötter visserligen i dagsläget är helt slut, och att det var det nerverna i min ena fot förmodligen försöker säga. Men hon hade verkligen en ambition att hjälpa mig. Hon lovade att det inte är kört för alltid, och att med min egen insats och med hennes hjälp, så ska mina fötter kunna fungera bättre igen. Så att jag kan springa och gå med dem (yay!). Och sova på nätterna.
När jag satt där på britsen och ombads flexa fötterna, och vänstern bara gick att flexa fem grader, och den andra femton grader, så var det så tydligt för mig, och så motiverande att börja träna upp den. Jag har ju haft svårt att få till min sjukgymnastik. Minst sagt. Det har inte förkommit någon alls, med handen på hjärtat.
Att stå på en soffkudde på ett ben, fem minuter om dagen är mitt program. Det borde till och med jag klara. Men mjöksyran är så galen i foten efter bara tjugo sekunder, så det var inte riktigt samma piece of cake som det lät när hon sa det. Jag vinglar och ramlar och jämrar mig. Ännu ett tecken på hur väl det behövs.

Intresseflagga!

(...)

Imorgon ska jag på fest. Ja, ni läste rätt. Jag slår väl till ungefär en gång om året, och imorgon ska det alltså ske. Först fest hos min goa Maria och sen ska vi på Sjukhusfesten. Jag vet inte riktigt vad Sjukhusfesten är, förutom att den arrangeras av samtliga festerier på HU. Dessutom har Astrid lovat att välta baren. Det gjorde hon förra året nämligen, och hon lovade att göra det igen om jag följde med. Awesome.

Jag tänkte skriva ett inlägg bara för att det var längesen, men det värsta jag vet att är att skriva när jag inte har något att skriva. Sådana inlägg ska man ju bara göra allt för att bespara omvärlden. Så därför gör jag det.

Nästan.

Det var en stor timme, natten mellan torsdag och fredag. Jag stod fastfrusen i golvet, eller kanske smälte jag fast. Det var så mycket jag ville säga, men en spelning är envägskommunikation och man sväljer det man får. Bara så.

Man säger tack, inom sig och i sina applåder. För de sex år man fått ha hennes ord och toner i sina rum.
Sen går man ut i natten, tillbaka hem till skivorna. Som ändå alltid är det enda man tillslut får behålla av sina profeter.

(...)

Sen vaknar man upp till vardagar och regntunga skyar. Till sömniga, förkylda helger. Jag köpte en ny telefon idag. Började bli lite trött på att inte kunna ha längre samtal än femton minuter. Och på att inte kunna ta kort om skymningen hunnit närma sig. Såhär års är den ju alltid nära.

Vardagen är så dimmigt grå och jag är alldeles vilse.

Jag tittar på mannen jag älskar med förundran. Förundran över hur han kan glittra i alla väder.
Med sina blåa, klara ögon, verkar han opåverkad av kyla och regn, av oändligt plugg och tidiga mornar.

Jag får en malande oro i hjärtat av att inte kunna hålla jämn takt.

Jag tänker på konsertraden vi har framför oss.
Elin.
Melissa.
LW.

Jag funderar på om de kan blåsa liv i mig. Fast jag är besviken på två av dem.
Nej, blåsa liv i mig måste jag nog göra själv.

Är det den uteblivna solen i somras som saknas i min hud?
Är det havsluften i lungorna jag hade behövt ha som blodgas nu?
Är det rädslan för att något hemskt snart kommer hända, som kompensation för att jag har allt jag nånsin kunde önska?

Eller är det bara såhär varje höst, oavsett?
Fast man glömt det.

Runt lunch idag började jag må som om något stuckit en spruta svininfluensavaccin i mig, även om det inte skett, vad jag vet.
Jag fryser och vill bara sova. Vilket jag naturligtvis inte har tid med. Ikväll är det en föreläsning som jag hemskt gärna vill gå på, om kvinnlig könsstympning. Min kropp säger att den inte alls vill sitta i Berzeliussalen och frysa i flera timmar, men jag tror jag ska tvinga den faktiskt. Annars tvingar jag mig sällan till saker när jag mår dåligt.

Jag saknar Gustav. Igår låg han här på skrivbordet och sken som en sol. Idag står det bara en tråkig dator här.

Kristoffer är lite försvunnen dessutom. Har ingen aning om var han håller hus. Han kan ha sagt något till mig innan han gick, men jag sov i nån sorts fross-koma, så jag minns inte.
Det sitter en lapp på spegeln i hallen med våra namn och några hjärtan på. Jag tolkar det som att han tänker komma tillbaka.

Nähä. Könsstympning var det. Och varma tröjor och alvedon.

Jag saknar min poesi. Och era kommentarer.