I den stora sorgens famn
Det är sinnesrogudstjänst i Linköpings domkyrka.
Jag är där, för om det är något jag behöver så är det sinnesro.
Fast jag inte vet om Gud finns. Och om han gör det så förstår jag mig verkligen inte på honom.
Jag har ropat allt jag orkat efter dig.
Hör du mig?
Utanför en lägenhet med nerdragna persinenner där jag spenderat de senaste två veckorna,
känns livet så mycket större.
I domkyrkan känns livet väldigt stort och tentan känns väldigt liten.
I denna ljuva sommartid finns det inget annat än en härlig jord, visst är det väl så?
Utanför väntar värmen med ett famntag som jag aldrig vill ska upphöra.
Men inte ens sommaren får bara så ljuv som den ser ut.
Inget är väl det.
De läser böner som folk har fått skriva på lappar.
De ber för treåriga Emma som önskar sig en hund. Jag ler.
De ber för deprimerade söner och cancersjuka mödrar.
De ber för den mördade unga kvinnans själ, och för att de som älskar henne ska få styrka att orka med det ofattbara.
Ingen ber för mördaren.
(...)
I en liten lägenhet blir tentaångesten så överväldigande. Så absurt stor.
I ångor som jag själv har andats ut har jag i min enfald trott att det jag vill helst av allt i världen är att klara tentan.
När jag äntigen får plats att backa och titta på mitt liv, är den önskan inte ens på min topp-tjugo-lista.
Om jag någon gång skriver en bön på en lapp, så ber jag för något större.
Om kärlek, sorg, vänskap eller sjukdom.
Kanske önskar jag mig en hund.
Jag är där, för om det är något jag behöver så är det sinnesro.
Fast jag inte vet om Gud finns. Och om han gör det så förstår jag mig verkligen inte på honom.
Jag har ropat allt jag orkat efter dig.
Hör du mig?
Utanför en lägenhet med nerdragna persinenner där jag spenderat de senaste två veckorna,
känns livet så mycket större.
I domkyrkan känns livet väldigt stort och tentan känns väldigt liten.
I denna ljuva sommartid finns det inget annat än en härlig jord, visst är det väl så?
Utanför väntar värmen med ett famntag som jag aldrig vill ska upphöra.
Men inte ens sommaren får bara så ljuv som den ser ut.
Inget är väl det.
De läser böner som folk har fått skriva på lappar.
De ber för treåriga Emma som önskar sig en hund. Jag ler.
De ber för deprimerade söner och cancersjuka mödrar.
De ber för den mördade unga kvinnans själ, och för att de som älskar henne ska få styrka att orka med det ofattbara.
Ingen ber för mördaren.
(...)
I en liten lägenhet blir tentaångesten så överväldigande. Så absurt stor.
I ångor som jag själv har andats ut har jag i min enfald trott att det jag vill helst av allt i världen är att klara tentan.
När jag äntigen får plats att backa och titta på mitt liv, är den önskan inte ens på min topp-tjugo-lista.
Om jag någon gång skriver en bön på en lapp, så ber jag för något större.
Om kärlek, sorg, vänskap eller sjukdom.
Kanske önskar jag mig en hund.
2009-05-31, 21:52:36
Walk over
Jag har drabbats av likgiltighet.
Jag orkar inte plugga mer. Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte.
Klockan är halv fem den 16:e dagen av tenta-p. Det finns så mycket jag inte kan.
Jag försöker lära mig det, komma ihåg något mer, men det är stopp.
Att hålla en hel termin på läkarprogrammet i huvudet är faktiskt omöjligt.
Jag hatar att hoppas på turen,
men imorgon får jag göra det.
Nu ska jag gå och leta rätt på den som en gång var jag.
Jag orkar inte plugga mer. Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte.
Klockan är halv fem den 16:e dagen av tenta-p. Det finns så mycket jag inte kan.
Jag försöker lära mig det, komma ihåg något mer, men det är stopp.
Att hålla en hel termin på läkarprogrammet i huvudet är faktiskt omöjligt.
Jag hatar att hoppas på turen,
men imorgon får jag göra det.
Nu ska jag gå och leta rätt på den som en gång var jag.
2009-05-31, 16:27:51
Så var hemma inte längre Linköping
Kristoffer har åkt.
Lägenheten har aldrig varit så tom som ikväll. Fast det bara gått en dag saknar jag allt det som han är.
Varenda tom, välstadad dammtorkad yta skriker om hans frånvaro.
Jag avskyr det.
Jag saknar hans ständiga turer till kylskåpet.
Jag saknar hans plötsliga jag älskar dig när jag sitter som mest försjunken i böckerna.
Lägenheten har aldrig varit så tom som ikväll. Fast det bara gått en dag saknar jag allt det som han är.
Varenda tom, välstadad dammtorkad yta skriker om hans frånvaro.
Jag avskyr det.
Jag saknar hans ständiga turer till kylskåpet.
Jag saknar hans plötsliga jag älskar dig när jag sitter som mest försjunken i böckerna.
2009-05-30, 22:37:31
I min bubbla av medicintermer
Ser mig i spegeln.
Jag är mörk under ögonen, otränad och det som hette rutiner och dygnrytm finns inte längre.
Min hjärna är en stor härdsmälta.
Jag tänker att nästa gång jag träffar en läkare så ska jag minnas en extra gång,
hur mycket den personen slitit för att få kalla sig det.
2009-05-30, 17:37:30
Run, Forrest, run
Nu stänger jag bara av mitt förnuft och vägrar ge upp det här förrän på måndag kl. 13.00.
Innan dess är inget försent.
Jag vägrar, vägrar kugga.
2009-05-29, 14:18:02
Idel ädel skolskenshumör
Jaha. Här satt jag och glodde surt på pectoralis major och latissimus dorsi och funderade vad det ska vara bra för att lära sig innerveringen. Eftersom jag kommer ha glömt den snabbare än man hinner säga förbannade jävla skitnerver.
Men men.
Så funderade jag på hur man bär sig åt för att inte önska att man har en liten sprängladdning! till hands när man försöker handla på lunchen och pensionärerna i sedvanlig ordning gör sitt bästa för att vara så irriterande de nånsin kan.
Nej, det är inte charmigt när de står överallt med sina rollatorer. Eller när de kör över fötterna på en, eller för all del, bara kör en vanlig radiobilskrock rakt på en.
Jag vet att man inte får bli irriterad, för de är gamla, de har byggt det här landet, man är pensionär själv en dag, blabla.
Men ändå står jag där och undrar var hade jag nu den där handgranaten...?
Hit och dit.
Så messar underbara Helena till griniga Stina och vänder vinden den här dagen.
Om ni någonsin får chansen att lära känna henne, så håll i henne hårt sen, för mer en generös, osjälvisk och glittrande vän finns inte på denna jord.
Välkomstmiddag säger hon.
Sjunga hjärtat ur oss, säger jag.
Men men.
Så funderade jag på hur man bär sig åt för att inte önska att man har en liten sprängladdning! till hands när man försöker handla på lunchen och pensionärerna i sedvanlig ordning gör sitt bästa för att vara så irriterande de nånsin kan.
Nej, det är inte charmigt när de står överallt med sina rollatorer. Eller när de kör över fötterna på en, eller för all del, bara kör en vanlig radiobilskrock rakt på en.
Jag vet att man inte får bli irriterad, för de är gamla, de har byggt det här landet, man är pensionär själv en dag, blabla.
Men ändå står jag där och undrar var hade jag nu den där handgranaten...?
Hit och dit.
Så messar underbara Helena till griniga Stina och vänder vinden den här dagen.
Om ni någonsin får chansen att lära känna henne, så håll i henne hårt sen, för mer en generös, osjälvisk och glittrande vän finns inte på denna jord.
Välkomstmiddag säger hon.
Sjunga hjärtat ur oss, säger jag.
2009-05-28, 13:48:03
!
Jag har börjat få personlighetstörningar.
Hur jag vet det?
Jag har börjat äta havregrynsgröt. Frivilligt.
Det tyder på en likgiltighet inför livet som skrämmer mig.
Hur jag vet det?
Jag har börjat äta havregrynsgröt. Frivilligt.
Det tyder på en likgiltighet inför livet som skrämmer mig.
2009-05-27, 15:30:02
Tack. Igen, igen och igen.
Varje tenta-p bjuder på en dag när man är så trött så att man gråter.
Så vaknade jag upp och den dagen var här.
Hela dagen har jag bara velat dö, eller åtminstone sova! -men inte ens klarat av det.
Så kommer Lovisa in här, som blev av med sin gråt igår kväll,
och har hittat energi som jag kan få låna.
Efter en timme har hon fått mig att lära mig nackmusklerna.
Hon har sagt att idag får man vara trött, för immunförsvaret knäckte oss igår.
Så kan jag äntligen, så får jag äntligen, sänka axlarna några millimeter.
Det är inte första gången det här året som en dag vänder tack vare henne.
Min ängel på jorden.
Hon ser till och med ut som en.
Vi skrattar, gråter, drömmer, kämpar, ältar och på något märkligt sätt har vi samtidigt rusat igenom första året på läkarprogrammet.
Vad säger man?
It's hard work man. Hard work.
Vännen.
If friendship could kill, I'd die for you.
Så vaknade jag upp och den dagen var här.
Hela dagen har jag bara velat dö, eller åtminstone sova! -men inte ens klarat av det.
Så kommer Lovisa in här, som blev av med sin gråt igår kväll,
och har hittat energi som jag kan få låna.
Efter en timme har hon fått mig att lära mig nackmusklerna.
Hon har sagt att idag får man vara trött, för immunförsvaret knäckte oss igår.
Så kan jag äntligen, så får jag äntligen, sänka axlarna några millimeter.
Det är inte första gången det här året som en dag vänder tack vare henne.
Min ängel på jorden.
Hon ser till och med ut som en.
Vi skrattar, gråter, drömmer, kämpar, ältar och på något märkligt sätt har vi samtidigt rusat igenom första året på läkarprogrammet.
Vad säger man?
It's hard work man. Hard work.
Vännen.
If friendship could kill, I'd die for you.
2009-05-26, 14:54:04
Ack och ve
Jag har stekt mig till den fulaste brännan ever -helt omedvetet.
Inte ens jag tänker på brännan på tenta-p, men nu är jag knallröd på min vänstra krppshalva. Mot mittlinjen börjar det tona mot rosa och på den högra sidan är jag kritvit.
Imorgon ska det regna.
Finns alltså ingen möjlighet att jämna ut eländet.
Det kommer svida som sjutton i natt.
Vilket egentligen inte gör något, för jag sover inte ändå.
Om en vecka är det tenta.
Man börjar komma till det stadiet att man bara vill att det ska bli första juni, så att det kan vara över sen, hur det än går.
Jag vill ta tag i resten av mig själv som legat nere den senaste månaden.
Unna mig lite lyx.
Typ som att bli vältränad.
Jag är en deg. En omjämnt solbränd deg.
Tycka-synd-om-mig-själv-rekorden tangeras verkligen för varje dag.
Jag förstår att ni läser och tänker, ok, we got it, det är hyfsat jobbigt.
Precis. Det är det.
Inte ens jag tänker på brännan på tenta-p, men nu är jag knallröd på min vänstra krppshalva. Mot mittlinjen börjar det tona mot rosa och på den högra sidan är jag kritvit.
Imorgon ska det regna.
Finns alltså ingen möjlighet att jämna ut eländet.
Det kommer svida som sjutton i natt.
Vilket egentligen inte gör något, för jag sover inte ändå.
Om en vecka är det tenta.
Man börjar komma till det stadiet att man bara vill att det ska bli första juni, så att det kan vara över sen, hur det än går.
Jag vill ta tag i resten av mig själv som legat nere den senaste månaden.
Unna mig lite lyx.
Typ som att bli vältränad.
Jag är en deg. En omjämnt solbränd deg.
Tycka-synd-om-mig-själv-rekorden tangeras verkligen för varje dag.
Jag förstår att ni läser och tänker, ok, we got it, det är hyfsat jobbigt.
Precis. Det är det.
2009-05-25, 18:48:19
Sju dagar kvar
Det är ju inget dåligt sympaticuspåslag jag lever med nu alltså.
Adrenalin all over.
Jag kan inte säga något mer, berätta något annat.
Mina dagar ser likadana ut.
Sanna ringde idag och bara genom att prata så påminde mig om allt som var.
Om den jag var. Allt som fanns i mitt liv.
Som snart kommer komma tillbaka.
Gamla Vänner. Nattbad.
Spontanitet.
Jösses. Jag kommer älska det.
2009-05-24, 21:03:54
Tentagrupp in my heart
Vi har väldens bästa tentagrupp. Så är det. Och det är så himla viktigt att det är så. För de är de enda människorna man träffar på två veckor -de två värsta veckorna på året.
Men tack vare Ulrika, Majken och Lovisa så är det inte så hemskt som det skulle kunna vara.
Vi pluggar själva hela dagarna, och så träffas vi varje kväll och hjälper varandra. Hjälper -på riktigt.
Ikväll satt vi hemma hos Majken i ett somrigt, idylliskt Tannefors och pratade om bakterier, gick igenom gamla tentafrågor tills det blev mörkt. Och sen gick vi igenom allt annat. Som hur det är att vara på den här resan, mot läkarlegitimationen.
Vi ska fixa det här. Vi ska klara tentan. Alla ska med, som Ulrika sa på hemvägen.
Så är det.
Nu jävlar spurtar vi mot tre månaders ledighet.
Ingenting kunde motivera oss mer. Ingenting.
Men tack vare Ulrika, Majken och Lovisa så är det inte så hemskt som det skulle kunna vara.
Vi pluggar själva hela dagarna, och så träffas vi varje kväll och hjälper varandra. Hjälper -på riktigt.
Ikväll satt vi hemma hos Majken i ett somrigt, idylliskt Tannefors och pratade om bakterier, gick igenom gamla tentafrågor tills det blev mörkt. Och sen gick vi igenom allt annat. Som hur det är att vara på den här resan, mot läkarlegitimationen.
Vi ska fixa det här. Vi ska klara tentan. Alla ska med, som Ulrika sa på hemvägen.
Så är det.
Nu jävlar spurtar vi mot tre månaders ledighet.
Ingenting kunde motivera oss mer. Ingenting.
2009-05-24, 00:11:03
Hej labilitet
Jag börjar bli sliten mentalt.
Orkar inte sova. Orkar inte vara trevlig.
Försöker ta en löprunda. Orkar inte motivera mig att fortsätta så fort jag blir trött.
Jag beter mig som en manodepressiv kossa mot Kristoffer. Känner inte igen mig själv -vanligvis blir jag aldrig nånsin arg på honom. Nu blir det drama av varannat skämt han drar på min bekostnad medans jag nästa sekund kan skratta åt nåt liknande.
Elva dagar till i samma stil och jag får vara glad om någon vågar gå i närheten.
Orkar inte sova. Orkar inte vara trevlig.
Försöker ta en löprunda. Orkar inte motivera mig att fortsätta så fort jag blir trött.
Jag beter mig som en manodepressiv kossa mot Kristoffer. Känner inte igen mig själv -vanligvis blir jag aldrig nånsin arg på honom. Nu blir det drama av varannat skämt han drar på min bekostnad medans jag nästa sekund kan skratta åt nåt liknande.
Elva dagar till i samma stil och jag får vara glad om någon vågar gå i närheten.
2009-05-21, 17:58:57
Som om inget liv finns i periferin
Jag har hittat ett sjukt pluggfokus idag. Jag vågar knappt äta, eller resa mig upp.
It might disappear...
Elva dagar kvar till frihet.
2009-05-21, 14:22:31
Det är bloddag idag
Jag har kommit in i en rytm där jag pluggar mellan 10 och 18, har tentagrupp mellan 18-20, och sen lägger jag ner pluggandet för dagen.
Det känns bra hittills.
En och en halv vecka kvar.
Idag ska jag plugga blod. Längsta listan ever.
Orsaken till att gårdagens inlägg togs bort var att folk tydligen inte kunde nöja sig med att läsa och skratta, utan också började länka hit.
Det kändes inte helt okej för de inblandade, så därför är det borta nu.
Nä. Ny dag, nya tag! (Som vi skrek hurtigt till varandra på Posten för att reta de mest morgontrötta...)
2009-05-20, 10:20:50
Hur överlever man två omöjliga veckor?
Tenta-P började för tre dagar sedan. Vi har alltså en trettiopoängstenta, vilket betyder att på måndag om två veckor ska vi under fem timmar tenta av en hel termin.
Förra tenta-p förberedde jag mig för att tenta av en halv termin. Jag mådde sjukt dåligt då. För att inte behöva må dubbelt så dåligt nu har jag vidtagit lite åtgärder. Bland annat ska jag försöka sova tills jag vaknar av mig själv på mornarna och sitta länge på kvällarna istället. Jag är en kvällsmänniska, så är det bara. Att under de jobbigaste perioderna på terminen ändra på detta faktum är inte smart.
Det funkade igår, då jag började elva och satt till kvart över åtta, utan rast. Jag orkar bara jag är utvilad.
Förra gången var de ju jul också, och gott folk, det är grymt psykande att sitta och plugga cellbiologi när alla andra dricker latte och kollar på film.
Sen är ju faktiskt T2-tentan betydligt roligare att plugga till än vad T1-tentan var. Det är mycket mer intressant, och även om det mycket större mängd nu så lär man sig bättre.
Förra tenta-p pluggade jag med Oskar hela dagarna. Han är sjukt duktig och ett vandrande medicinskt lexikon. Det var knäckande. Hur jag än gjorde så var han långt, långt före.
Den här gången har jag en ny tenta-grupp, bestående av Lovisa, Majken och Ulrika. Vi läser för oss själva på dagarna och träffas cirka två timmar på kvällarna och pratar om det vi gjort. Jag tror det blir bra. Det känns bra.
Och Oskar. Han pluggar ensam hemma i Västerås. Jag ringer honom flera gånger om dagen och frågar saker. Och blir alldeles stum av beundran. Han kan stå i kön på ICA, men ändå kunna, vad jag än frågor om, utantill, på en sekund. Hatten av. Västerås har rätt säkert kursettan hos sig de två närmaste veckorna. Den lilla yangstern kommer få Nobelpris en dag.
Just nu pluggar jag hjärtat. Om man plockar ut ett hjärta ur kroppen på en patient vid en transplantation, så fortsätter det att slå när man håller det i handen.
Det är ju så att man blir rörd. Vi är små mirakel där vi vandrar omkring. Det är vi verkligen.
Förra tenta-p förberedde jag mig för att tenta av en halv termin. Jag mådde sjukt dåligt då. För att inte behöva må dubbelt så dåligt nu har jag vidtagit lite åtgärder. Bland annat ska jag försöka sova tills jag vaknar av mig själv på mornarna och sitta länge på kvällarna istället. Jag är en kvällsmänniska, så är det bara. Att under de jobbigaste perioderna på terminen ändra på detta faktum är inte smart.
Det funkade igår, då jag började elva och satt till kvart över åtta, utan rast. Jag orkar bara jag är utvilad.
Förra gången var de ju jul också, och gott folk, det är grymt psykande att sitta och plugga cellbiologi när alla andra dricker latte och kollar på film.
Sen är ju faktiskt T2-tentan betydligt roligare att plugga till än vad T1-tentan var. Det är mycket mer intressant, och även om det mycket större mängd nu så lär man sig bättre.
Förra tenta-p pluggade jag med Oskar hela dagarna. Han är sjukt duktig och ett vandrande medicinskt lexikon. Det var knäckande. Hur jag än gjorde så var han långt, långt före.
Den här gången har jag en ny tenta-grupp, bestående av Lovisa, Majken och Ulrika. Vi läser för oss själva på dagarna och träffas cirka två timmar på kvällarna och pratar om det vi gjort. Jag tror det blir bra. Det känns bra.
Och Oskar. Han pluggar ensam hemma i Västerås. Jag ringer honom flera gånger om dagen och frågar saker. Och blir alldeles stum av beundran. Han kan stå i kön på ICA, men ändå kunna, vad jag än frågor om, utantill, på en sekund. Hatten av. Västerås har rätt säkert kursettan hos sig de två närmaste veckorna. Den lilla yangstern kommer få Nobelpris en dag.
Just nu pluggar jag hjärtat. Om man plockar ut ett hjärta ur kroppen på en patient vid en transplantation, så fortsätter det att slå när man håller det i handen.
Det är ju så att man blir rörd. Vi är små mirakel där vi vandrar omkring. Det är vi verkligen.
2009-05-18, 15:20:53
Jag gillar min blogg så mycket bättre när den är olycklig
Jag satte mig och läste gamla inlägg. Så tänkte jag att det var jävligt bra ibland, eftersom det riktigt vred sig i magen. Att min blogg är så himla mycket bättre läsning när den är så olycklig att man knappt orkar resa sig från stolen efteråt. Sommaren 2008, sällan har jag plågats så av väntan och vemod, och sällan har jag skrivit så ofta och så bra.
Så vänder livet och passar så mycket bättre att bara levas, än att skrivas med gult bläck på svart bakgrund. Jag undrar om jag nånsin blir bra på att skriva lyckligt. Eller om skratt i sig aldrig blir lika vackert som tårar, hur man än gör.
Tills livet vänder. Så ler jag mot min Kristoffer när han håller i kameran.
Så vänder livet och passar så mycket bättre att bara levas, än att skrivas med gult bläck på svart bakgrund. Jag undrar om jag nånsin blir bra på att skriva lyckligt. Eller om skratt i sig aldrig blir lika vackert som tårar, hur man än gör.
Tills livet vänder. Så ler jag mot min Kristoffer när han håller i kameran.
2009-05-16, 19:09:36
Pluggskador
Jag har snart läst medicin ett år och börjar bli något mer insatt i ämnet än gemene man.
Jag börjar ana ett irritationsmoment som kommer bli större och större och som man som läkare får leva med resten av livet. Det gäller alla dessa vedertagna sanningar om människokroppen och dess sjukdomar och deras botemedel. Det cirkulerar en hel del såna som alla människor vet är rätt som verkligen inte är det.
Jag frågade min handledare som är narkosläkare om det inte är himla tröttsamt. Han sa att det verkligen, verkligen är tröttsamt, för man kan ju inte rusa runt och rätta folk, utan får bara sucka lite inombords varje gång någon säger:
C-vitamin hjälper mot förkylning. Nej, tyvärr.
Whiskey hjälper mot förkylning. Nej, det tar längre tid att bli frisk om kroppen måste lägga energi på att bryta ner alkohol.
Det är bättre att bli riktigt sjuk så att man kan bli frisk sen. Nej. Det är bättre att vara småhängig ett tag, för det betyder att man har ett bra immunförsvar som klarar av att brottas med ett virus flera veckor utan att viruset vinner.
Jag tränade biceps. Nej, du tränade musculus brachialis. Såvida du inte vred underarmen, för det är det biceps är bra på.
Det är inte bra att äta värktabletter. Det är bättre att ta en alvedon än att ha ont i huvudet en hel dag. Att ha ont i huvudet när man inte måste är bara dumt, det stressar kroppen betydligt mer än vad värktabletten gör.
Det är farligt att äta fett. Att vara överviktig är farligt. Däremellan finns faktorer som input och output.
Jag börjar ana ett irritationsmoment som kommer bli större och större och som man som läkare får leva med resten av livet. Det gäller alla dessa vedertagna sanningar om människokroppen och dess sjukdomar och deras botemedel. Det cirkulerar en hel del såna som alla människor vet är rätt som verkligen inte är det.
Jag frågade min handledare som är narkosläkare om det inte är himla tröttsamt. Han sa att det verkligen, verkligen är tröttsamt, för man kan ju inte rusa runt och rätta folk, utan får bara sucka lite inombords varje gång någon säger:
C-vitamin hjälper mot förkylning. Nej, tyvärr.
Whiskey hjälper mot förkylning. Nej, det tar längre tid att bli frisk om kroppen måste lägga energi på att bryta ner alkohol.
Det är bättre att bli riktigt sjuk så att man kan bli frisk sen. Nej. Det är bättre att vara småhängig ett tag, för det betyder att man har ett bra immunförsvar som klarar av att brottas med ett virus flera veckor utan att viruset vinner.
Jag tränade biceps. Nej, du tränade musculus brachialis. Såvida du inte vred underarmen, för det är det biceps är bra på.
Det är inte bra att äta värktabletter. Det är bättre att ta en alvedon än att ha ont i huvudet en hel dag. Att ha ont i huvudet när man inte måste är bara dumt, det stressar kroppen betydligt mer än vad värktabletten gör.
Det är farligt att äta fett. Att vara överviktig är farligt. Däremellan finns faktorer som input och output.
2009-05-14, 15:33:06
Jag som aldrig trodde de skulle ta slut
Idag hade vi vår sista föreläsning för den här terminen.
Inte förrän i september ska vi sitta där igen och anteckna oss galna.
Märkligt.
Inte förrän i september ska vi sitta där igen och anteckna oss galna.
Märkligt.
2009-05-14, 13:27:09
All denna gruppdynamik som sägs vara bra
Igår kväll hade jag basgruppsmiddag här. Perfect tajming as ever, med tanke på föregående inlägg.
Men på fredag är vi ju inte längre en basgrupp och det skulle vi sörja/fira och i ett svagt ögonblick och lite på grund av att jag fyllde år förra veckan så lovade jag att bjuda alla på mat och tårta.
Jag var som en urvriden trasa redan innan jag började fixa, men man klarar mer än vad man tror och det var trevligt och allt det där.
Nästa vecka är det dags för nästa sociala experiment, dvs tentagrupp.
Fyra människor i panik och tidspress träffas varje kväll i två veckor för att reda ut frågetecken och lugna nerverna.
Sounds like a blast!
Men på fredag är vi ju inte längre en basgrupp och det skulle vi sörja/fira och i ett svagt ögonblick och lite på grund av att jag fyllde år förra veckan så lovade jag att bjuda alla på mat och tårta.
Jag var som en urvriden trasa redan innan jag började fixa, men man klarar mer än vad man tror och det var trevligt och allt det där.
Nästa vecka är det dags för nästa sociala experiment, dvs tentagrupp.
Fyra människor i panik och tidspress träffas varje kväll i två veckor för att reda ut frågetecken och lugna nerverna.
Sounds like a blast!
2009-05-13, 17:12:23
Nu_räcker_det
Två timmars basgruppsarbete/maktkamp/show off/whatever/jävla problembearbetning kan verkligen få en att känna sig som en självmordsbenägen, asocial åsna som burit feta, trista turister hela sitt liv.
Jag vill liksom ingenting. Förutom att slippa.
Det kan inte nog poängteras hur mycket_jag_saknar_mina_kollegor.
De får en att stå ut med telefonin flera veckor i sträck.
Say no moore.
Jag vill liksom ingenting. Förutom att slippa.
Det kan inte nog poängteras hur mycket_jag_saknar_mina_kollegor.
De får en att stå ut med telefonin flera veckor i sträck.
Say no moore.
2009-05-12, 14:32:20
Det jag gör en vanlig måndag på läkarprogrammet
Härliga måndagsförmiddag! Alla dessa facinerade människor man får träffa...
Dagen började med den vanliga rusningen in genom förlossnings/akutintaget och in i sjukhusets korridorer till Victoriasalen, ett litet utrymme som inte gör någon människa glad.
Vår stackars föreläsare hade tagit fel på sal och kom en kvart försent, men på något sätt presenterade han det snyggt, genom att framställa sig som en mycket mänsklig ortopediprofessor.
-Jag började som skelettsnickare sex år på centrallasarettet i Västerås. För jag ville inte tänka när jag var klar med läkarutbildningen, och då är ortopeden the place to be.
Men efter sex år ville jag tänka igen, och så här är jag nu.
Han berättade om stukningar och frakturer och vikten av att belasta trasiga kroppsdelar så fort de inte längre gör ont. Man ska knalla och gå trots avslitna ledband och brutna fötter.
*betraktar belåtet mina Postisar med en "dryg jag-gjorde-rätt-som-sprang-Postmilen-med-bruten-fot-min."
Lagom till föreläsning nummer två knallade en liten vitklädd läkare från reumatologen in och vrålade
-TYSTNAAAAAAAAAAAAAD!!!!!!!!!!!!! som om vi vore en mellanstadieklass på speed.
Chockade satte vi saliven i halsen och såg honom svepa ut ut ur salen lika snabbt som han kommit.
- Han gick iväg för att ladda bössan, viskade Nils dramatiskt. Vi väntade andäktigt. Han kom tillbaka och skällde för att fjärrkontrollen till projektorn var borta.
-Det är bara motgångar idag, konstaterade Nils, och jag funderade på om han är modig eller bara dum. Föreläsaren lokaliserade fjärrkontrollen, som han hade förutsatt att någon från fotfolket, dvs en vaktmästare, hade slarvat bort, vilket givetvis inte var fallet. Den låg bara inte mitt framför honom. Med fjärrkontrollen stadigt i handen så spände han ögonen i oss och sa att vi en dag kommer märka hur viktigt det är att få BRA service (!!!) när man är läkare.
Jag tänkte att Gud må vara med sköterskorna på reumatologen... sedan började föreläsningen. Om proteoglykaner i brosk. Ungefär där slutade också dagens spännande intryck.
Nu ska jag ägna mig åt fotens alla små goa ben och leder. Riktig rabbel-kunskap som inte förutsätter särskilt mycket förståelse för människokroppen. Däremot är det skönt om man är bra på medicinsk latin -något som man ofrånkomligt blir efter ett tag.
Mer avkoppling än så erbjuder inte läkarprogrammet tre veckor innan en 30-poängstenta.
Det var vad jag ville.
Märkligt nog, vill jag det än.
2009-05-11, 12:44:18
25
Tack så hemskt mycket för alla gratulationer. Jag kände mig omgiven av alla jag tycker om igår, trots att Bara två av dem var här.
Jag hade en jättebra födelsedag. Jag som hade sån ångest över att min 25-årsdag inte skulle bli som jag ville, eftersom jag bor så långt från de flesta av mina vänner.
Men så var det ju den där fantastiska mannen jag bor ihop med, som tog bort all sån ångest så fort jag vaknade.
Jag skulle vilja spola tillbaka tiden och fylla 25 år igen.
Imorgon kommer mamma och pappa. Det ska bli kul -de har inte varit här sen i november.
Nu ska jag åka till skolan och ha basgrupp. Malin har gjort tårta. Min tårta.
Så egentligen så fyller jag ju år lite idag också.
Jag hade en jättebra födelsedag. Jag som hade sån ångest över att min 25-årsdag inte skulle bli som jag ville, eftersom jag bor så långt från de flesta av mina vänner.
Men så var det ju den där fantastiska mannen jag bor ihop med, som tog bort all sån ångest så fort jag vaknade.
Jag skulle vilja spola tillbaka tiden och fylla 25 år igen.
Imorgon kommer mamma och pappa. Det ska bli kul -de har inte varit här sen i november.
Nu ska jag åka till skolan och ha basgrupp. Malin har gjort tårta. Min tårta.
Så egentligen så fyller jag ju år lite idag också.
2009-05-08, 12:17:37
Champagnehög
Min älskling fixade champagnefrukost med chokladdoppade jordgubbar imorse.
Alldeles yr i huvudet cyklade jag till skolan, halvvägs krachade jag lite i en plantering, och sen tog jag mig vidare till lektionen i ytanatmi, helt upprymd.
Nu sitter jag hemma och beundrar blommorna som kom med mitt livs första blombud.
Ikväll blir det middag och Sex and the cityfilm med min älskade lilla familj här i Linköping.
The one and only kollektiv, Kristoffer och Lovisa.
Alldeles yr i huvudet cyklade jag till skolan, halvvägs krachade jag lite i en plantering, och sen tog jag mig vidare till lektionen i ytanatmi, helt upprymd.
Nu sitter jag hemma och beundrar blommorna som kom med mitt livs första blombud.
Ikväll blir det middag och Sex and the cityfilm med min älskade lilla familj här i Linköping.
The one and only kollektiv, Kristoffer och Lovisa.
2009-05-07, 13:26:05
Det hinner alltid ifatt
Almanackan säger att jag fyller 25 år imorgon.
25 år.
Mer åldersångest än såhär har jag aldrig haft.
Jag undrar varför.
För jag har kommit in på min drömutbildning tillslut, fått den där fina lägheten, mitt hjärta har hittat hem, jag älskar mitt jobb, jag ska snart bli moster, jag har klarat av back packing och gjort fantastiska resor hit och dit, jobbat mig till svart bälte i moderskap och house keeping...
Så... jag har väl allt man borde ha när man är 25?
Älskade människor har dött för mig.
Jag har haft kraschade förhållanden och vänner som tiden tog och gjorde till främlingar.
Jag har gått igenom nätter som jag aldrig trodde skulle ta slut.
Det är väl det som gör att man blir äldre.
Men kanske var det vägen dit som var grejen...
Levde jag tillräckligt?
Det gjorde jag väl?
Jag har sprungit in i LW, hållit Célines hand och fått säga godnatt till Elin en sen natt i mars.
Jag har jagat tåg och hoppat ut genom fönster för att få vara nära Kristoffer.
Jag har haft tur, som om någon däruppe är med mig, och jag har försökt leva så att jag inget ångrar.
Kanske borde jag vara klok nog att se alla 25 år som ett kvitto på ett liv jag aldrig, aldrig nånsin skulle byta bort.
Kanske.
25 år.
Mer åldersångest än såhär har jag aldrig haft.
Jag undrar varför.
För jag har kommit in på min drömutbildning tillslut, fått den där fina lägheten, mitt hjärta har hittat hem, jag älskar mitt jobb, jag ska snart bli moster, jag har klarat av back packing och gjort fantastiska resor hit och dit, jobbat mig till svart bälte i moderskap och house keeping...
Så... jag har väl allt man borde ha när man är 25?
Älskade människor har dött för mig.
Jag har haft kraschade förhållanden och vänner som tiden tog och gjorde till främlingar.
Jag har gått igenom nätter som jag aldrig trodde skulle ta slut.
Det är väl det som gör att man blir äldre.
Men kanske var det vägen dit som var grejen...
Levde jag tillräckligt?
Det gjorde jag väl?
Jag har sprungit in i LW, hållit Célines hand och fått säga godnatt till Elin en sen natt i mars.
Jag har jagat tåg och hoppat ut genom fönster för att få vara nära Kristoffer.
Jag har haft tur, som om någon däruppe är med mig, och jag har försökt leva så att jag inget ångrar.
Kanske borde jag vara klok nog att se alla 25 år som ett kvitto på ett liv jag aldrig, aldrig nånsin skulle byta bort.
Kanske.
2009-05-06, 14:58:35
Lilla hjärtat
Min syster ringer och säger att bebisen sparkade igår.
Bara sådär, helt plötsligt, när han själv fick lust så började han. Inte helt enligt tidsplanen, inte när han förväntades sparka, utan bara när han själv tyckte det var dags.
Mosters lilla hjärta.
Jag ska sjunga för honom jämt.
Först är han för liten för att kunna säga ifrån.
Och när han blivit tillräckligt stor kommer han gilla LW, Elin, Kjellvander och Céline så mycket att han vill höra mer.
Vi ska köpa Alfonströja och Bamsemössa och älska honom alldeles, alldeles gränslöst.
Bara sådär, helt plötsligt, när han själv fick lust så började han. Inte helt enligt tidsplanen, inte när han förväntades sparka, utan bara när han själv tyckte det var dags.
Mosters lilla hjärta.
Jag ska sjunga för honom jämt.
Först är han för liten för att kunna säga ifrån.
Och när han blivit tillräckligt stor kommer han gilla LW, Elin, Kjellvander och Céline så mycket att han vill höra mer.
Vi ska köpa Alfonströja och Bamsemössa och älska honom alldeles, alldeles gränslöst.
2009-05-05, 22:29:07
Att alltid väcka en ångest när man släcker en annan
Jag har bestämt mig för att sluta med dissektionsupplevelserna.
Förra gången mådde jag dåligt efteråt. När verkligheten hann ifatt. När jag kom ut i luften och den förlamande vackra våren och kontrasten mot det jag just upplevt därinne blev så stor.
Det var som om det tog några timmar att fatta. Och när jag fattade så kom sömnlösa nätter och ilska som jag inte vet var jag ska göra av.
Jag tänker för mycket.
På vem hon är, hon som ligger där. När hon dog, vad hon dog av och varför hon har valt att donera sin kropp till det här.
Jag tänker på hur han ser ut därunder, om hans anhöriga saknar honom, om de verkligen förstått vad som händer, och helt enkelt på hur jävla äckligt det ser ut.
Idag gick jag dit igen, för man måste ju palla, och jag gick in, och jag drog i muskler, nerver och senor och dethäräringenmatchdetärbaraettpreparatskadubliläkareellerinteStinaförfanskärpdig!
Så har det gått tjugo minuter när min kropp darrar fast koffeinet slutat verka, och blodet är nere i tårna och jag tänker att jagharnogaldrignånsinmåttsåhärilla och så är det kört och jag får stappla ut.
Som den enda som inte pallar. Som att jag är den enda humanisten (som mamma alltid kallar mig) i en hög full av kallblodiga naturvetare.
Så jag skärper mig, stålsätter mig, går in igen, till Sofie som visar mig ännu en uppskuren underarm när alla andra börjar droppa av, och jag drar och klämmer och känner på radius och ulna, på nervus radialis ramus superficialis och...
När jag går därifrån gråter jag.
Nästa gång det är dags är på min 25-årsdag.
Det är inte värt det.
Förra gången mådde jag dåligt efteråt. När verkligheten hann ifatt. När jag kom ut i luften och den förlamande vackra våren och kontrasten mot det jag just upplevt därinne blev så stor.
Det var som om det tog några timmar att fatta. Och när jag fattade så kom sömnlösa nätter och ilska som jag inte vet var jag ska göra av.
Jag tänker för mycket.
På vem hon är, hon som ligger där. När hon dog, vad hon dog av och varför hon har valt att donera sin kropp till det här.
Jag tänker på hur han ser ut därunder, om hans anhöriga saknar honom, om de verkligen förstått vad som händer, och helt enkelt på hur jävla äckligt det ser ut.
Idag gick jag dit igen, för man måste ju palla, och jag gick in, och jag drog i muskler, nerver och senor och dethäräringenmatchdetärbaraettpreparatskadubliläkareellerinteStinaförfanskärpdig!
Så har det gått tjugo minuter när min kropp darrar fast koffeinet slutat verka, och blodet är nere i tårna och jag tänker att jagharnogaldrignånsinmåttsåhärilla och så är det kört och jag får stappla ut.
Som den enda som inte pallar. Som att jag är den enda humanisten (som mamma alltid kallar mig) i en hög full av kallblodiga naturvetare.
Så jag skärper mig, stålsätter mig, går in igen, till Sofie som visar mig ännu en uppskuren underarm när alla andra börjar droppa av, och jag drar och klämmer och känner på radius och ulna, på nervus radialis ramus superficialis och...
När jag går därifrån gråter jag.
Nästa gång det är dags är på min 25-årsdag.
Det är inte värt det.
2009-05-04, 20:53:16
Parkinsonfeeling
Note to self:
Drick inte kaffe. Ens vid extrem trötthet.
Därför att det är äckligt.
Och man börjar darra värre än Johannes Paulus II gjorde.
Drick inte kaffe. Ens vid extrem trötthet.
Därför att det är äckligt.
Och man börjar darra värre än Johannes Paulus II gjorde.
2009-05-04, 12:12:34
Allt som var bra med mig, som jag glömde bort
Den här helgen har jag pluggat med hjärtat.
Äntligen.
Jag har brytt mig om vad jag läst och känt mig intresserad.
Velat veta mer, lära mig en muskel och ett ligament till. Hela tiden.
Jag har läst fysiologin och varit angelägen, och inte brytt mig om att timmarna gått.
Det känns fantastiskt, efter denna mörka, mörka termin.
Det kanske är temat?
Jag kanske ska bli neurolog?
Pepp!
Äntligen.
Jag har brytt mig om vad jag läst och känt mig intresserad.
Velat veta mer, lära mig en muskel och ett ligament till. Hela tiden.
Jag har läst fysiologin och varit angelägen, och inte brytt mig om att timmarna gått.
Det känns fantastiskt, efter denna mörka, mörka termin.
Det kanske är temat?
Jag kanske ska bli neurolog?
Pepp!
2009-05-04, 07:44:05
Anna. Carro. Lisa.
Jag tog med mig en filt och mina antomy flash cards och la mig på gräsmattan bakom Länsstyrelsen. Helt ensam var jag, på den jättestora gräsmattan.
Tills första maj-tåget drog förbi. 25 meter ifrån mig. Där jag låg. I bikini.
Jag hade inte riktigt tänkt mig den typen av flash-plugg...
Nu sitter jag i lägenheten med öm, röd hud och kör lite Spotify (jävla ipred). Fick för mig att jag skulle lyssna på Carola. Vet inte varför. Dumt val. Jag lyssnar bara på Carola med mina bästisar. På skämt. Och de är inte här. Och jag är inte där de är. Och så har det varit väldigt, väldigt länge nu.
Jag saknar dem så jag blir galen ibland.
Nä, vi borde vara tillsammans nu och sjunga Sanna vänner, födelsedagsbugga (Lisa kom hem jag fyller ju snart!), och ja, Carro, du får vara Carola...
Hmm, nu började 14:e maj. Den finns alltså på Spotify, och inte bara på Annas Carolaband...
Snart är det sommar.
Då gräver jag ner läkarutbildningen djupt och rusar mot mitt gamla liv.
Som jag saknar så förbannat. Det är ett högt pris att betala ibland, när man sitter begravd i fysiologiböcker och glömmer vem man var innan.
Tills första maj-tåget drog förbi. 25 meter ifrån mig. Där jag låg. I bikini.
Jag hade inte riktigt tänkt mig den typen av flash-plugg...
Nu sitter jag i lägenheten med öm, röd hud och kör lite Spotify (jävla ipred). Fick för mig att jag skulle lyssna på Carola. Vet inte varför. Dumt val. Jag lyssnar bara på Carola med mina bästisar. På skämt. Och de är inte här. Och jag är inte där de är. Och så har det varit väldigt, väldigt länge nu.
Jag saknar dem så jag blir galen ibland.
Nä, vi borde vara tillsammans nu och sjunga Sanna vänner, födelsedagsbugga (Lisa kom hem jag fyller ju snart!), och ja, Carro, du får vara Carola...
Hmm, nu började 14:e maj. Den finns alltså på Spotify, och inte bara på Annas Carolaband...
Snart är det sommar.
Då gräver jag ner läkarutbildningen djupt och rusar mot mitt gamla liv.
Som jag saknar så förbannat. Det är ett högt pris att betala ibland, när man sitter begravd i fysiologiböcker och glömmer vem man var innan.
