Igår försökte min basgrupp begå kollektivt självmord.

Vi hade en seminarieuppgift att skriva. Vi var förberedda. Vi var pålästa. Vi skulle  b a r a  skriva fyra sidor i Word om små antikroppar i tarmslemhinnan och sen gå hem igen, till våra liv.
Så vi satte oss i ett bunker-grupprum på HUB. Vi hade bokat det mellan 9-13. Längre tid än så kunde det väl inte ta?
Vi var ju så förberedda. Vi har ju så bra gruppdynamik.

När klockan var tolv, och jag åt lunch framför projektorduken, så trodde jag fortfarande att vi skulle vara klara klockan ett.

När klockan var fyra, och vi var inne på vår sjunde timme med uppgiften, utan att ha tagit rast, och efter att ha tjafsat om varenda mening, då trodde jag att jag aldrig mer skulle återse omvärlden.

-Skjut mig, började jag gnälla. Jag skickade sms till Lovisa för att se om hon kunde bistå med en revolver. Men hon ville hellre att jag skulle skjuta de andra än mig själv.
Dock dök hon inte upp med något vapen. Ingen ljusning alls dök upp.

Pavel informerade oss sakligt om varför det hela var så svårt.
-De här forskningsresultaten är från 2009 ju! Det är vi, och typ tio personer till i hela världen som kan det här!

När klockan hade passerat fem vet jag inte vad som hände, men vi måste tagit oss ut på något sätt. Om uppgiften blev klar minns jag inte.
Jag orkade inte läsa den.
Jag orkade inte gå upp ur soffan på hela kvällen.
Jag vaknade klockan elva idag. Katharsis.

Oskar messade nyss och påstod att som en säkerhetsåtgärd bör vi i basgruppen inte på några villkor få syn på varandra idag.
Jag ska stanna hemma. Jag ska vara ego. Jag tänker inte ens samarbeta när det gäller disken. Idag bestämmer jag allt SJÄLV.

Pepp!
Länge leve HU:s pedagogik!

Jag gick från skolan klockan två idag och träffade Jenni.
Det var så längesen nu.

Hur mycket jag än trivs i Linköping så saknar jag mina vänner hemifrån alldeles oerhört. Ingenting går upp emot tid med någon som kände mig förut.
Någon som var min vän innan allt det här. Någon som grät och skrattade med mig i livet som var mitt, innan Linköping kom och ersatte allt.
Ersatte allt dåligt. Ersatte allt bra.
Någon som inte vet hur mycket jag borde plugga tills imorgon... Någon som bara ser Stina, vanliga vanliga Bruksortsstina...
Det är så skönt att bara, bara vara jag.

Vi drack te, satt mitt emot varann som så många gånger förut och timmarna rinner. För att vi behöver låta dem göra det.

Så gick vi till ett tomt Clinicum, letade fram nålar, rör och handsprit och tog venprov på varann.
Gladde varann när vi fick blodet att rinna. Gjorde illa varann. Motiverade varann.

Så kommer bussen och hon är borta, lika fort som hon kom.
Jag blir läkarstudenten igen, som får sitta halva natten, för att jag gav mig själv en eftermiddag.
Det var det värt.
Tack, Jenni, tack.
I den här våren, som aldrig kommer. Men kanske, kanske är nära.

Jag skulle ju kunna berätta vad jag gör, i väntan på den här våren som aldrig kommer. En rapport från mitt vardagsliv helt enkelt.
Jag kom att tänka på att det kanske kan uppskattas av de som inte träffar mig så ofta.

Här i Linköping har jag nu gjort halva T2. Kassa insatser av mig, visserligen, men dock så har halva terminen gått.
Jag klarade stadietentan i informationssökning, och får därmed börja på T3 i höst.
Jag hade hört att man inte kunde kunde kugga stadietentan. Men det var folk som gjorde det. Tur att jag inte visste att det fanns sadistiska examinatorer när jag satt där i mitt 14-timmarspass och sökte förtvivlat efter något att ta med mig och visa upp.

T2 är jobbig säger alla. T2 är jobbig, säger jag. Inte för att ämnena vi läser är värre än T1 (metabolism, cellbiologi och DNA-grejs får stå ohotade på tråk-förstaplatsen) men det är så sjukt mycket föreläsningar. Vi är schemalagda nästan hela tiden, och det där plugget som man ändå ska göra, läsa en massa till patientfallen vi får två gånger i veckan... det är svårt att orka.
Speciellt när våren aldrig kommer med ny energi...
Efter T2 ska vi vara klara med friska kroppen och kunna börja med sjukdomar på T3.
Vi har hunnit beta av lungorna, hjärtat, njurarna, blodet och nu läser vi immunsystemet.

Vi har lärt oss ta blodtryck och hjärt- och lungstatus med stetoskop (doktorsvarning!) , vi kan känna efter svullna lymfkörtlar, palpera hjärtspetsen genom bröstkorgsväggen, leta femoralis- och carotispulsar, och så träffar vi patienter på vårdcentralen, pratar med dem, blir filmade och får feed back på hur vi beter oss.

Den första juni har vi tenta. T2-tentan. Hela terminen på en tenta. De här stoooooora tentorna får jag magsår av att bara tänka på.
Jag har faktiskt en vision om att läsa det vi redan har läst parallellt med det vi läser nu, för att ha få en något lidrigare Tenta-P, och faktiskt klara tentan. Så att jag får börja på T4.
För jag ska genomföra det här. Hur trött jag än är. Hur tungt det än blir.
Ibland är det till och med kul. Hör och häpna... kul.

Det är en livsstil det här med läkarstudier. En livsstil som präglas av känslan av otillräcklighet. Ibland när man går förbi spegeln blir man förvånad att man ens finns.

Igår kunde jag inte sova. Kristoffer var trött och ville att jag skulle vara tyst och ligga still. Han la armarna om mig så att jag inte kunde röra mig och mumlade:
-Snälla baby, räkna får eller.... hemoglobin eller  nåt.

Ja. Livsstil var det.

(...)

Det finns ett liv utanför också.
Ett beachprojekt som pågår bland annat. Mindre mat, mer gym. Nog sagt om det, eftersom jag själv tycker att sådana projekt är det mest ointressanta man kan läsa om i någons blogg.
Man får väl hoppas att resultatet kommer tala för projektet, så slipper jag göra det.

Häromdagen pratade jag med mina barn. Nils har börjat spela elgitarr, kan alla intron till de coola rocklåtarna, och ska börja på Adolf Fredriks musikklasser i höst.
Beata gillar mest heminredning och shopping nuförtiden, och Andrea har börjat prata som ett riktigt litet charmtroll.
Jag saknar dem så jag går sönder. Jag hade kunnat prata med Britta hela natten. Min livscoach.

Min Kristoffer är en pluggis, och den här veckan har han tenta och jag ser honom knappt.
Vi har det bra. Även om det fortfarande är overkligt. Allt det här.

Min Lovisa är bäst, och ska bjuda mig på mat snart.

Det har startat en kör för läkarstudenter. Jag ska alltså få sjunga. Jag behöver det.

Jag har ångest för min sommarjobbssituation. Jag har fått två jobb jag vill ha.
Av två chefer som jag verkligen tycker om. Jag var tvungen att välja den som var först till kvarn, och det känns bra, jag älskar min postfamilj.
Men det svider i hjärtat, efter allt Skantzö har gjort för mig, alla timmar som rullat där, alla minuter jag behövt dem, allt stöd jag fått. Jag vill klippa söder mig och jobba på båda ställena.
Fan.

I helgen ska jag hem.
Världens coolaste farfar fyller 90.
Tufft.

Så går vi vidare. Ja.

Fast en flygel ekar tyst.
I hela kroppen sitten känslan av att något är fel.
Men vi går vidare.

Jag försöker förstå att unga människor också kan dö.
Jag försöker förstå att allt som inte får hända, kan hända.
Hårt håller jag Kristoffers hand om natten.
Vaknar förskräckt för att se om han är där.


Man är verkligen död när det står i tidningen att man är det.
Jag läser hans dödsannons minst tio gånger.

Den visar en förtvivlan som andra dödsannonser
så ofta  försöker dikta bort med snusförnuftiga "var glad att jag funnits"-ord.

Hans familj viftar inte bort någonting.

De visar en värld som rasat. För alltid.

Han var mitt norr, mitt
söder, mitt väst och öst
min arbetsvecka och min
söndagströst
min dag, min afton, mitt tal,
min sång
jag visste inte att kärleken
skulle ta slut en gång

Stjärnorna behövs inte;
blås ut varenda en
Montera ner molnen och
ta isär solen sen
Sopa ren skogen och
töm haven på dess innehåll
för från och med nu spelar
ingenting mer någon roll

(...)

Min blogg har varit totalt värdelös nu, jag vet.
Sådär är det med mina ord. Tjurigt håller de sig undan emellanåt.
Sedan kommer de tillbaka som en blixt från klar himmel, och jag vet plötsligt inte hur jag ska få tiden att räcka till för att hinna skriva ner dem. Byta plats på dem. Läkas av dem.

Men nu, som sagt, helt borta.

Jakten på min själ fortsätter, och jag har hittat små bitar av den nu.
Det känns lite bättre.
Skolan känns lite bättre.
Stina känns lite bättre.

Stockholm var det Stockholm alltid är för mig.
(...)
Jag var med min syster. Var mig själv. Fick hjälp med det jag behöver hjälp med.
Träningen. Maten. Motivationen.
Så gick vi runt Kungsholmen. Mitt Kungsholmen.
Vi satt på Café Mocco och tiden rann iväg.
Vi pratade om hur fin hösten kommer bli.
Fast vi egentligen inte kan föreställa oss.
Hur jag kommer gå där över parkettgolven och sjunga tyst för en liten individ som redan är så älskad.

Så sjöng mitt hjärta plågat när tåget rullade mig mot min hemstad igen.
Älskade, älskade glittriga Stockholm.

(...)

Kristoffer fyller år idag.
Världens vackraste man med världens vackraste själ fyller 22 år.
Så var blev han också stor tillslut...
Han vet alltid vad som är bäst för mig, när jag inte vet det själv.
Han tog ut mig på en löprunda ikväll i ett mörkt, fuktigt, nästan vårvarmt Linköping.
Vi sprang längs Stångån och pratade om livet, och jag älskade det.

Eftersom mina ord är borta så lägger jag upp en gammal text här.
Som handlar om en annan födelsedag.
En som också var hans. Såklart.

Det var ju alltid Han.

Ett aldrig glömt datum Tis 8 maj 2007

Det var en konstig känsla att jag på något sätt ville visa dig att jag mindes din födelsedag ändå Jag ville väl bevisa fast det kanske inte behövs fast du kanske vet att jag inte är en dålig människa som glömmer födelsedagar eller att jag älskat Hela dagen tänkte jag att du fyllde år men jag fick inte borde verkligen inte kunde ju rimligen inte säga grattis Delar av mig vill nog än vara hon som aldrig svek som inte nu heller sviker genom att glömma den som var du den som trots allt allt allt är du trots alla dina gärningar Månaderna går vare sig man vill eller inte och gör det till ganska längesen nu som jag inte glömde din födelsedag

Jag läntar så himla mycket efter min syster. Jag har inte sett henne sedan juldagen.
Imorgon tar jag tåget, kosta vad det kosta vill, och träffar henne och Stockholm.

Kanske ligger min själ gömd på Kungsholms strand eller under en soffkudde hemma hos Thérèse.

Jag tänker hoppas det.
Jag tänker tro det.

Nu ska jag åka tillbaka till skolan och lära mig allt som finns att veta om blodbildning.

Inte för att jag vill. Men livet är proppat med måsten.