Världens bästa Helena fyller år idag. Japp, så är det. Hon bjöd på choklad och höll modet uppe, fast hela födelsedagen var späckad med letning. Respekt.
Grattis, solstrålen min.

Jag har skrattat mer på jobbet idag, än vad jag har gjort på två terminer i skolan.
Vad ska man säga?
Först följde jag med på en lunchbuffé med min fyrgrupp, under hot, i princip. De går alltid och äter pannkakor och pannbiff på torsdagar, och denna tradition var jag tvungen att haka på.
Jag låg dubbelvikt av skratt hela lunchen.
Kicki... jag säger då det.
Fab 4, in general faktiskt, är världens bästa, även fast Mikaela skrikit saker åt mig idag, som typ:
-Stina, sluta vara så jävla tråkig! när jag lite fint hade synpunkter på folks alkoholkonsumtionsplaner inför helgen.
Det är tacken för att man värnar om deras levervärden!

Resten av dagen har varit totalt ofukuserad. Jag tog typ en timme på mig med ett av faxen som kom in. Inte bra, inte bra.
Men det är svårt, när man är lite trött, rutinerna är nya, man måste tänka så himla mycket innan varje litet klick i programmen och mellan varje moment tappade jag totalt fokus.

JP satt och viftade med en hammare och åt västeråsgruka en bit bort. Bara en sån sak. Svårt, svårt att fokusera på ett altt nytt man ska lära sig då, när man mer funderar på vad han tar sig till med hammaren härnäst.
Jag kommer antagligen få femtitelva backningar, från nissar på alla möjliga positioner i företaget efter helgen. Mina ärenden har antagligen hamnat överallt dit de inte ska.
Det är bättre att svara i telefon när man har tappat alla begrepp, hjärnan behöver inte vara lika vass då. Man behöver bara låta snäll...
När jag sedan fick veta, efter en hel dag på mejl/fax-uppdraget att det var något fel med tekniken, så att mejlen och faxen man svarade på visserligen kom fram till kunderna, men också lade sig sist i kön igen, och allt gick runt, runt, så blev jag lite matt.

Nu blir det lite rehab från jobbet några dagar. Tur det, innan jag tappar alla koncept.

Kristoffer är fortfarande hundratusenmiljoner mil bort.
Det ger mig väldigt mycket tid att tänka på allt jag ser hos honom.
Saknaden stiger exponentiellt per sekund. Typ.
Jag är naturvetenskasnördig. Jag vet.

Men ge mig en vecka till på jobbet, eller kanske två, så har de tagit allt sånt ur mig.
Amen.

När jag gick på stan igår såg jag en bil från företaget där han jobbade. Då.
Hjärtat slog larm innan medvetandet berättade varför.

Då.
När allt blivit så fel. Hur fel det än blivit så ville inte mitt hjärta nånsin tro det, utan larmade varenda gång han kunde vara i närheten.
Fast månaderna redan rusat och jag trodde jag glömt hur han såg ut.
Det är över, det är över, det är över, mumlade jag maniskt till mitt skenande hjärta.
Som tillslut lugnade sig tills nästa gång en sån bil rullade förbi.

Så var det nätterna. Ni vet.
Alla som blivit lämnade alldeles... ofärdiga, vet.
Hur jagad man kan bli.
Kärlekens hundar viftar på svansen åt svek.

(...)

Livet ruskade oss åt rätt håll tillslut.
Men mitt hjärta larmar vid synen av BT-bilar av gammal vana.
Mina armar famlar efter honom om nätterna av gammal vana.
Men nu är han nästan alltid där. På riktigt.

När han inte är det blir jag lika hopplös som alltid.
Kom hem baby. Jag blir galen.

Jag älskar mitt jobb. Trots mitt kravlande på botten igår så kändes huvudet lite lättare idag när jag fick gå in där.
Jag möttes av kollegorna som jag längtat så mycket efter, och världens bästa Kicki, Simon, Jeanette och Dr Mike gav mig 25-årspresent. Muminmuggar. Stina likes.
Men med eller utan muggar så förstod jag idag hur jag kunde längta så mycket efter Posten, för det är verkligen skönt att... passa in. Sitta där vid sitt skrivbord och känna sig hemma.
Säga vad man vill om min klass, de kan vara goa, men de är inte Posten logistikkundtjänst.

Jag loggade in tvåhundra gånger på Liu-mejlen, men tentaresultatet ville aldrig trilla in.

När jag var på väg hem ringde Lovisa och berättade att vi fixade det.
T2 är över.
Vi är godkända och nu har vi sommarlov.
Böckerna får samla damm i Linköping. Läkarprogrammet får vänta.

Nu lever vi lite.

Jag blundar och tänker att snälla, snälla sluta regna, för jag orkar inte se den här blytunga gråa himlen längre.
Det slutar inte.
Men jag tänker att nu måste det göra det ändå, snart, snart, närsomhelst nu för jag vet vad som hinner ifatt annars.
Det slutar inte. 
Men så är det här. Samma midsommarmörker som förra året. Det som får mig sådär arg inuti, fast jag inte ens vet vad jag är arg på.
Kanske för att det känns som att sommaren jag skulle få, redan är borta, utan att den alls fick frälsa mig så där som jag så förbannat väl behövde.

Utanför menar i alla fall vädret allvar, lika mycket allvar som allt inuti mig som gör så jävla ont. Jag går i regnet i timmar, och gråter hjälplöst. Ja, vad gör man, när man är tjugo mil från sin lägenhet där man egentligen borde vara och gråta...
Varför gör det så ont?
Imorgon ska jag jobba min första dag. Jag borde vara peppig, utvilad, positiv och lyckad, men jag är vilse i mitt midsommarmörker.

Dagen innan tentan var jag på sinnesrogudstjänst, och kanske fick jag lite sinnesro, bara för att jag så himla gärna ville att det skulle vara så.
Tillförsiktsgudstjänst kanske vore nåt nu.
Fast för mig finns ju ingen Gud. Han finns bara för de som köper hela konceptet.

Jag glömmer alltid bort hur den känns, hopplösheten som kan fylla hela mig, när den väl kopplar grepp.
Men när den väl är här den alldeles, alldeles för välbekant.
Ja.

S'il on pouvait changer les choses et tout recommencer.

Det är alltid lika underbart att åka till Bromma.
När jag satt på Nockeybybanan ringde Britta och sa att jag kanske kunde hinna se Beata och Nils spela fiol i kyrkan.
Jag åkte några stationer till och sprang allt jag orkade till kyrkan, och hann dit precis när barnen stod uppställda med fiolerna under hakan. Beata fick syn på mig och puffade på Nils och så log de lyckligt mot mig.
Klumpen i halsen gick inte att svälja.

Efteråt var det no-limit-lunch på Höglandstorgets café, där vi gjorde vårt bästa för att bränna ett helt häfte med rikskuponger.
Andrea är en mycket bestämd tvååring som pratar som en kvarn.
-Nu ska Andrea ha en bulle!
-Nu går vi hem och sover!
-Nu läser vi om Spöket Laban på slottet Gomorronsol!

Och vem är man att säga nej...?

Framåt kvällen kom Kristoffer dit och det betydde så mycket för mig att ha honom där, med min andra familj. Andrea bestämde sig snabbt för att Kristoffer var mannen som kunde ordna så att Pingu visades på TV.n.
-Nu vill Andrea titta på Pingu, sa hon änglalikt och så var det bara att ta ännu en runda till TV-rummet.

När vi skulle åka så höll jag om Nils länge länge, och sa till honom att han är min nummer ett, men att han inte fick säga nåt till Kristoffer.
Så fort Nils släppte mig så vände han sig mot Kristoffer och sa triumferande:
-JAG är nummer ett!

(...)

Jag måste hälsa på dem i skärgården i sommar. Jag måste det.

Hmmm. Det har varit lite svårt att vänja sig vid att vara ledig. Det har gått en vecka sedan jag skrev tentan, och jag känner mig helt tom.
Onyttig och sysslolös. Så blir jag stressad, för jag vet att jag borde njuta -det är bara en veckas ledighet kvar nu. Tills nästa sommar, eller nåt. Herregud.
Jag har hunnit bli helt övertygad om att tentan gick rakt mot underkänt nu också, när jag gått igenom den i huvudet varenda natt och insett hur många dumma grejer jag har skrivit. Det som grämer mig mest är den sensoriska innerveringen i underarmen som jag kunde och ändå skrev så fel på. It's killing me,
Jag vill med ren tankekraft kunna klistra dit n.musculocutaneus och n. cutaneus antebrachii på min tenta därborta i Linköping! Fuck!

Igår var jag och Kristoffer och red på islandshästar ute i naturen. Det var en otrolig känsla att galoppera över ängarna i skolskenet. Det var inte ens läskigt.
Idag kan jag knappt gå, eftersom varenda muskel jag kunde namnet på förra veckan stejkar. Hursomhelst.

Imorgon ska jag till Stockholm och träffa mina barn. Mina stora barn som slutar sexan och trean. Och så mitt lilla barn, som precis slutar första året på dagis. Jag har mina aningar om att hon är Sveriges mest bestämda tvååring.

Hon kommer inte minnas mig, och jag antar att det kommer svida.

Mitt stetoskop är beställt tillslut. Om några dagar landar ett plommonlila Littman Cardiology III hos mig. Det var pappa som inte tyckte att jag kunde vänta en dag till med det där nu, en doktor måste ju ha ett stetoskop!
Jag ville gärna ha ett som kan användas till både vuxna och barn, för jag hoppas nog att jag i framtiden kommer att få jobba en del med barn. Därför blev det dyrare och lyxigare än det egentligen behöver vara när man är läkarstudent.
Man blir aldrig för gammal för att bli bortskämd av pappa...

Nu ska jag undersöka möjligheterna att bli lite solbränd på altanen och sen hälsa på bästa Malin på jobbet.

Beata säger:

men du sa att du skulle jobba om typ 2 veckor, vad ska du jobba med??

Stina säger:

jag ska jobba på mitt gamla jobb, som jag hade innan jag började plugga. och jobba där över sommaren. på posten. där jag letade rätt på försvunna paket och sånt.

Beata säger:

aha, lite som han i den där gamla tecknade filmen som ALLTID går på julafton, med killlen i målbråttet som avgudar robin hood. ( fast du e äldre, tjej och SNÄLLAST I VÄRLDEN)

Stina säger:

ungefär så.

vad underbar du är.

nu kom min kompis så jag måste gå.

vi ses snart min ängel!

Beata säger:

saknar dig

Stina säger:

saknar dig med så himla mycket.

älskar dig. det vet du.

Beata säger:

jag vet...

Jag har sovit, men jag kan inte få nog.
Regnet drar in över Linköping nu, och jag ska nog sova minst två gånger till idag.
Pressen har varit enorm. Att motivera sig att plugga tolv timmar om dagen i 16 dagar är allt annat än lätt.
Jag var ett monster. Mot mig själv och mot min omgivning.

Det var tentafest igår. En fantastisk lägenhet med fyra meter i takhöjd var fylld av euforiska läkarstudenter, som aldrig nånsin älskat ett sommarlov som de älskar det här.

Så, till slut, efter ett år på läkarprogrammet:
Såhär ser vi ut. När vi är som gladast.

Majken med drinkarna ~ jag ~ Astrid, Maria och Lovisa ~ ett gäng ~Sofie och Jens ~ jag, Oskar och Sofie ~ Lovisa ~ Max, Lovisa, Oskar, Ulrika och Sofie ~ Ellen och Ulrika ger Statoilkorven en chans.

        
Västerås, beware! Jag och The Creepy Guy.

Nu ska jag sova. Sova. Sova.

It's been the hell of a ride.


Det är sommarlov.
Det är över.