Träningsvärk from hell
Jag är alltid helt f ö r s t ö r d när jag på kommando trixat med den där stången en timme.
Thérèse älskar att släpa med mig på pump, eftersom jag är så svag. Och eftersom Kristoffer håller med henne, så tänkte jag alltså den vansinniga tanken att jag skulle pumpa lite grann, helt frivilligt, så att jag blir stark!...
Det är lätt att vara efterklok.
Jag har haft så satans ont i kroppen i två dagar nu, att influensa feels like nothing i jämförelse.
Det svartnar för ögonen när jag försöker göra något så vågat som att gå nerför en trappa.
Det är inte själva bodypump-passet i sig som är hemskt, utan baksmällan.
Man blir ju sugen på att göra om det, bara för att se om man dör.
Nu:
Dags för Lovisas 20 minutes of fame.
Jag är jäkligt pepp på den upplevelsen alltså!
2009-01-31, 16:15:52
I väntan på en ingivelse
Jag är sjukt taggad på att skriva en bok nu alltså.
Om man bara hade en story.
Om, om, om.
Sen kan man ju fundera var jag skulle få tiden ifrån.
Men det är väldigt sekundärt.
Varför kommer den aldrig?
Sagan som bara måste skrivas av mig.
2009-01-29, 22:22:53
Ingenting är riktigt farligt
Jag såg döden idag
alldeles kall och överumplande
åkte den förbi mig och lämnade en känsla
jag vet inte om det var
rädsla
eller så är den som ingen annan känsla
inget man kan jämföra med
kanske känns döden bara så när den är
närvarande
genom lakanet såg jag så tydligt konturerna av det som en gång
varit en människa och nu var det väl ett
lik
även om jag inte vet om det är en särskilt värdig benämning
på vad det varit
innan lakanet tillslut markerar att allt är slut
till slut
om det är särskilt värdigt att åka på släp efter en truck
i en kulvert
vet jag inte heller
'det var ett lik' säger jag förundrat och vi liksom
stannar upp en stund mentalt
kanske är det chocken
eller så stannar vi upp för
döden
kanske pausar den allt där den passerar
När jag var sexton var jag mer bekant med döden än jag är idag. Vi skrev och spelade 'Ingenting är riktigt farligt'. Med mer insikt om livet och döden än vad jag nånsin haft före eller efter det. Aldrig kan jag få den livsvisdomen tillbaka. Den liksom lämnade mig när applåderna dånade efter sista föreställningen.
Vi levde med manuset i ett år. Vi levde med sorg, dödsångest, kärlek, skratt, tårar och nervositet på den där scenen i veckor. För mycket sorg för vår ålder. Jag minns att det var vansinnigt plågsamt. Jag minns att vi hade vansinnigt roligt. Att skratten blev som viktigast där smärtan gjorde som ondast.
Nio år senare tycker jag fortfarande att det måste vara en av de vackraste sakerna jag skrivit.
Tvärsäkert satte vi titeln. 'Ingenting är riktigt farligt.'
Ingenting är riktigt farligt. Man kan ju inte mer än dö.
Kan man?
men så står jag där i kulverten och
anropar sextonåringen som en gång var jag och
ber henne
komma till mig med sitt bleka, glåmiga teatersmink
med all sin insikt om livet
jag ber henne hjälpa mig att se döden
så som hon såg den
så övertygad om att den inte alls var
riktigt farlig
för nu vet jag inte riktigt om
jag är rädd eller bara ovan
om jag är
gammal eller ung
och om jag är tillräcklligt klok
för min ålder
2009-01-27, 21:09:02
Den enda vägen jag nånsin kunde gå
Det bästa är alla läkare jag möter.
Mitt i den här röran, som ska föreställa mitt liv.
De är mina förebilder, allihopa.
Ibland när jag blundar har jag dem på näthinnan, som små idolbilder.
Jag tänker att jag ska vara glad om jag en dag blir ens hälften av vad de är idag.
De får mig att fortsätta vilja leka den här leken.
Som inte alls är en lek.
2009-01-26, 18:50:27
Hon som går där och är så ljusgrå att hon nästan inte syns, hon är tydligen jag
done it all.
Vi har pratat så mycket den här terminen om att vara
tillräckligt bra.
Jag tänkte mycket på hur skönt det skulle kännas att
få vara tillräckligt bra för läkarprogrammet.
Att det skulle räcka.
Men det är märkligt vad mycket av min identitet som känns grundad på resultat.
Hur stor del av min självkänsla som behöver någonting som kan liknas vid ett MVG.
Det fanns en tid när allt jag tog i förvandlades till toppnoteringens stora bokstäver.
Jag saknar den.
Jag saknar den korta tillfredställelsen i att vara oslagbar.
Jämn hög högstanivå.
Det var väl det som var jag, eller?
Så kommer tentaresultatet. En lista med koder, som talar om att jag fick G.
Det fanns bara godkänd och underkänd och alla på rätt sida strecket var lika godkända.
Alla var lika okej.
Jag var tillräckligt bra, och jag sov gott.
Så får vi våra tentor i handen och där finns vi, skattade i procent.
Alla jag möter har skattats högre än jag.
Och innan jag hinner säga stopp har min hjärna ställt oss i den procentordningen -med mig själv sist.
Där står jag nu.
Jag vet inte vem jag är längre, jag är inte bekväm med att heta 65% när någon annan heter 86%.
Jag bara är inte det.
~
And in the stress to be the best I've
done it all...
2009-01-24, 16:14:24
Hejdå T1!
Jag grät, jag var trött och jag var så frustrerad och allt kändes så hopplöst.
Allt skulle bevisas. Mest för mig själv. Att jag hör hemma på läk.
Så kom dagen. Mina knän darrade i fem timmar. Jag skrev som om det gällde livet.
Efteråt var jag så tom att jag knappt orkade sova.
Så kom väntan.
[Och tillslut resultatet]
Sedan lättnaden.
En stor tyngd föll från mitt hjärta ikväll.
Jag klarade det.
Jag klarade tentan.
2009-01-22, 21:01:41
Godmorgon T2
De dagarna försvann nånstans i famnen på Kristoffer och nu är de alltså borta.
Imorse när jag vaknade så var jag T2:a. Det gör ingenting. Det gör verkligen ingenting att andra människor får vara nyast och mest bortkomna nu.
Så fort jag satte mig i föreläsningssalen kom tröttheten över mig. Den där sega, envisa tröttheten som inte ville ge med sig på hela T1.
Den är alltså helt mental, eftersom jag nu borde vara mer utvilad än jag nånsin varit.
Det är alltså tankarna på en hel termin, på läkarprogrammets värsta termin, som gör att jag bara vill... sova.
Ändå älskar jag det här på något sätt.
Det är märkligt vilken facist man är mot sig själv.
2009-01-19, 13:07:20
Inte idag. Inte imorgon. Aldrig faktiskt.
Såhär är det. En gång för alla.
Jag kommer aldrig skaffa Facebook.
Jag måste tydligen motivera varför, och här kommer motiveringen.
Konceptet Facebook gör mig illamående. Vi kan börja redan vid namnet. Facebook. Ansiktsbok. Och jotack -det är precis vad det är. En massa ansikten.
Jag vägrar vara en sida i den boken, jag vägrar att sitta uppnålad på den anslagstavlan. Som ett ansikte.
Det kan bero på min härkomst kanske. Bruksort. Man kunde inte ta ett steg som inte värderades. Man kunde inte ha en tröja som inte synades. Mycket gick ut på att vara okej. Att vara rätt.
Jag dömde. Jag blev dömd. Det fungerade så.
Långt efter att man trott att man kommit ur bruksortens klor så kommer Facebook. Då ska man helt plötsligt i vuxen ålder connecta med sina rötter. Bli vän men folk från sitt förflutna. Som man inte pratat med på tio år. Som man förmodligen aldrig mer kommer att se.
Så ska man skriva
hejhurmårdujagmårbrajotackjagmårbrajagpluggartilllälkareochärjättelyckad
tittapåminabildervilkaroligafesterjaggårpåochvilkensnyggpojkvänjagharochsomom
intedetvorenogsåkanniävenseattjaghar
tvåhundranyavännersedanjagflyttadeallagillarmigforfarandeochjagloggar
intiogångeromdagenochberättarvadjaggörJUSTNUjagbadar.
Jag klarar mig utan vänner på Facebooks villkor. Vän är ett rätt fint ord. Det går inflation i det ordet i ansiktsboksåldern. Folk är vänner med människor de knappt vet vilka de är. Där någonstans blev det opersonligt och jag vill inte vara med.
Jag har mina vänners nummer i min telefonbok. Jag ringer dem om jag vill.
Mitt nummer finns på hitta.se och eniro.
Det går bra att ringa eller skicka ett sms och skriva HejStinaHurmårduskavitaenfika? om det nu skulle kännas så himla intressant att prata med mig.
Och jag har en blogg. Där bestämmer jag vad som ska synas av mig.
Det blir ganska sällan mitt ansikte. Mycket oftare mina tankar.
Facebook är ett bra verktyg för att hjälpa folk att skvallra.
Det gör vi så bra ändå. Som om det låg i våra gener. Och det gör det väl.
Bruksortgenerna.
För mig känns det inte okej.
Alla får göra som de vill.
Jag gör såhär.
2009-01-15, 21:07:47
Hej, tack för att ni läser
Så fin att de inte vet vad de ska säga.
Fast de vill säga nåt.
Säg hej.
Säg:
-Hej Stina, din blogg är fin.
Så blir jag så full av drömmar att mina tankar och mina händer inte vill något hellre än att göra bloggen ännu lite finare.
2009-01-14, 21:01:43
Jag stannar där jag är
Men jag vet att jag inte ska ta vägen någonstans.
Jag lovade att jag skulle åka hit och dit under den här ledigheten. Att jag skulle åka till Stockholm och att jag skulle åka tillbaka till Västerås.
Men... Jag orkar inte.
Det är så himla skönt att inte åka längre än till gymmet. På tio hela dagar.
Solen skiner från himlen, sådär intensivt som den nånsin kan i januari.
Det är nog allt jag kan uppskatta just nu.
Jag saknar alla jag skulle hälsat på.
Det gör jag verkligen.
Men just nu behöver jag bara mig själv.
2009-01-14, 13:50:33
I mitt huvud: Total härdsmälta
Vilket igår innebar kamikazeshopping på IKEA. Vilket i och för sig inte var speciellt avkopplande, men allt som inte är att panikslaget försöka nöta in namn på enzymer är ganska utvilande för tillfället.
Så kom vi hem och borrade upp hyllor och skruvade möbler, för den här lägenheten blir visst aldrig klar.
Fast nu är det nära...
Jag och Kristoffer bor ju ihop i Linköping nuförtiden. Vi har nog inte riktigt insett det själva än, men så är det.
Hallen är numera både hall och kontor, och det är sjukt snyggt så vi försöker gå in här ofta och sucka förnöjda och självbelåtet över vår fantastiska förmåga att inreda.
Jaja, nu väntar en hård match i TP. Är lite nervös faktiskt. Killen är lite för allmänbildad för att man ska kunna luta sig tillbaka och åstadkomma en promenadseger.
Jaja.
Jag är hundra mil ifrån att skriva nåt vackert.
Min själ är så trött, trött, trött att jag har skickat den på semester.
We will be back.
Jag har just skrivit en sånt inlägg som jag hatar.
Men de ska väl också få finnas.
2009-01-11, 18:30:06
Gud hjälpe mig
Så avslutades då dessa veckor med en fem timmar lång mangling och jag var så nervös att benen skakade, fast jag annars brukar ta tentasituationer med ro.
I fem timmar var jag nervös, för att jag skulle tappa greppet om chansen att klara mig varje gång jag bläddrade i häftet med frågor som aldrig ville ta slut.
Av den brutala mängden material de hade att välja att ställa frågor på, så låter de en stor del av tentan kretsa kring en liten körtel i hjärnan, stor som en ärta: hypofysen.
Man kan med andra ord kunna metabolismen som ett rinnande vatten (utgjorde typ halva terminen) och kunna varenda lite mekanism, kärl, vävnad i repoduktionsorganen, man kan kunna det mesta faktiskt, och ändå kugga.
På grund av hypofysen.
Nånstans däremellan finns väl jag. Jag kan hypofysen litegrann. Om det räckte orkar jag inte tänka på nu.
Stickprov they said, and stockprov it was. Indeed.
Tack alla ni som funnits där, på ett eller annat sätt, bredvid en miserabel Stina, detta tenta-p.
Jag tar inget stickprov med exempel på er.
Nu ska jag gå pch leta rätt på mitt liv.
2009-01-08, 13:36:24
Don't try this at home
När huvudet är helt proppfult men man ändå inte känner att man kan allt...
Plugga mer eller inte -det är frågan.
Jag försöker sortera allting i hjärnan. Jag försöker ha förtröstan. Jag försöker ha tillförsikt.
Jag somnade vid tre och vaknade klockan fyra av att jag liksom låg och upprepade magens muskellager på gränsen mellan sömn och medvetande.
Musculus obliqus internus abnominis
Musculus obliqus externus abdominis
Musculus transversus abdominis
Men jag får vändå ingen frid, för vad hette nu magsäckens muskellager? Hur fungerar apoptos? Vilken funktion har alla vitaminter och spårämnen? Hur ser livmodern ut i genomskärning? Vad heter gallgångarna? Vilka ligament håller levern på plats? Hur fungerar signaltransduktion och hur fan kopplade man nu ihop β-oxidationen och de novo produktion av fett från kolhydrater...? Malonyl-CoA... Acetyl-CoA, pyruvat, ketonkroppar, 5-α-reduktas, aromatas, 3-β-hydroxisteroiddehydrogenas, FSH, LH, TSH, mendetgårnogheltenkeltinteattsorteradethär.
Och ungefär här blev jag galen och det kanske är lika bra att bara... släppa taget nu.
2009-01-07, 17:18:13
Nu räcker det
Jag skulle kunna plugga tills fan avlöser mig, för det går aldrig att bli klar.
Till slut måste man bara att ge upp och lita på turen och hoppas att frågorna kommer råka handla om sånt sånt som jag har hunnit lära mig.
Även om jag kuggar så det sjunger om det så kommer det i alla fall vara över för ett litet tag på torsdag.
På torsdag efter tentan ska jag helt enkelt inte plugga.
Och inte på fredagen.
Och inte på lördagen.
Inte på massor med dagar faktiskt.
Release me.
2009-01-06, 19:47:49
Medicintsunami
Jag och Oskar tentapluggar i vanlig ordning.
Min hjärna känns som att den drabbats av en tsunami med information. Ingenting är helt. I högar av bråte med cellbiologi, biokemi, histologi och anantomi ligger kanske det jag ska kunna till tentan. Jag försöker hjälplöst få någon ordning. Jag river lite i en hög här och där, i halvhjärtade försök att stukturera.
Ibland pratar vi lite. Om något jag hittat under högarna med ihoptrasslade hjärnceller.
Jag: Vet du hur holokrin utsöndring går till?
Oskar: (sitter tyst och leter i sin egen hjärna. Som förmodligen ser ut som ett arkivskåp med prydliga etiketter på allt.) Nä.
Jag: Cellen ackumulerar den sekretoriska produkten i cytosolen. När den mognat sprängs cellen, så produkten släpps lös.
Oskar: Sprängs hela celljävlen?
Jag: Ja.
Oskar: Åh, fan...
(...)
2009-01-03, 12:10:08
Slutsats efter gårdagen
2009-01-03, 10:46:45
Förtvivlans djup
Det är sjukt tungt nu.
Jag tänkte att de här dagarna inte skulle få mig på knä, att de inte skulle få mig att gråta.
Så bra gick det med det.
Jag kan ingenting.
Förutom att gå och lägga mig och somna.
Och vakna till ännu en hjälplös dag full av vanmakt.
Jag vill inte somna, för jag orkar inte med att det blir morgon.
Det är ett h e l v e t e nu faktiskt.
Vore skönt att slå sönder allt runt omkring mig.
Så att omgivningen liknar hur jag ser ut inuti.
