And on goes the läkarutbildning
Och sätta skalpell och saxar i ett litet hjärta och ett par lungor.
Just nu känns det bara motbjudande.
Jag grämer mig för lukten.
Men det kanske är kul.
Adjöss.
2009-02-26, 14:45:55
Bubblare
Östgötskan är nog bara näst värst ändå.
Nästan varje dag i skolan får jag höra prov på en värmländska som gör att man får något uppgivet i blicken.
2009-02-26, 13:06:13
Hellre "Ska lu mää eller?" än "Norrchuöööping, Lingchuööping"
Östgötskan måste vara Svergies fulaste dialekt.
Jag är inte precis stolt över min västmanländska, men jag skulle inte för allt i världen byta ut den mot dialekten som präglar min nuvarande hemort.
Jag hör den på stan ibland. Och ibland kan någon föreläsare glänsa ordentligt.
Ingen i min klass pratar östgötska. Den lilla skaran som härstammar från trakten väljer rikssvenskt uttal.
Världens bästa Lovisa är från Motala. Ett riktigt dialektmecka.
Jag: Du pratar verkligen inte östgötska. Varför?
Lovisa: Men vad tror du?
(...)
Idag på gymmet stod en man före oss i kön till receptionen. Kristoffer viskade till mig att han hade pratat så konstigt.
Kristoffer: Men han lät så skum. Som om han... var lobotomerad.
Jag: Tycker du?
Kristoffer: Ja. Eller så var han bara härifrån.
(...)
Gud hjälpe dem.
För som Läkarstudenternas festeri Medsex sjunger i sin sång Kolmårdstroll:
'Det blir inget raj raj när lampan är släckt. När man har en sån ful dialekt.'
Just det.
2009-02-25, 21:56:50
Till de som aldrig läser min blogg
Just nu är ni en mycket, mycket efterlängtad familj.
So I go sentimental.
Jag tittade igenom datorn på alla bilder jag har på min familj.
Och log och log och log.
Så hittade jag tre bilder som verkligen fångar var och en av dem, på sitt eget sätt. (Ni som känner min familj, lyckades jag inte helt klockrent?!!!)
Mamma med en paj, vältränade armar och en fantastisk solbränna.
Pappa i USA (som är det roligaste landet han vet) med en bild tagen där han precis har sagt något retsamt till mig. Som jag försöker bli irriterad på, men måste skratta åt...
Thérèse som hade bikini på 95% av bilderna, vilket visserligen speglar henne rätt bra... men eftersom hon inte gett sitt samtycke så tänkte jag show some respect. Mest mot läsarna. (Som hade dött av avundsjuka ;))
Men men, på bilden kör hon bil i solnedgången, vilket också passar bra. Hennes något... forcerade bilkörning glömmer man nämligen aldrig.
Godnatt familjen.
Hej saknad.
Imorgon kommer Kristoffer hem.
Så att mitt hjärta kan komma i takt igen.
Han är världens underbaraste man.
Japp.
Godnatt sentimentalitet.
2009-02-22, 23:54:00
En dag kanske man landar och inser att det är det som gör ondast
När jag går hem från tågstationen virvlar snön
över Östgötaslätten.
Över Linköping.
Över mig.
Och över tåget som just tar honom med sig
härifrån.
Det är vitt i luften, men ingen snö ligger på marken.
Som om den vägrar att landa.
Allt som flyger borde vägra att landa.
Jag går genom Linköping.
Långsamt.
Jag tänker att ju fler gator jag vandrar här,
ju mer hemma blir jag.
Att mina steg tillslut kommer att hitta en gata att gå.
Jag träffar någon jag känner.
Som ropar
-Men Stina hej!
Ja, jag känner ju folk här -fast jag glömmer det.
En sorts folk.
Läkarstudenter. Bara.
Det är en konstig, sned värld man får.
Jag tycker att hela världen blir läkare.
Och undrar hur jag ska få ett jobb i all denna konkurrens.
Jag funderar på vilken specialitet som skulle vara med till min fördel.
Var passar jag bäst?
Bättre än på de här gatorna.
Obstretiker? För glädjen.
Infektion? För globalmedicinen.
Neurolog? For special reasons.
Internmedicin? För analyserna.
Ortoped? För idrottsmännen...
Akutmedicin? För adrenalinet. Både mitt och alla stannade hjärtans.
Jag önskar att jag hade tillräckligt med guts för att bli barnläkare.
Men barnavdelningen är bara för hemsk.
Jag vill inte klara det genom avtrubbning.
Det är bara det att jag tror att jag skulle göra det bra.
Efter en halvtimme, i en kliniskt ren lägenhet
blir jag galen.
För ingen virvlar upp damm som vägrar att landa.
Jag borde skriva en bok.
Som handlar om nåt annat.
Som handlar om någon annan.
Inte som min förbannat självupptagna blogg.
Men just nu har jag bara min story.
Som jag är trött på att läsa.
2009-02-21, 23:06:29
För alla miljoner timmar jag var
Så fort jag är ensam så längtar jag.
Jag längtar hem.
Till min lägenhet i Västerås.
Till Langenbergsgatan.
Med gråa väggar.
Det verkar aldrig vilja lämna mig.
Jag längtar så förbannat efter de gråa väggarna och den där känslan.
Känslan som gjorde att jag aldrig har skrivit så vackert som där.
Akustiken som gjorde att jag aldrig sjungit så hjärtskärande som där.
Nätterna var inte ensamma.
Fast jag var alldeles, alldeles ensam.
Jag älskade utsikten.
Jag älskade läget.
Jag älskade alla dagarna jag gick ut på gatan i träningskläder där Simon väntade och sprang med honom i Rocklundaspåret.
I regn och i sol.
Jag älskade de dagarna i vårsolen när jag gick till jobbet med iPod och guldskor.
När Helena och jag sjöng.
När Jeanette och jag var på bio.
När mamma och pappa kom över och åt räkor och tittade på Sjukhuset.
När Therese kom förbi och sov över.
När Jenni och jag drack te i soffan.
När Sanna kom med tavlan hon målat.
När Anna och Carro fixade den legendariska spritbuffén.
När Mari kom med orkidén och Riesen, samma dag jag sprungit Postmilen.
När Mia och jag pratade tills solen gick upp.
(...)
Jag står i köket i Linköping en ensam eftermiddag när hemlängtan kramar mig så att jag nästan kvävs.
Så sätts en nyckel i dörren och Kristoffer kommer hem.
Hem.
Hem.
Vårt hem.
Han går över köksgolvet och sen lyfter han upp mig.
Mot taket.
När jag är som högst upp säger han att han älskar mig.
Vi har världens finaste lägenhet [med takhöjd, jatack], men med honom skulle jag kunna bo varsomhelst.
Home is where the heart is.
Resten verkar ta tid.
Jag är inte sams med de ensamma timmarna.
Men jag kommer nog hem en dag.
[Någonstans]
Hela jag.
Och när jag flyttar är jag ganska säker på att jag viskar till min studentstad, i den ljumma sommarnatten.
Linköping. Det har varit en ära...
Och tills dess.
Är hemma ingen stad.
Utan den famnen som får mig att glömma hemlängtan.
2009-02-17, 21:24:23
Det viktigaste i världen
Det finns en sak som gör att min själ kommer tillbaka från semestern fortare än kvickt.
Mina barn.
Det smällde just i brevlådan.
In ramlar ett Alla Hjärtans Dag-kort från Beata.
"Jag saknar dig.
Det var tråkigt att vi inte hann ses i julas.
Men vi kanske kan ses nån annan gång.
Jag hoppas det gick bra för dig på provet, som jag tror hette 'tenta' eller nåt sånt."
Beata är den mest osjälviska person jag någonsin träffat.
Hon förlåter och förstår.
Jag älskar henne för det.
Även om den uppgiften är för stor för hennes ålder.
Det måste bli Stockholm. Snart.
Skolan är inte det viktigaste.
Den får aldrig bli det. 
Andrea och Beata. Det viktigaste som finns.
2009-02-16, 11:02:56
I'm a mess and it starts to show
Helt plötsligt.
Jag fick inte följa med.
Den lämnade mig kvar, ilsken och tom.
Jag visste inte vad jag var arg på.
Så blir det februari.
Och det händer igen.
När jag vaknade i måndags var den borta.
När Kristoffer närmar sig skickar den vykort.
Annars är det tyst.
Jag orkar ingenting.
Jag vill bara sova.
Veckans basgruppsfall handlar om hjärtat.
Jag kunde inte bry mig mindre.
Min själ måste vara långt, lång borta.
2009-02-13, 10:56:55
I ran away but I couldn't let go
Så skrattar han åt att jag älskar Janets Let go.
Säger att den inte är jag.
Han skulle bara veta.
Hur mycket jag den är.
2009-02-11, 20:36:33
Ahw
För att jag inte mår så bra av dubbla injektioner TBC.
Och för att jag just öppnade min anantomibok och den presenterar 50 sidor bara på armen.
2009-02-10, 20:27:30
Hur rubriksätter man ett bra liv?
[Vilket bra liv jag har.]
Jag var i Västerås i helgen, och det började så himla bra med att jag fick träffade Linnea och styrde upp en hår-issue och sedan skulle jag träffa älskade Jeanette. Hon är bara för bra så hon hade fixat fram ännu fler älskade postisar och vi satt och hängde som bara vi kan, och jag tycker så sjukt mycket om min postisar, så enkelt är det.
Vi hade givande diskussioner om kvinnligt och manligt och bebisar. Sen dök Abdi upp, så då fick vi chansen att vara lite rasistiska också.. haha. Nä, det är inte därför vi gillar honom faktiskt. Även om han tar vår rasism med imponerande ro.
Lördagen var ju också fantastisk, eftersom Anna och jag tillbringade den i ett iskallt Hallstahammar, med att åka runt och göra en dokumentärfilm om vår underbara bästis som hade 25-årsfest på kvällen.
Efter väldigt många om och ännu fler men så blev det tillslut en film. Ett stor tack till alla medverkande.
Och så var det fest också. Det var himla roligt, för vår solstråle Carro var lika härlig som alltid, och hon hade fixat dit en hel del gamla bekanta som jag inte träffat sen gymnasiet. Samt god bål...
I söndags hälsade jag på Kristoffers föräldrar en liten stund (håller ställningarna!) innan jag åkte och träffade min fantastiska farfar (och farmor såklart).
Men farfar är väl för cool ändå. Han är nitto år om en månad. Det bryr han sig inte om. Han hade skottat snö två gånger den dagen och funderade på att ta en tur på längdskidorna.
Jag vill att han alltid ska finnas och vara barsk (tro mig!) och fantastisk.
När tåget åkte in i Linköping så var min Kristofferabstinens på maxnivå, och jag tänkte att jag inte stod ut en minut till utan honom. Jag funderade på hur det skulle gå ihop, eftersom det tar minst tio minuter att cykla hem.
Han hade ordnat det. För när jag tittade upp i snömodden så stod han där. Jag tänkte att det var första gången tåget rullade in i Linköping och staden kändes som hemma. Jag började leva här när han flyttade hit. Så är det.
Idag har jag gjort första steget i TBC-vaccinationsprocessen. De sprutar in lite bakterier under huden, och så ser det ut som ett mygbett. Eller det ska se ut som ett myggbett. På mig blev det inget myggbett. Däremot gjorde det skitont. Sköterskan bestämde sig för att ta en spruta till i min andra arm för att se om det blev bättre. Så det gjorde skitont en gång till. Inget myggbett uppenbarade sig.
-Vissa har helt enkelt ingen bra hud, konstaterade hon och jag gick därifrån med dubbelt så mycket bakterier under huden som alla andra. Till ingen nytta.
Jaja.
På eftermiddagen fick jag ett sms där Kristoffer deklarerade att han tänkte storhandla. Han åkte således till ICA Maxi med en klasskompis och när han återvände fick jag mitt livs chock. Storhandlat hade han verkligen gjort. Han hade köpt hela affären. Han såg alldeles lycklig ut när han släpade in sex stycken fulla papperskassar.
-Är det inte bra?, sa han nöjt och självklart är det bra, det kändes bara som att vi inte skulle få plats i köket när allt var upppackat.
Håhåjaja.
We're turning to REAL Svenssons!
Nu kommer Lovisa. Vi ska titta på SATC. Som på den gamla goda tiden.
[My life is brilliant.]
2009-02-09, 21:27:36
Aldrig fucka upp
är inte många
utan snarare oändliga.
Motsatsen till kärlek
är inte hat
utan likgiltighet.
Som jag jagade den där likgiltigheten.
Lämna inga dörrar på glänt.
Det verkade inte hjälpa hur många lås jag låste med.
Applicera tidsfaktorn.
Där gick åren.
Jag undrade hur många det skulle behövas.
'Aldrig' är en lång lång tid.
Blunda hårt.
Jag trodde att jag visste vem han var och vad han ville, men så kunde jag plötsligt inte välja de orden.
Jag var så rastlös.
Jag flydde till andra sidan jordklotet.
Jag gick vidare med en känsla som jagade mig.
Kanske var det Insikten.
Men ibland kunde jag vakna och tro att han varit där
när jag sov.
Fler år gick än vi förstod.
Tystnaden ekade inte mindre ändå.
Så kom Daugava.
Fast jag inte borde, fick, skulle, så var jag tvungen när tecknen blev för många.
Mobilen fick pipa ändå.
Jag ångrar inga steg vid din sida. Jag vattnar dina växter än.
Så kom sommaren och antagningsbeskedet.
-Hej, sa vi tillslut i julinatten.
Det tog inte många dagar innan jag förstod att bollen hade fortsatt att rulla där den en gång fastnat.
Vi tittade på natthimlen och delade en iPod.
Vi hittade det perfekta badstället.
Flög hand i hand ner i slussen.
På en parkbänk efter jobbet sa jag det högt till Jeanette.
Att jag alltid skulle älska honom.
Alltid är en lång, lång tid.
Som alla atomer i atmosfären hade krockat mejlade jag vad vi båda visste.
Att det var allt eller inget.
Sedan grät jag i Maricas famn över svaret jag fick.
Mina ord tog aldrig slut.
Meter efter meter med ord kunde jag skriva om honom i febriga texter.
Som jag gör nu.
Om ni visste hur vacker han är.
Om ni visste hur det är att ha en bästa vän.
Om ni visste hur det är att inte ha något val... så skulle ni förstå.
Hösten kom och jag bytte stad.
Jag vände mig om och gav upp.
Precis då hann han upp mig och...
Sedan kom vintern och jag klättrade upp på elskåpet
en kväll och väntade tills han kom hem.
Så som jag gjort en gång för länge, länge sen.
-Du är galen, sa han och lyfte ner mig
och bar in mig.
Inte en dag tidigare borde det ha hänt.
Det vet jag nu.
Han blir aldrig min, han är alltid sin egen.
Men framtiden med honom är min.
'Aldrig' är en lång lång tid.
'För evigt' också.
2009-02-05, 20:13:17
Man borde lyssna när man är på en viktig föreläsning
Läkaren därframme pratar om lungorna,
men med schematiska bilder på lungblåsor och grafer som
visar hur tryck korrelerar med radien på luftrören så känns det mest som fysik i största allmänhet.
Jag gillar fysik.
Dock minns jag ingenting av den fysiken jag en gång läst.
Och dessa power point-föreläsningar som är så fulla av
slides att man inte orkar hänga med.
Jag vet inte.
Kanske orkar nån annan det.
Övermänniskorna runt omkring mig.
Han pratar om lungor med det är formler all over
och jag tänker att det kanske vore gott med kaffe
fast jag gillar inte kaffe alls
egentligen.
Jag är en vanlig tjej och ingen övermänniska och grafer tråkar ut mig.
Börjar messa med min frisör om hur min senaste
hårfärgning har stått sig sedan sista besöket
Inte alls
har den stått sig.
Jag kommer på mig själv med att bry mig mer
om min hårfärg än om
trycket i alveolerna.
Brunettstina.blogg.se
kanske man borde vara
istället för
T2: a på läkarprogrammet.
Så blixtrar en slide med en röntgenbild förbi
och jag vaknar till och stderar TBC-kolonierna i en lunga
ganska intrsserat.
Och bryr mig genuint om varför bakterierna gillar att bo
högt upp i lungan.
Jag peppar min själ med det.
Att det kanske finns lite skills i mig ändå.
Infektionsstina.blogg.se
Jäss. Infektioner är ju kul.
Patologi är kul.
Kanske vaknar jag lite under T3.
Och rättar in mig i övermänniskornas led.
Under tiden tänker jag fundera på
hårfärger
träningspass
Boken som borde skrivas
solbränna
världens vackraste man
Carros 25-årsfest
vardagspoesi som kanske ingen läser.
Ja.
ingenglittrarsom.blogg.se
2009-02-03, 15:56:38
Jag går en av världens bästa utbildningar och jag tänker [oftast i tysthet] vara stolt över det
Så säger min profet i ledmotivet till mitt liv.
~
Man lär sig ganska snabbt att lägga sig alldeles platt och
nästan sopa sig själv under mattan
när man är läkarstudent.
Om någon frågar vad jag gör for living så säger jag att jag pluggar.
Om jag inte får en fråga om vad jag pluggar så säger jag aldrig det.
Ifall frågan väl kommer, mumlar jag det lite snabbt, så att det nästan inte hörs för...
det är inte riktigt okej alltid.
Man slipper gärna reaktionen.
Att den man pratar med tystnar helt. Eller får ögon stora som tefat.
-åhshitvadkulärdetintejättesvårtattkommainochdumåstevarajättesmart
- Jo, det är kul, svarar jag och börjar prata om vädret. För man kan ju inte lika gärna säga att det är så jäkla tufft och häftigt och världens bästa utbildning och framtiden är så ljus att man blir bländad av den.
För hur skulle det se ut. Här i Sverige.
But here is the thing.
Tanken på att jag är där jag är är helt underbar.
Jag har nästan dåligt samvete för att jag känner så.
Jag har dåligt samvete för det här inlägget.
Men varför får vi inte vara stolta.
Varför får det nästan inte märkas?
Sjuksköterskorna har en sång som heter 'Fritid'. De brukar uppträda med den på sittningar och den handlar om att när läkaren går ut ur rummet så gör de vad fan de vill och skiter i alla ordinationer.
Vi ska bara le när de sjunger. Förmodar jag. För tänk om vi gick upp och sjöng en sång om vilka skitlöner de går till mötes. Eller att de inte pallade att komma in på läk.
Oh my God.
Sjukgymnasternas faddrar hade en tävling för sina nollor att de skulle sno nollemössan (operationsmössan) för läk-nollorna. Varje gång de snodde en läk-mössa fick de ett klistermärke. Kul.
Varför fick de inga poäng för varandras mössor? Eller SSK:s mössor?
Vårt fadderi har tre dygder som våra nollor ska följa. En av dem är att man aldrig, aldrig ska tala illa om andra utbildningar.
En av mina vänner i klassen säger att han har så jäkla stor lust, tionde gången han förväntas skratta åt 'Fritid' att resa sig upp när den är slut och vråla 'FRAMTID'.
För vi får inte tro att vi är något.
Vi måste visa allt vi orkar hela tiden hur mycket vi respekterar och värderar de andra grupperna inom vården.
Och det gör vi!
Men ibland ler vi tyst för ss själva.
Och viskar så bara vi hör.
Eller skanderar i kör på sittningar som är bara våra egna.
'Läk står när de andra faller. Läk står när de andra faller.'
Vi sitter längst på HUB på kvällarna. Så det är vi värda.
Ja. Verkligen.
