Hela sommaren har jag vaknat några minuter innan klockan har ringt 6.25.
I morse vaknade jag 6.22.
Jag grävde mig fram till Kristoffer i högen av täcken och kuddar, och... somnade om.

Nu har jag powerwalkat en och halv och timme genom Linköping. Hemma, tänkte jag med en klump i halsen och ville krama varenda träd i Rydskogen.

Nu ska jag snart gå till skolan. Jag ska bara sitta där, säga ja när de ropar mitt namn (feluttalat).
Sen ska jag gå hem och städa, tvätta, baka och laga mat.
För det har jag tid med idag.

Imorgon börjar det på riktigt.
Men idag, är det bara min dag.

Jag hade sett den förut -jag visste att den gjorde ont.
Men inte som igår. Jag grät otröstligt i en timme.
I mina drömmar grät jag hela natten.

Den bästa av mödrar.
Så fantastisk. Så himla smärtsam.
Maria Lundqvist är Svergies bästa skådelspelerska. Hon är inte dramaten-överdriven.
Hon är på riktigt.

Och jag kan inte distansera mig. Jag har aldrig kunnat det.



Förresten.
Jag är hemma.
Hemma. Hemma. Hemma. Hemma. Hemma. Hemma. Hem...ma.

Jag har längtat så efter den här dagen. Eftersom arbetsuppgifterna tar kål på mig.
Jag blir knäpp av åtta timmar framför datorn varje dag.

Men mina kollegor kommer alltid vara de bästa. Jag är så glad att jag fått ha dem. Så glad.

Jag viftade just med en liten flyggrej som jag fått i ett kinderägg, och ropade på Jesse.
Vi ska nu testa om den kan flyga. Vi gjorde ett flygtest dagen innan min semester, och nu är det alltså dags igen.
Min sista dag.
Grejen är uselt konstruerad med en sladdrig papperspropeller. Den föreställer en zebra. De kan inte flyga.  Vi vill få den att flyga ändå.
Jesse, som är det andra teamets chef, ropar till min chef Johan att entlediga mig i fem minuter, för nu ska det flygas.
Johan ruser efter och filmar med mobilen. Johan kallar zebran giraff mitt under filmandet. Sen släpper vi den från balkongen. Den kraschar. Vi jublar.
The end.


Snart sitter jag i bilen, bort från Västerås och jobb.
Mentalt är jag redan hemma i Linköping. I Kristoffers famn. I soffan hos Lovisa. Ensam på höstpromenader i Rydskogen. Med näsan i min patologibok. Snart, snart, snart får jag hålla lilla Gustav i mina armar för första gången. Och då blir livet aldrig mer sig likt.

Mitt liv.
Som jag aldrig skulle byta bort. Jag har ju allt jag nånsin önskat.
Det har jag väl?

---------------------------------------------------
ps. Johan förlängde precis min arbetstid till kl 21 ikväll. Helt plötsligt blev linjalen på skärmen med mitt schema sjukt mycket längre. Jag skrek. Han skrattade så han dog. Sån är han, min chef.  

Saker som aldrig skulle falla mig in.

* Åka på kryssning.
Read my lips: Aldrig någonsin.

* Besöka Ladies night.
Det är inte svårt att begripa att det måste vara helt fasansfullt.

* Bry mig om att nya Harry Potter-boken släpps.
Vad är det med vissa vuxna människors fixering vid barnböcker om magiskt_whatever_stuff?

* Låta bli att vaccinera mig mot H1N1.
Tyvärr har ju media blåst upp varenda liten pandemivarning i sann "pojken och vargen-anda". Så nu fattar inte alla att det är allvar den här gången. Men det är det.

Jag räknar ner.

Två och en halv dag kvar.

Till jag får ruska liv i min hjärna och ägna mig åt något som har en mening för mig.

Jag mejlade min gamla dramapedagog, som jag träffade varje torsdag hela min uppväxt. Som jag inte sett på tio år. Jag ville bara höra av mig, även fast hon kanske inte minns mig, och säga att jag tänker på henne, och tacka henne för all teater hon gett mig. Alla magiska torsdagar jag hade. I tio år.
Det slutar med att vi båda sitter på våra jobb, stirrar på skrämen och gråter. 60 mil ifrån varandra.

Hon skriver 'Jag har inte tittat på bilden på dig ännu. Det är klart att jag minns dig! Älskade unge, fast du är stor nu'. 

Det känns väldigt fint att vara 25 år, och ändå vara någons älskade unge.

LW släpper en singel. När jag gått runt och väntat på frälsning så länge.
Så är det synthar, upprepande av en meningslös refräng och faktiskt inte bra alls.

Jag vill aldrig mer höra den
Och det gör ont i hjärtat.

Kicki går genom kontoret. Hon har varit och köpt mjukglass.

Jag ropar upphetsat Kicki har glass!!!
Varav Mikaela och Joel rusar fram och tar varsin tugga.

Här och där på jobbet sitter små lappar om hur vi förhindrar att svininfluensan sprids.
Men vi bryr oss inte. Vi är en familj.

Det fanns en tid när jag var blond. Och jag saknar det. Även om det inte är förnuftigt -det är dyrt och krångligt, det är inte bra för håret bla bla bla... så kan jag önska att jag hade kvar den där färgen ändå. 



Så nästa vecka, om Linnea kan frälsa mig, så kanske...
Jag behöver göra om mig. Jag är så trött på mitt bruna hår som aldrig blir långt och som är...bara ingenting.
Jag har ju Carrie-hår. Och efter att ha sträcktittat på femte säsongen så funderar jag på helt enkelt klippa av det.

Såhär? Vad tycks? Omröstning!!!! Långt eller kort?
Bifogar en lockig och en platt-version av den korta frisyren. Och med utväxt. Så verklighetstroget.

  

Igår kom hösten. En kall klar torsdagsmorgon var den där utanför dörren, och på perrongen där jag räknar mina pendlare och saknar mina sånger.

Så kommer allt tillbaka.
För det är så, att alla mina uppbrott, alla livets omskakningar har infallit när nätterna blir iskalla,
men dagarna har en sån där hög, klar solig luft som gör att man tror att man andas in något som ingen annan nånsin haft i sina lungor.

Jag flyttade till Bromma en solig september 2005.
Jag höll en allt mindre motvillig NIls i hans lilla hand varje morgon när jag följde honom till lekis.
När jag lämnat honom tog jag alltid upp telefonen för att höra rösten på han som just kommit in i mitt liv. Som jag var så vansinnigt kär i.
Kristoffer hette han. Märkligt nog...

(...)

Jag planerade en Asienresa en solig september 2006.
Efter en hel sommar av löprundor i benen, ett brustet hjärta och en närmast manisk jakt på glömska satt jag på Cornetto med Sanna och drömde om hur allt skulle gå över när vi fick leva vårt liv på andra sidan jorden.

(...)

Jag hade en vecuumseptember i Hallstahammar 2007. Jag pluggade till högskoleprovet, tog långa löprundor och simmade så långt att jag knappt orkade klättra ur bassängen. Bara. En märklig verklighet, som jag nog ändå behövde just då. Jag hade inte ens ångest. Antagligen hade jag landat. Tillslut. I någon form av tillförsikt om att det ändå inte skulle vara för evigt. Det varade två månader och det läkte mig nog för livet.

(...)

I september 2008 bodde jag i Linköping, läkarstudent, äntligen och allt var alldeles för nytt för att jag ska minnas vad det var för väder.
Jag minns en buss till Norrköping tidigt, tidigt på mornarna och jag minns ett sms om en Coldplaykonsert, 'Vill du följa med'?'

...och någonstans där vaknade mitt hjärta, och slog lite hårdare, lite mer rytmiskt, som om det värmde upp, även om det kanske inte ens var riktigt sant.
Men det var det, och därför firar vi än, när vi känner att hösten kommer. Jag och mitt hjärta.
Genom att slå några extra lyckliga slag varje gång vi känner att septemberhösten är tätt intill.
Vi har våra skäl i år också.


Gustav, kom nu. Moster älskar dig.

Jag tittar på klockan och tror att det har gått en vecka, så har det inte ens gått tio minuter.
Jag är så uttråkad att jag blir apatisk.

Robotjobb tio veckor. Klippa in siffror i rutor och trycka på enter.
Jag orkar inte ens bli förtvivlad och galen.
Jag orkar inte drömma om frihet.

Jag bara kollar på klockan igen. Och väntar på att den ska berätta att sekunderna har tagit slut.
Att det verkligen är så att tiden står still.
Och att det mycket riktigt inte finns något liv efter detta.

Inget liv efter dataprogrammet SAP.
Herregud vilken tanke.
Herregud, att den känns verklig.

Ännu värre än ångesten över den uteblivna förmågan att skriva något av värde är att inte kunna sjunga.
Att det liksom inte finns någon plats för det.

För att jag behöver en stor sal och ett piano och ett tak som inte faller ner.
Jag behöver få sjunga tills halsen gör ont och hjärtat är fullt.
Alldeles tungt och tårdrypande som det blir av Bonnie Tyler, Meatloaf och Céline.
Ingen behöver höra. Jag behöver bara få bli helt slut. 

Min iPod gör mig galen. Funderar på att lämna den hemma om dagarna.
Den bara får mig att tänka
"Det vore väl inte så farligt att sjunga slut på den här powerballaden nu? Här. På tåget. Skitsamma."
Folk skulle ringa psyk.
För mig skulle det vara som att sjunga mig ut ur en bur.

Min lägenhet på Langenbergsgatan (som jag då slutligen sa upp idag) hade fantastisk akustik.
Och jag sjöng mig till sömns. Jag älskade det. De var verkligen att leva.
När jag flyttade sa min granne, han som inte ville att jag skulle ha på badrumsfläkten för den störde honom så, att han skulle sakna min sång om nätterna.
Några sekunder efter att han sagt det insåg jag att han menade det. Han gjorde skillnad på oljud och oljud.

Förr kunde jag bli galen av att ha ont i halsen i tre dagar.
Nu har jag varit tyst snart ett år.

Inte konstigt att själen känns död.
Begravd under högar av ändrade förfoganden. Den här sommaren kommer kräva sin rehab.

(...)

Will you raise me up, will you help me down?
Will you get me right out of this Godforsaken town?
Will you make it all a little less cold?

Will you hold me sacred? Will you hold me tight?
Can you colorize my life, I'm so sick of black and white?
Can you make it all a little less old?

Will you make me some magic, with your own two hands?
Can you build an emerald city with these grains of sand?
Can you give me something I can take home?

(...)

Jag och Kristoffer tog bilen till Stockholm i lördagsmorse och det slutade med att vi spenderade två dagar på Fredhällsbadet. När jag tänker tillbaka känns det som en dröm, men det var på riktigt. Vi låg på solvarma klippor i två dagar och badade, badade, badade i Stockholms underbara, svala, blåa vatten.

Däremellan hann vi med en grillkväll på Norr Mälarstrand med min syster och hennes man, och en hel del beundrande av alla fina bebisgrejer som ligger överallt i deras hem.
För snart kommer han. Vår vansinnigt efterlängtade lilla, lilla Gustav. Jag har köpt kläder. Oj, oj, oj -jag kan inte sluta. Har redan köpt en av hans julklappar till och med.

Jag undrar hur han kommer se ut och vara. Vi vet redan att han inte kommer väga så mycket när han föds, och att han är en strukturerad bebis. Han gillar redan att träna på fasta tider. Vid klockan 11 och klockan 14 kör han alltid ett gympass i magen, så att hela magen rör sig.
Thérèse och jag skrattade förtjust varje gång han putade med rumpan. (För det är det han gör...) Benböj, troligtvis...

Vi längtar efter dig, minikillen.

Idag har jag sagt upp min lägenhet på Blåsbo. Nu är den inte min på papperet längre. Det är nog lika bra. För att jag ska kunna gå vidare och sluta tänka på den som mitt riktiga hem. Johannes har till och med haft den längre nu än vad jag hann ha den.
Om en timme ska jag fika med Sanna och Johannes. Det var tider det -när vi tre var kollegor. Saknar det mycket.

Nähä, en timme kvar att jobba.
Sen är det bara femton arbetsdagar kvar. Nedräkning? Jag?
I'm telling you!


Fredhällsbadet -09. Kristoffer tog fler bilder. De kanske hamnar här snart. Om de är bra...

Min Kristoffer uppfinner nya uttryck flera gånger om dagen. Egna ord och liknelser som jag aldrig mer vill leva utan.
De är på min topplista allihopa, men delad etta ligger:

* Jag saknar dig lika mycket som en hungrig Kristoffer saknar mat efter en hel dag på stan
och
* Jag är sago-kär i dig.


...i alla våra dagar.

Halvåttatåget.
Jag står på stationen på morgonen och räknar in människorna.
När det var semester var jag nästan ensam där, men nu är alla tillbaka.

De står där, som de stod där, som jag minns dem, från vintern 2007 när fått nytt jobb och pendlade innan jag fick min lägenhet på Blåsbo.

Det var vinter och iskallt och jag hade inget antagningsbesked att falla bakåt mot.
Jag svor över sena tåg och räknade pendlarna.

De som alltid var där innan mig.
De som alltid sökte upp varann på stationen.
De som stod ensamma och de som alltid kom precis när tåget gick.
De två männen med cykelhjälm gjorde alltid det.
Som ett sätt att få spänning i vardagen, tänkte jag. Får de punka hinner de inte.
Kanske vill de ha det så. Kanske vill de egentligen inte hinna.

Jag facineras, förundras och kanske till och med sörjer lite för att det ser precis likadant ut sommaren 2009.
För att dessa människor, år ut och år in, morgon efter morgon, tillbringar små stunder av sitt liv på tågstationen i Hallstahammar.
För att de på olika sätt hamnat där. För att de valt det, inte bryr sig eller känner sig tvungna.

Kanske borde jag med mina 25 år ha fattat vid det här laget att alla inte vill därifrån, att det kan leva lyckliga människor i min barndoms bruksort.
Ändå tror jag det inte. Inte på riktigt. Nej, det gör jag inte.

Själv är jag väl, med mina två månader, en ytterst tillfällig gäst på deras perrong.
Där jag flyr verkligheten två minuter till, när alla pendlarna, utom de med cykelhjälmarna då, är inräknade.
Jag byter låt på min iPod, vill höra You're beautiful , le och minnas när Nils sjöng den på barnegelska samma dag som jag flyttade från Bromma.

Men jag läser ändå på läpparna att de pratar om att det är 49 veckor till nästa semester.
Då känner jag att jag faktiskt inte kan låta bli att sörja deras själar lite ändå.
Jag bara måste det.

Jag är tillbaka på jobbet.
Tillbaka i nedräkningen till min vardag i Linköping. Jag saknar mitt hem, min Lovisa, mitt gym, min skola och min vårdcentral i Linghem.
Har köpt en bok idag, Internmedicin, för drygt tusen spänn. Hmmm.
Det är ju därför jag sitter här, och letar paket, för att ha råd att överhuvudtaget leva resten av året. Och utan böcker blir det ju ingen vidare bra läkare av mig.

Det är ingen vidare bra bloggare jag ska föreställa nuförtiden heller. Min blogg har blivit sådär sjukt tråkig.
Men jag är väl sjukt tråkig. Kollar tillbaka i arkivet och kan verkligen inte förstå att det är jag som producerat alla de där texterna i över två år.

Kanske är det sommaren och jobbet som gjort mig såhär.  
Eller så vill jag bara ha allt för mig själv just nu. Jag tror faktiskt det är så det är. Jag fick nog av mig själv, min blogg och att alla skulle veta vad jag tänkte och kände.
Att mina vänner redan visste allt jag gjort när de träffade mig. Jag vill liksom inte vara sån längre. Inte just nu i alla fall.

Vår semester var fin på ett annorlunda sätt och mitt Europa var sig likt. Det får räcka så nu. 

Kanske kommer några patientmöten och löprundor i en flammande höst i Rydskogen att skaka liv i mig.
Det hoppas och tror jag.