Weee
Men men.
Det viktiga var att jag träffade Kicki, Ann och Jeanette där. Jag blev så himla glad och kramades och kramades.
Jag var fortfarande glad när jag vaknade. Okej, det var inte på riktigt, men det är ändå bättre än att inte ha träffat dem alls!
Bra start på dagen, bra start.
2009-04-30, 06:52:01
Run, Forrest, run
Jag sitter på statsbiblioteket, mer asocial än någonsin, i min tentabubbla.
Jag har bråttom ut till sommaren, det är därför jag stänger våren ute.
Jag är inte arg eller ledsen. Jag är bara fokuserad, för jag ska lyckas med det här.
Jag har ingen tentagrupp och jag vet inte om jag vill ha nån. Det kanske är riskabelt, men det här blir nog mitt eget tenta-p. Utan sociala experiment. Med bara mig själv att jämföra mig med. Bara mig själv att tävla med med. Bara mig själv att jaga upp.
Som att chansen att någon annan kan lära mig något inte är värd risken att någon annan kanske tar min energi.
Jag har tagit mig samman nu, för första gången på terminen, för att jag ser målet. Jag ser belöningen. Om jag klarar det här så har jag en hel sommar framför mig, långt ifrån medicinstudier, prestationsångest och... död.
Ja, det har varit lite mycket död på sistone.
2009-04-29, 21:14:20
...
Det var det.
Om någon vill veta hur det var, så kan jag svara på frågor, eller knåpa ihop ett litet dissektionsinlägg.
Det var helt klart värre att se en kropp i en öppen kista.
Mer mänskligt på något sätt.
Det här var ett preparat. Det var det.
2009-04-28, 21:33:05
Ett lik, någon?
Det känns absurt.
Jag försöker förbereda mig mentalt. Helt omöjligt.
Hur förbereder man sig för sitt första möte med en strimlad människokropp?
-Det är ingen kropp, säger våra lärare, det är ett preparat.
Vad de än säger kommer jag att se en död kropp.
Jag tänkte att jag skulle förbereda mig teoretiskt. Jag borde plugga på brachalplexat och muskelfästen.
Men jag gör andra grejer. Som jag aldrig nånsin gör.
De mest onödiga sakerna jag kan hitta på. Som att läsa Blondinbellas blogg.
Hon matchar sin jacka med sin cykel. Tydligen är det jeansjacka som matchar med den. Men man får inte ha eyeliner när man cyklar. Ungefär där slutade jag läsa, så jag hann inte läsa vilken skarp förklaring hon hade på det. Jag tycker lite synd om henne. Det känns lite...krystat att inte kunna cykla i vilka kläder man vill.
Hm. Tillbaka till dissektionsankarna... och bort från dem.
Jag gravade en lax inatt. Bara sådär.
Jag förstår om ni är stumma av beundran.
Jag är det själv.
2009-04-28, 13:13:57
Nu nu nu nu nu jävlar
Den där fokuserande stressen som bara kniven på strupen kan ge.
Den här tentan är inte kuggad förrän 13.00 första juni. Fram tills dess ska jag klösa sönder T2 med näbbar och klor.
Jag tänker göra allt, allt, allt, för att klara mig.
Jag tänker inte ens fylla 25.
Jag får göra det i sommar istället.
Så nu vet ni det -det är ingen panik med alla fantastiska presenter...
2009-04-27, 12:29:11
Ida, den här följetången med skräckupplevelser hos frisörer, blir vi nånsin fria?
Delslutsats av toppklippning hos random frisör: Jag ska aldrig mer vara otrogen mot Linnea.
Jag messade henne sen, för att bearbeta den traumatiska upplevelsen.
Slutgiltig slutsats: Jag lever med ett osunt beroende av en person som kostar mig minst 340 spänn per möte.
2009-04-25, 18:33:11
Jag är trött i benen i min uppförsbacke
Jag är bara arg, skoltrött och ledsen och försöker leva med alla nya bilder. Den nyaste: en jättedöd tant, men stor gapande mun, i en kista. Jag var inte rädd. Men jag ville kunna lämna henne där på bårhuset och slippa ha henne på min näthinna nu. It's way too much to handle. Så jag blir ännu argare, för HU borde fatta att den här terminen, med fem veckor kvar till tentan, är skitjobbig och jag orkar inte med döden samtidigt. Jag gör bara inte det.
(...)
Jag vet att han är fantastisk, men jag förundras ännu en gång, när jag får ligga i hans famn (fast jag varit jävlig hela dagen) med tårarna rinnande nerför kinderna och titta på Céline på DVD.
2009-04-23, 22:07:15
Lek och allvar [var går gränsen vid makabert?]
Jag har köpt Anatomy Flash Cards i tidig födelsedagspresent till mig själv. Såhär fina är de. Det är 350 kort med anatomiska bilder, och på baksidan står det vad de olika delarna som är utritade på bilden heter på latin. Det är verkligen anatomi-to-go, som tillverkaren menar. Det händer aldrig att man släpar runt på sin anantomiatlas, och den går heller inte att plugga i, det är mer som en uppslagsbok. Men sina flashcards kan man ha i fickan. Jag tog med mig några hem till Oskar igår kväll, och så förhörde vi varandra. Men vi tävlade inte. Då hade han ju krosssat mig...
Idag var jag och hälsade på min basgruppshandledare Jonas på intensiven. Det är märkligt, och jag har fortfarande inte vant mig vid det, det här med att man som läkarstudent får komma in överallt på sjukhuset. Till och med på intensiven. Det kan inte nog understrykas, hur sjuka patienterna är som de vårdar där. De är kopplade till maskiner och utan dessa skulle de inte överleva.
Vi tittade på patienterna genom en glasruta, ståendes något som kan liknas vid en kontrollrum. En man på andra sidan kämpade ordentligt mot döden.
Jag frågade om Jonas trodde att han skulle dö. Han trodde inte det.
-Jag tror han klarar sig, men det kommer ta lång, lång tid innan han blir frisk.
Vi gick fram till mannen. En livlös kropp, med slangar överallt var vad man såg. Nedsövd och naken låg han där, som om han inte någonsin varit mer än så. Vilket han naturligvis har. Helt säkert är han en älskad make och far, och jag är glad att han sov. När man ska hålla döden utom räckhåll finns det inte plats för värdighet.
Så kom hans anhöriga. Alla slangar till trots lyckades hans fru hålla om honom hårt där han låg.
Jag gick därifrån och tänkte att det måste bli som Jonas sa. Han måste överleva.
Imorgon ska vi på kistvisning. Vi ska under ordnade former se döden där den ligger i en öppen kista.
Det är tvära kast, och jag har svårt att få ihop min verklighet ibland. Att livet är så mycket mer extremt än det någonsin varit.
2009-04-22, 16:54:10
Tävlar vi? Nu?
Jag fick Kristoffer att lova att inte bli arg på mig om jag var sämst.
Han var inte arg, och det var ganska jämt, men tävlingsmänniskan i honom kändes dock aningen...frustrerad när jag missade en boll som han själv skulle klarat.
Det var i alla fall roligt med lite alternativ träning och att göra något tillsammans.
Slutsatsen är dock att min pojkvän helt klart var en sån kille som man var rädd för på gympan. En sån kille som inte kunde dölja sitt missnöje med att alla inte var lika snajdiga med bollen som de själva...
Ett uns av de tendenserna lyste igenom när han var som hetast på att vinna.
Själv är jag ju så lite tävlingsmänniska man kan bli. Jag får verkligen inget adrenalinpåslag av sport. Missar jag, så missar jag. Det är ändå bara en fånig boll och ett racket och hela grejen med sport, hur kul det än må vara, så är det en lek för mig. Jag kan aldrig få det att bli allvarligare än så. Om inte Djurgården eller IVH handboll spelar slutspel förstås. Då handlar det om lite mera stolthet. Men när det gäller mig själv som idrottare så har jag verkligen ingenting att förlora...
Jag har börjat bli tenta-p-tankspridd. Och tyvärr en aning tenta-p-irriterad. Det blir så när latinska namn snurrar i hjärnan hela tiden hur gärna man än vill stänga av. Tentan är 1 juni. Undrar om min hjärna klarar tentastress över en månad.
En sak till. Alla ni rara människor som kommenterar min blogg.
Skriv vilka ni är. I alla fall ert namn, även om ni inte känner mig.
Det är verkligen lite...artigare så.
Nu: hångel med Sobottas anatomiatlas. Det är nästan det enda som ger mig en känsla av kontroll nuförtiden. Det är liksom där jag borde vara. Och ingen annanstans.
2009-04-20, 19:41:37
Dagens sneak
Jag hatar att leva på CSN. Jag hatar CSN som institution också, eftersom de överöser mig med räkningar, och aldrig vill förstå att jag tar lån från dem, och således inte har lust att ammortera på mitt växande lån redan nu.
När man ringer erbjuder de sig att dela upp betalningarna. Som om det vore en lösning, som om jag skulle tro att det blir mindre dyrt då.
Och så ibland sätter de en extra twist på det hela genom att skicka ut en påminnelseavgift på en räkning som man inte ens har fått.
Eller som man fick för två år sedan. Eftersom de gillar att skicka ut typ 25 inbetalningskort åt gången. För allt folk ska glömma betala. För att de ska få ta ut sin påminnelseavgift. Som är Sveriges dyraste.
CSN from hell, var god att skriv under på det här nedan.
Hursomhelst. Vissa saker kan man inte leva utan, trots att ekonomin är på ruinens brant. (Säger jag, som nyss hade råd med en Åre-semester. Jaja.)
En sån sak är Body Butter. Måste ha.
Så nu började jag prenumerera på Glamour. (Jösses alltså.) Jag hatar tjejtidningar. Bara omslaget får mig att må dåligt.
Men så fick jag ett Bodybutter, en duschgel och peelinghandskar. Mot att jag låter fyra nummer av tidningen landa på min dörrmatta. Och betalar porto för den. 68 spänn.
Så säger man upp prenumerationen. Såklart. Så sneak. Så himla värt det. 
Dagens sneak. Jag lovar, lovar, att aldrig sjunka så lågt som till en bild på dagens outfit.
2009-04-20, 13:27:54
6 veckor kvar av medicin-tjatet, så jag trappar upp!
Jag tänkte plugga bålens ben, muskler, leder, ligament och innervering. Tänkte.
För jag borde väl ha potential att bli grym på anatomin, visst?
Som att plugga glosor ungefär.
Glosor var ju min grej. Språk var min grej.
Fast med handen på hjärtat tyckte jag aldrig det var roligt.
Det gick lätt, men jag njöt inte direkt.
Det gör jag inte nu heller.
Anatomi var det.
Igår var det en bild på en tjej i tidningen som hade tatuerat en ryggrad längs ryggen. Inte en kota var korrekt. Eller ens i närheten av korrekt. Det var inte likt. Tatueraren hade uppenbarligen aldrig sett en ryggrad.
Hon var nöjd. Jag tyckte synd om henne. Det var fler i min klass som sett bilden, och som tyckt synd om henne. Undrar om hon skulle bry sig.
Ryggraden är annars en facinerande grej. Översta kotan, atlas, bär upp huvudet och är utformad så att vi ska kunna nicka. Andra kotan, axis, sitter fäst i atlas på ett sätt som gör att vi ska kunna vrida på huvudet.
Det är också axis som gör att hängning är ett bra sätt att ta livet av människor. Vid hängning så kommer dens axis, utskottet som sitter på axis att knäckas inåt, och trycka på ligamentum transversum, som i sin tur kommer att trycka till ryggmärgen, och man dör på stört.
Om inte repet är för kort, för då får man ingen knyck, och man stryps istället. Som Saddam Hussein. Det sägs att han hängde i tio minuter innan han dog.
Om repet är för långt kommer kraften bli för stor, och huvudet slits loss.
Ryggraden är S-formad och det är väldigt ändamålsenligt, eftersom det gör att den dämpar stötar. När vi föds har vi bara en krök, och ser ut som ett C. Andra kröken får vi när vi är bebisar och lär oss att kunna lyfta på huvudet när vi ligger på mage.
Tredje kröken, svanken, får vi när vi lär oss att gå.
Oskar säger att det inte är konstigt att läkarstudenterna är Sveriges mest självmordsbenägna studenter. (Läkare är för övrigt sedan den mest självmordsdrabbade yrkesgruppen i samhället. Tydligen ska tio procent av Sveriges kvinnliga läkare ha självmordstankar.)
Oskar menar att orsaken till läkarstudenternas depressioner ska vara våra anatomiböcker och bilderna på ytanatomin. Modellerna, menar han, ger killarna sjuka komplex. Sida upp och sida ner med perfekta kroppar.
Men de liksom måste se ut så. Vi betalar inte gärna tusentals kronor för bilder på blekfeta kroppar där man inte, hur gärna man än vill, kan se konturerna av pectoralis major och deltoideus.
Så är det.
Gymmet är för övrigt ett fantastiskt bra sätt att lära sig anatomi. På varje maskin står det vilka muskler man tränar och så är de utritade med rött på en liten bild av en vältränad man.
Jag ser det som en ursäkt för att slippa bo på HUB och bli fet och olycklig under tenta-p.
2009-04-19, 13:32:34
Det är Lovisas dag idag
Det är vår.
Jag saknar löprundorna i Rocklundaskogen.
Och mina Postisar.
Det är ju nu vi ska sitta på balkongen och fixa femtonminuterssolbrännan.
Och springa Vårruset. I know, det är tantigt, but I liked it!
Jag blir galen på denna hemlängtan.
(..)
Lovisa fyller år idag.
Världens bästa vän, granne och blivande läkare.
Hon står och bakar tårta.
Jag har blåst några ballonger till henne.
Ikväll är det fest.
Då får man äta tårtan.
Jag måste alltså gymma nu.
Linköpingsolen skiner allt den orkar.
Den får duga tills Rocklundaspåret kommer närmare.
2009-04-18, 12:22:14
Där mitt hjärta är [ligger, sitter eller står]
Jag hade utvecklingssamtal med mina handledare på vårdcentralen idag.
De tittade forskande på mig från varsitt håll.
Janne är 63 år, en riktig doktor alltså, och världens bästa allmänläkare. Camilla är socionom och har jobbat som kurator inom vården hela sitt yrkesliv. Sin första dag på jobbet, när hon var 25 år, fick hon ta hand om en familj på aktuen som förlorat sin son i en bilolycka.
Jag beundrar mina vårdcentralshandledare alldeles oerhört. Jag försöker minnas allt de säger. Allt de försöker lära oss.
Jag tycker väldigt mycket om människor.
Att prata med människor.
Lyssna på människor.
Att försöka vara till hjälp.
Jag vill så gärna, gärna göra det bra.
Så säger Janne att jag har så varma patientsamtal.
Camilla säger att min medmänsklighet inte lämnar någon patient oberörd, och att den finns i rummet hela tiden där jag är. Mot mina patienter. Mot mina kurskamrater.
Hela tiden där jag är.
Hela tiden där jag är.
Aldrig har någon sagt något så fint till mig.
Och då vill jag gråta.
Janne frågar hur länge jag jobbat inom vården innan jag började på läkarprogrammet. När jag säger 'inte alls' försöker han få mig att erkänna något sommarjobb i alla fall.
Men jag är ju postis. Barnflicka. Receptionist. Engelsklärare. Slussvakt.
Bara så.
Camilla säger att jag har så fantastiska samtal, men att jag inte känns glad. Inte nöjd.
Hon får mig att erkänna att jag är känner mig sämst på allt annat. På teorin. På molekylerna. På cytokinerna och på histologin. Att jag trodde att jag skulle bli en himla bra läkare, men så började jag på läkarprogrammet och upptäckte att jag inte är bra alls. Inte tillräcklig någonstans. I snart två terminer har jag brottats med den självbilden.
Inte så bra som jag trodde.
Och min själ bara dog.
När jag går hem brottas jag med Jannes ord till mig. Med Camillas beröm om min medmänsklighet.
Om deras starka tro på mig, och med insikten om att jag är så genomskinlig att de sett varende tvekande blick.
Camilla säger att hon försöker säga åt mig att inte vara min egen hårda chef, men att jag ser ut att gå sönder av varje sånt ord. Hon säger att hon vill hjälpa mig, men att hon är rädd att skada mig mer där jag ligger.
Herregud, ligger jag?
(...)
Ikväll pluggar jag ryggraden och ryggmärgen.
Nöter in namn på kotornas utskott, kotornas antal och var de perifera nerverna lämnar ryggmärgen.
Och jag går igenom bilden av mig själv. Försöker se mig själv med deras ögon.
Tänka den svindlande tanken att fast jag inte minns alla latinska namn tills imorgon.
Fast jag kanske aldrig kommer kunna dem.
Fast jag kanske, förmodligen, troligen, kör T2-tentan så det sjunger om det... fast, fast, fast.
Trots det.
Så sa Janne att jag blir en alldeles, alldeles utmärkt läkare.
2009-04-16, 22:47:47
Och störst av allt
De säger att det är filmromantiskt.
Att det är vi.
Det är det väl.
Mycket smärta på vägen dit.
Alla bitterljuva minnen.
Alla drömmar om nätterna.
Alla spöken.
En natt för flera år sedan nattbadade vi på Skantzö.
Det var trettio grader varmt, klockan var ett på natten, och vi hoppade från hopptornet.
Rakt ut i mörkret.
Jag hoppade för att han hoppade.
Jag var livrädd.
Men jag glömmer det aldrig.
Jag glömmer inte sommaren efter heller.
När allt hade hänt.
Och jag satt på ett personalmöte innan säsongen börjat och tittade ut på hopptornet.
På skuggorna som hoppade, hoppade och hoppade.
Jag kunde inte slita blicken från det som varit vi.
Jag tackade ja till att jobba kväll på min födelsedag.
Jag varken hörde eller såg något annat än spöken.
Livet skakar oss fram och tillbaka.
Mot varenda odds i hela världen somnar jag i hans armar om natten.
Jag älskar honom så det svartnar för ögonen.
Vi må vara något så tråkigt som sambo, ordet som fick mig att rysa, men...
Jag tänker på honom jämt.
Saknar honom när han inte är nära.
Som om det gått en månad, och inte många år.
De åren lutar jag mig emot.
De är våra. Alla fyra.
Hur ont de än gjorde emmellanåt.
Ihop eller isär.
Tystnad eller samtal hela nätterna.
Jag ångrar inte en enda dag.
Han har berättat att han också var så rädd den natten.
Att han inte är någon hopptornsmänniska.
Att han hoppade bara för att jag hoppade.
2009-04-14, 21:51:06
Öva i Sälen, åk i Åre
På bilderna ser ni min glassiga pojkvän, mina päron, Åreskutan goes beach, min bästis med pojkvän, lunch i backen, min bästis med hemgjord körsbärslikör (hon hade ett helt Systembolag i väskan) och min älskling som tar fikapaus. Sista bilden får tala för sig själv. Det är så jag kommer minnas påsken i Åre 2009.
Världens vackraste väder. Världens vackraste man.
2009-04-13, 21:33:39
Varsågoda, lite sann vardagsromantik!
Jag är så trött att jag skulle kunna somna stående.
Min pollendepression som plågade mig förra våren har kommit tillbaka. Minns att jag var så trött och seg och gick hem från jobbet och sov i arton timmar utan att förstå vad det berodde på.
Men så är det alltså. Mitt huvud blir som en sten och min kropp rör sig i slow motion när det är pollen i luften.
Hmm.
Jag skulle helt klart nöjt mig med nästäppa och kliande ögon som alla andra, men nehej...
Jag pluggar som en dåre, för jag vill inte ha med mig tunga böcker till Åre. Jag vet hur trött man är efter en dag i backen, och den lilla, lilla tiden vi får däruppe i snön vill jag verkligen utnyttja.
Det blir många mil i bilen för få dagar skidåkning, men vi måste göra någonting nu, försvinna härifrån. Så är det.
Andra i min klass ska ha mini-tenta-p. Det ger mig massor av ångest.
Mini-tenta-p s k u l l e j a g o c k s å b e h ö v a.
Jävla Åre.
Jävla dåliga Stina-karaktär.
Hit och dit.
Idag när jag kom hem efter att ha haft föreläsning, basgrupp och jobbat på en opponering i sex timmar, utan lunch, så möttes jag av en dammig lägenhet.
Jag ville skrika.
Jag hatar damm.
Jag slutar fungera med damm runt omkring mig. Det gör mig helt blockerad -det är det vidrigaste jag vet.
Och så slår det mig i ansiktet när jag är som tröttast. Ilsket for jag runt med dammsugaren, och upprepade tanken att jag förtjänar inte en dammig lägenhet, inte jag, som jämt dammsuger...
Jag hade dödat första bästa person om någon sådan varit inom räckhåll. Pojkvän, grannar, radiotjänst, you name it...
Näää, nu ska jag återgå till mn mikrobiologibok och nöta in lite viktigt vetande om gramnegativa bakterier.
Mikrobiologin har varit den roligaste delen den här terminen. Så, jag står fast vid infektionsläkaridéerna.
Lite till.
Om jag får behålla mitt förstånd, det vill säga.
2009-04-07, 16:07:22
Snart: Stureplan i vinterkläder
Så blir det lite semester sen.
Jag och Kristoffer ska till Åre.
Det ska bli fantastiskt, jag ser till och med fram emot bilresan för jag är så trött på Linköpings fula nylle.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det här men... ge mig lite natur. Ge mig snö.
Jag måste bara läsa om bakterier tills ögonen blöder knappt en vecka till, sen, sen, sen, slipper jag det här ett tag.
Fast mest handlar det ju om brännan. Som maxas på hög höjd. Såklart.
Vad trodde ni?!
2009-04-05, 16:07:07
De är kraften jag aldrig förmår att lagra
Jag är alltid alldeles slut när jag åker därifrån, men alltid alldeles full av tillförsikt också.
För de är fantastiska.
Patienterna.
När allt annat är skit, när jag är trött på allt,
när jag vill ge efter för tankarna på att smita från det här,
åka hem, hem, hem, och vara postis resten av livet, då
då är det patienterna på vårdcentralen varannan torsdag som får mig att stanna.
Jag saknar mitt gamla jobb så mycket.
Jag saknar verkligen människorna och mitt liv i Västerås.
Det verkar aldrig gå över.
Jag ska vara ärlig, men jag kändes mig så mycket, mycket mer lycklig och hemma med mina postisar än vad jag gör i en klass full av läkarstudenter.
Så ofta vill jag bara hem och glömma den här läkardrömmen.
Jag vill ge upp, för jag är rädd och tror kanske inte att jag blir en bra läkare.
Jag tänker ofta att på posten var jag i alla fall bekväm med mig själv ovh mitt liv, och det är det som betyder något.
När läkarstudent är en alldeles för tung mantel att bära.
Så blir det torsdag.
Och jag träffar man född -34 med ont i höften, eller kvinna född -78 med struma.
De berättar om sitt liv för mig. Om sina glädjeämnen och sorger. Sin oro och sin tillit till sjukvården.
Sjukvården, som just då, faktiskt representeras av mig.
De behöver hjälp, nu, och i framtiden, och de ger mig sin tid, för de förstår att Sverige behöver läkare.
Vad de nog inte förstår, är hur mycket jag behöver dem.
Ja, jag behöver dem.
De gör det värt det.
Jag tror i alla fall att de gör det värt det.
Och vem vet, en dag, en väldigt vacker dag, kanske titeln läkarstudent får mig att känna mig lika bekväm som ett hysteriskt kul after work på postens balkong i sommarnatten.
2009-04-02, 21:55:51
...och det skulle jag fortfarande göra
| Att ge upp Lunarblogg 6 september 2006 |  | |
| |
