Idag gav jag upp. Kravlade ut i köket, letade fram Landstingskatalogen, ringde min vårdcentral och bad om nåd. De hade telefontid mellan 8-17, och svarade på första signalen. In your face, Landstinget i Västmanland!

Jag fick tid två timmar senare. Känner mig riktigt upplivad av tanken på att få gå till doktorn. Har jag tur kanske de kommer ta sänka, och det är skoj. Så kommer jag få gapa och säga aaaaaah. Har jag riktigt tur kommer det vara en läkarstudent med och titta på mig. Eller tre, som vi var med en stackars patient förra veckan. Det känns inte som att jag är i position att säga nej till att låta studenter vara med på min undersökning. Nästa gång är det ju jag, liksom.

Det ösregnar.

Ikväll har vi bokkväll med min Superfadder Olov, hos Hjälpfadder Åsa. Det skulle vara kul att träffa min nollegrupp igen.
Jag kanske mirakel-tillfrisknar av glädjerushen på Vårdcentralen och kan vara med. Det vore fint.

Himlen är klarblå och det är så vackert här. Jag blir lite lyckligare varje gång jag cyklar genom Linköping. De säger att Linköping inte ska vara så mycket att ha, men det är inte sant, och var man än vänder huvudet så har man LW nära på något sätt. 
Det borde ha en postiv inverkan på min vardagspoesi, jag vet. Men jag svältföder er på den, jag vet det också.

Jag måste bita mig i tungan och hålla i fingrarna just nu. Allt är lite krångligt.
Det ändras nog.
Jag kan inte leva såhär ordfattigt hur länge som helst.

Idag var jag på vårdcentralen och träffade min första patient. Jag slogs av hur otroligt vänliga folk är. Hur de ställer upp och hjälper till, berättar om sig själva och sina åkommor, för någon som bara är alldeles ny student. Imponerande och generöst.
Jag lyckades dölja mitt eget miserabla tillstånd rätt bra.

Men när jag kom hem slocknade jag i sängen.
Nu har jag kravlat mig ur den av ren envishet. Det är slut på den envisheten nu, och experimentet att trappa ner på Voltaren och bara köra med Alvedon var lite för optimistiskt. Jag är sjuk och i starkt behov av ständig diklofenakaliumhalt i blodet. Så är det bara.

Håll er borta från mig. Jag har väl fått tvar eller nåt.

Plötsligt är den här, den där känslan jag hade glömt.
Känslan vi hade skrämt långt bort.

Helt plötsligt minns jag hur det kändes att förlora.
Att förlora oss.
 
Rädslan förlamar mig.

Så jag vill gå ut på balkongen och skrika,
mot den där stjärnhimlen du visade mig igår.
Att jag älskar dig.

Som om stjärnorna kunde höra och försäkra mig mot förluster.
Som om månen kunde höra, och vaccinera mig mot rädslan.
Som om akuten på US kunde höra, och larma en hjärtesorgsambulans.


Kärleken tar gisslan.

När jag vänder mig om och ser mitt förflutna så ser jag så många fantastiska människor. Mitt liv har varit så fullt med vänliga, underbara, smarta, charmiga, omtänksamma, roliga, bekymrade, undervisande själar och jag skulle vilja springa tillbaka till dem allihopa och förklara att just det de gjorde för mig, har gjort mig till den jag är.

Och ibland är jag faktiskt ganska bra.

Det var rätt jävligt ibland. Högstadiet och gymnasiet gjorde så ont emellanåt att jag inte kunde andas.
Utan någon synbar anledning alls.
Det höll på att bli inte så mycket mer än en liten olycklig hög av mig. Jag tänkte så mycket att det var farligt. Jag kunde ha drunknat i mina egna tårar, men på något sätt så hände det aldrig. Jag ville så gärna vara perfekt att jag inte blev någonting alls.
Det gick så många år.
Jag hade sjukt bra betyg och levde för de jag älskade, men aldrig för mig själv.
Min familj var jobbig och jag ville vara ifred. Jag var för ung och för lost för att förstå att jag har världens bästa föräldrar.

Jag tackar Gud, om han finns, för de där andra vuxna, som tyckte att jag inte kunde gå där själv, vit i ansiktet och förlorad.

S.
Alla samtal vi hade, med mig i ett hörn av soffan, jag ville inget hellre än att du skulle prata med mig och lyssna på mig. Jag kan ändå le åt hur avig jag måste ha varit, och hur oerhört tålmodig du måste ha varit. Där satt jag och sa 'nej, nej, nej' och 'så är det inte, jag kan ingenting, jag är ingenting, jag står inte ut med att finnas'. Värsta bullshit. Vecka efter vecka. Mörket föll utanför Lindboskolan och vi kom ingenvart, men jag backade väl inte ner mot branten mer heller.
'Om jag hade en dotter skulle jag vara väldigt stolt om hon var som du', sa du, och jag vågade aldrig gråta.

Nio år senare får jag ringa dig en solig julieftermiddag och säga att jag är lycklig. Jag har sagt det så många gånger nu, i välformulerade brev och i generade samtal -men tack för allt. Tack.

M.
Så kom gymnasiet, Mardrömmen med stort M. Jag svimmade, överallt och hela tiden. Läkarna utredde om mitt hjärta ens slog emellanåt, och jag slog mig gul och blå och aldrig förut hade de väl haft en elevvårdskonferens om någon med alla MVG... Jag ville helst bara vara hos Anna och gömma mig. Men jag var tvungen att vara i skolan och där var du. Och tyckte att jag var värd att ta på allvar, att jag var begåvad och viktig. Du ringde psykologer och frågade hur ni skulle hjälpa mig, och jag tyckte att du var så jobbig att jag gick omvägar. Jag skärpte mig i blotta förskräckelsen.
Jag vet att jag tänkte att lyckliga den som skulle haft dig som mor, du har en fantastisk förmåga att se ungdomar. Men du har inga barn. Kanske är det därför vi fick vara så speciella.

Mamma berättar ikväll att ni träffats i korridoren. Min mor som är ovanlig så tillvida att hon sällan berättar saker om sina barn för andra, berättar för dig hur jag mår och vad jag äntligen gör. Hon säger till mig att du blev tårögd. Att du kommit tillbaka flera gånger idag och sagt att hon måste hälsa. Plötsligt vill jag vara sjutton igen, bara för att få lite av den där fantastiska medmänskligheten dagligen.

(...)

Och så. Mina fantastiska vänner, arbetskamrater och föredetta pojkvänner...
Allt jag gör idag, gör jag för min egen skull.
Tack vare er.

Dagen har bestått av basgruppsmöte i Norrköping. Så lunchmöte om uppsatsen jag och Oskar knåpade ihop i fredags. Gruppen var rätt nöjda. Fast egentligen är vi nog mest nöjda med att den är skriven över huvud taget. När vi kom tillbaka till Linköping rusade jag upp till institutionen och hämtade min vårdcentralsplacering. Enhagen minsann. Jag slapp få en egen patient att ringa upp. De ger nämligen sina patienter tider samma dag som de ringer, så jag får hämta en patient där på morgonen istället.
Många andra får en patient som de ringer upp flera dagar i förväg för att höra med patienten vad de har för förväntningar på läkarens insats.
Min studiedag på akuten börjar klockan tre på fredag eftermiddag. Så det verkar som att det blir en fredagkväll/natt på akuten för mig...

Oskar och jag hookade upp i min lägenhet på eftermiddagen och pluggade lite insulinsyntes och stekte pannkakor. Oskar kunde redan insulinsyntesen. Han kan precis allt, den där yangstern som är alldeles fresh från Rudbeck i Västerås.
Sen övergick vi till anatomikompendierna. Våra första anatomistudier har nämligen visat sig innehålla reproduktionsorganen och embyologi. Vi hängde facinerade över bilderna på könsdelarna. Att man aldrig växer upp... Nu kan vi en hel massa latin i den nedre regionerna. Intressestyrd inlärning är ju den bästa inlärningen har vi hört.

När Oskar gått kravlade jag mig i vinterlöpartightsen, men nu känner jag mig extremt hängig. Jag tänker tro att det beror på att jag haft huvudet fullt med medicinstudier hela dagen. Jag kan behöva lite skog.

Ikväll är det Scrubs/House-kväll hos Pontus. Det vore trevligt att träffa lite folk, men jag vet inte. Det kan bli lite väl mycket läkarmiljö på en dag.
Man kan faktiskt få nog. Till och med jag.

Det har ju inte varit så himla roligt på ett tag, den här lilla skolgrejen jag gett mig in på...

Men idag hade jag och Oskar bestämt oss för att battla med Fältstudien From Hell. Tjuren skulle tas vid hornen och uppsatsen skulle skrivas. Klockan nio i morse sjönk vi ner i min soffa, med högar av papper runt omkring oss, och så turades vi om med att ligga med min dator i knät. Vi har ett team work som sällan skådats. Vi tycker själva att allt vi gör blir bra... Vi är dryga och självgoda och vi ställer upp på varann. Det kan till exempel betyda att jag skriver medans Oskar kilar iväg och återskapar sin finsittningsbiljett. Eller att han skriver medans jag står i badrummet och fixar min finsittningsfrisyr.
Kvart över fem konstaterade vi självbelåtet att det räckte. Uppsatsen var så gott som klar. Och finsittningen på Garnisonen var bara en timme bort.

Det var en vansinnigt trevlig kväll. Det var så kul att träffa alla mina klasskamrater, och alla var så snygga och glada. Jag hade tur med bordsplaceringen, hamnade mellan festens spexkung och Superfadder Jakob. Dessutom hamnade jag mitt emot Daniel som är min första kompis i klassen minsann, och det var jättekul att se honom!
Middagen höll på i fyra timmar, men det märker man knappt. Sen var det dans. DJ-snubben visade sig vara usel. Det var en tyst paus mellan varje låt. Och när han äntligen drar igång Billy Jean, och vi ställer upp oss, peppade som kokainlemlar för att rocka loss i läkardansen, då råkar han stänga av!

Det blir mycket vin och Oskar och jag lyckas få tag på varann, så att vi kan dryga oss lite. Plantera lite ångest hos de andra genom att droppa, liksom i förbifarten att vi är klara med fältstudien, och dessutom fick jag göra ett exklusivt besök i killarnas toakö. Oskar gav mig den ultimata guiden till männens alla hemligheter. Visserligen var all den informationen något magstark för mitt väluppfostrade sinnelag, men kul var det.

Mitt i all vinyra och en tillvaro full med urdåliga läkarskämt så får jag ändå pausa lite, och i mitt huvud blir det tyst runt omkring några sekunder när jag ler mot mobilen.
Jag älskar dig också.

Det är kaos, det är begynnande tentaångest, det är sittningar, uppsatser, basgrupper, bussresor till Norrköping, total avsaknad av blod som forsar, massor med nya trevliga människor och lugna ensamma kvällar och ja...
Det är mitt liv. Det är kul och häftigt och jag skulle inte byta det mot någonting alls.
Daniel och jag lovar varandra inne i Garnisonens gamla bibliotek att aldrig vara bäst. Vi ska bara vara tillräckligt bra. Resten av tiden ska vi jobba på vår charm... Patienterna kan behöva lite charm också, det är vår fasta övertygelse.  

Nu ska jag sova. Imorgon får jag besök av den bästa bästisen i hela världen.
Var hälsad Lisa, Céline är laddad.

Jag ska inte säga så mycket om Stockholm. Av många skäl. Eller av inga skäl alls.


Men det var en sak. Tjejen framför mig, hon var arton kanske. Hon skickade ett sms och jag läste över hennes axel. Hon skrev, mitt i yran, mitt i upphetsningen, till alla hon kände.

"DET HÄR ÄR DEN BÄSTA DAGEN I MITT LIV. Inte ens om jag får bli läkare skulle jag bli lyckligare."

En våg av sorg sköljde över mig.
Jag har levt och andats det livet. I fem år var jag sådan. I allt jag gjorde, även i mina lyckligaste stunder, så skulle det underbara jag just då upplevde vägas mot det uppsatta målet. Att få bli läkare.
Allting jag kände, skulle ställas i relation till hur det möjligen skulle kännas att bli antagen. Att få ha en vit rock, var själva kärnan i att vara lycklig. Jag såg mig själv i den rocken så ofta. En hang up som saknar motstycke.

Så där framför mig väger hon den bästa dagen i sitt liv mot läkardrömmen.

Jag ville hålla om henne och be henne att inte göra så mot sig själv. För det bränner och förstör det som är hennes nu...

Jag har två läkarrockar i garderoben. Jag har dem aldrig. Jag går på läkarprogrammet. Men jag tänker aldrig någonsin på min läkardröm.
Sprutor, patienter och röntgenbilder känns väldigt avlägsna. Att vara läkare känns inte det minsta häftigt.

Varför det än är så, så tror jag det är meningen.

Mörkret håller Linköping hårt ikväll.
Min lägenhet är pedantstädad och luktar doftljus från Bath and Bodyworks när jag kommer hem.
Hon som bor här måste vara en bra tjej, tänker jag. Så slår det mig, att det är ju jag.

Hon som skaffat ljusen i USA är också en förbannat bra tjej. 45 minuter i helgen var långt ifrån nog för att stilla min saknad efter dig, Jeanette.

Jag hinner vara hemma i tjugo minuter när Lovisa knackar på med andan i halsen.
-Snälla, vattna mina blommor, jag måste åka till Moskva och Italien några dagar. Det har kört ihop sig på jobbet.
Hon kombinerar läkarutbildningen med ett jobb som flygvärdinna...
Jag kommer sakna henne.

Den här helgen var bra mysig alltså. Jag hann inte med så mycket, hann inte träffa så många.
Jag prioriterade med hjärtat. 
Det blev väldigt, väldigt bra. 

 
Jag hade allt.
Utom tid och rum.
Och det kommer jag att ha... til kingdom come.

Jag måste lära mig att sluta tänka att helgen är slut, så fort det blir söndagmorgon.

Solen skiner och märkligt nog så gillar jag bruksorten mest på hösten.
Årets overkligaste årstid.
Man sitter där och är lika förånad varje gång, över sommaren som försvann innan man hann hälsa på den,
och inser att det inte är så jävligt att den är borta, om det inte vore för man vet att vintern snart kommer, och gör sitt bästa för att frysa livet ur kroppen.

Hösten försöker lindra det fallet och idag gör den det på ett smärtsamt bra sätt.

Så jag ska ut i löparspåret och bita tag i något som Linköpings skogar inte förmår att ge.
Uppförsbackar.

Jag är en liten trött hög i soffan.

Himlen vägrar bli blå i Linköping. Det är så grått och vitt att man blir bländad. Tröttheten vill aldrig ge med sig.

Det här med att "hålla många bollar i luften" måste vara det sämsta man kan göra. Just nu, har vi fem parallella projekt. Det blir liksom varken hackat eller malet när man håller på så. Varje onsdag slänger de in föreläsningar, idag var det fyra stycken, och man förstår inte vad de har med resten av kursen att göra. Jag förstår inte vad som har med vad att göra överhuvudtaget i den här flumkursen. Man läser lite här och där, en röd tråd saknas desperat och ännu mer saknar jag motivationen.
Jag vill inte göra det här. Jag skiter fullständigt i arbetslösheten i Hageby. Hageby är ett område i Norrköping som en av de basgrupper jag ingår i (känns som det är hundra olika grupper man är med i, jag minns knappt om jag träffat mig själv ens, tillslut) har fått i uppdrag att studera. Det är jättemycket jobb med det förbannade Hageby-projeketet. Och det är totalt ointressant.
Ett annat projekt är förbättringsprojeketet. Det ska jag göra med mig själv. Om jag hittar mig själv mitt i allt det här. I det projeketet är det meningen att jag ska bli en bättre människa på nåt sätt, och mäta det hela i fina diagram och redogörelser, för att synliggöra hur mycket bättre jag blivit de här veckorna.
Det kan röra sig om att man ska gå ner fem kilo, börja springa en mil varje dag, alltid ha kliniskt rent hemma, sluta äta godis eller få ordning på sin ekonomi.

Jag blir matt bara av tanken. Men det ska göras.

Jag längtar efter att HEL-kurs from hell ska vara över, så att jag kan sätta igång och studera vävnader och häftiga organ...

Men nu ska jag ta med mig mitt dåliga humör ut i löparspåret. Jag ska ju bli en förbättrad och nitiskt kartlagd människa. De där diagrammen måste ju se snygga ut. Antar att kilona ska rasa och löprundornas frekvens ska öka om man ska slippa skämmas.
Jag känner ingen press.

Fuck off, HEL-kursen!!!

Ja, de har väldigt fel. Motion lönar sig.

Min kropp och själ skrek efter ett motionsspår, så jag gav mig av till Rydskogen med den fuktiga kvällsluften i lungorna. Det var ett perfekt, underbart spånunderlag och jag rusade iväg med liv och lust. Backar får man se sig om i stjärnorna efter däremot, här på Östgötaslätten.
Jag förvånades av hur snabbt mörkret föll och över att de inte hade något elljus på femman. Men det gick bra. Tills markeringarna försvann i en fyrvägskorsning. Sen minns jag ett smått panikslaget irrande. Jag minns mörkret.
Jag minns lättnaden när jag såg ljuset från 2.5-slingan till slut.

Det är väldigt, väldigt läskigt att vara vilse i en skog man aldrig varit i.
Hjärtat bankade lite hårdare än vanligt när jag kom i mål.

Igår deltog jag i en nolleaktivitet. Jag har ju varit lite dålig på det på sistone. Våra Superfaddrar hade bestämt sig för att inte stå i rampljuset och istället lagt ansvaret på Hjälpfaddrarna.
De fick hitta på vilken aktivitet de ville med oss, med det enda kravet att det inte innebar alkohol. De försöker reglera det lite. Det är inte meningen att allt ska gå ut på att vara två veckors supande. När allt kommer omrking så måste vi faktiskt leva som vi lär i viss mån. Läkarstudenterna kan inte vara de som super hårdast, det funkar helt enkelt inte.
Vi överlåter den livsstilen åt teknikerna med varm hand...

Hjälpfaddrarna hade bestämt sig för att det skulle lekas i Trädgårdsföreningen. Jag var lite skeptisk. Det brukar inte bli bra när man ska tvinga människor att se fåniga ut och leka lekar.
Men jag hade fel. Det blev bra. Först lekte vi 'Kåta riddare och rädda prinsessor'. Det gick i korta drag ut på att en läkarstudent är en kåt riddare som jagar en annan läkarstudent, som ska föreställa en rädd prinsessa. Om prinsessan blir tagen av riddaren så blir hon kåt och han blir rädd... Det är en modifierad variant av 'Pepparkaksgubbar' kan man säga.
Det hela såg väldigt roligt ut. Sen hann vi med både lapp-leken och nån typ av namnlek där man skulle låtsas att man var brödrostar och torktumlare.
Sen anlände Dans-hjälpfaddrarna. Vi gjorde stora ögon när de förklarade att de var där för att främja danskunskaperna hos de läkarstuderande och nu skulle det alltså dansas. Rakt upp och ner och hursomhelst, i Trädgårdsföreningen (obs! allmän plats!). 'Alla som inte dansar är våldtäktsmän' konstaterade de pedagogiskt. Så vi dansade. Till både det ena och det andra.

Efter en stund tyckte de det var dags att lära oss isborrs-dansen. Vi deltog koncentrerat. Sen var det dags för Billie Jean och läkar-nolledansen. Det är en dans som alla måste träna in, och som kan bli beordrade att köra lite närsomhelst. Den är astuff. Då sätter vi igång, till Billie Jean, i bästa Saturday night fever-anda. Riktigt synkade och riktigt peppade.
Vi hade sjukt kul. Idag har jag träningsvärk överallt.

Det var sovmorgon idag. Jag sov tills jag vaknade och det var helt fantastiskt.
Klockan fyra var det dags för första föreläsningen i Cellbiologin som vi läser parallellt med heltids-flumkursen (flumkursen heter egentligen Hälsa-etik-lärande, ja, ni hör ju själva..). Cellbiologin är inte obligatorisk, men vi vill gärna gå den, eftersom den fräschar upp de dammiga kunskaper om cellen som man har (glömt bort) sen man läste Biologi B. Dessutom får vi fika på de föreläsningarna...

Efteråt var det dags för nån typ av krogkväll. Jag rymde hem till min första plugg-kväll på läkarprogrammet.

Imorgon är det Norrköping igen. På kvällen är det middag med vår lilla faddergrupp för vår Superfadder Olov. Vi har stora planer på att sjunga några specialskrivna låtar till hans ära och laga massor med god mat.
Vad kul vi ska ha!

Min syster har gift sig. Hon var så fin. Den vackraste bruden i världen, då och för alltid.
Bilder kommer.

Det gick bra att sjunga. jag var väldigt lättad och väldigt nöjd efteråt. Jag hade hunnit med en bråkdel av de förbereldelser jag brukar vilja ägna mig åt när jag ska sjunga inför folk, men på något sätt så gick det ändå.
Kyrkor är bra. Den känns som om man klarar av att lyfta taket med bara rösten.

Nu är jag tillbaka i Linköping, och dessutom är jag inflyttad i min lägenhet. Ikväll ska jag sova i min säng igen. Och det behövs.
Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men jag hinner inte.

Och ni, alla som hör av er och vill att jag ska ringa upp... Jag lovar att göra det. Hinna med er allihopa. Och höra hur ni har det och hur ni mår. Men jag har extremt lite tid, så jag måste beta av er en och en, lite här och där.

Men nu är det sömn som gäller. Ska gå upp kvart i sex imorgon.
Norrköping from hell.

Men jag hjärtar Linköping. Så är det.