Snön faller över Linköping när vi tar bilen hem från Linghem.
På Linghems vårdcentral ska vi under tre och en halv termin ha Strimma. Det innebär att det är där vi ska lära oss hur man pratar med patienter.
Man ska vara personlig, men inte privat.

Genast blir jag så tacksam för Linköpings universitet och att de envisas med att vi ska ha tidig patientkontakt. Jag vet efter de första fyra timmarna i Linghem att det är den som kommer hålla mig flytande.
Det är den kontakten som kommer ge mig injektioner av motivation alla dessa tusentals timmar man sitter över böckerna och läser sig vindögd. Jag har undrat så vad jag ska bli duktig på. Vad som är min grej. Om jag kommer vara grymt bra på fysologin, om jag kommer minnas alla anatomiska termer eller om det kanske bor ett litet histologi-fan i mig.
Men det jag önskar mest av allt, är att bli bäst på patientsamtalen. Bäst på att lyssna. Bäst på att få dem att berätta det jag behöver veta. Det bor nog ett strimma-fan i mig, som behöver få se patienter i ögonen.


Jag cyklar hem i iskylan och älskar mitt liv. 
Så kommer jag hem till lägenheten helt stelfrusen och saknar mannen som jag älskar ännu mer än livet.

Men ikväll får jag varken känna trötthet eller saknad.

Jag måste lära mig vad som händer första veckan efter att ett ägg blivit befruktat.

Teoretiskt alltså.

Jag åker till skolan klockan åtta på morgonen och
lyssnar på föreläsningar som jag inte
vet vad de
handlade om nu

Så går vi till Clinicum på
studiebesök
En studiemiljö där de tillhandahåller simulatorer för vilka
eländiga situationer som än må
vänta på oss i den där
framtiden vi har så
bråttom till

Så hämtar jag ut min namnskylt där
står mitt namn och min ynkliga titel
läkarstud
och tänker att den tar mig nånstans
in i en gråzon av sjukhusets väldiga
hierarki

där kirurgerna vaktar sin plats
högst upp

Så sitter vi i rader bredvid varandra på
HUB tills mörkret fallit utanför och läser och
läser mer och vågar kappt röra oss ur fläcken för ingen vill ju
störa eller ännu värre vara den som
går hem först

Så slår
klockan åtta igen och vi bär hem våra
tunga böcker, huvuden och jag även mitt tunga
hjärta
och som om Lovisa hörde dess jämmer så säger hon en rad
jag så väl borde vara medveten om, för jag har professur i det
-Vi känner inte efter

Jag tar en promenad genom Linköping på kvällen och gör det ändå  -känner och lyssnar på mitt hjärta som undrar när man lever och när man är död. 
Förra veckan opererade de in en mekanisk pump i bröstet på en man som väntar på en hjärttransplantation. Jag kan inte låta bli att undra om man lever eller är död när man inte har ett hjärta av biologisk vävnad som slår.
De aborterar foster i 22:a veckan och räddar för tidigt födda bebisar i 23 veckan, och jag kan inte låta bli att undra när vi tyckte oss kunna dra den gränsen. Mellan döden och livet.
I en säng på Clinicum har vi en docka som andas. Bröstkorgen höjer och sänker sig, när han drar sina tunga, mekaniska andetag. Och han har puls. På halsen, på handleden och i ljumsken.
Bredvid sig har han en baby. Får hon inte tillräckligt med syre blir hon blå om läpparna. Jag hör deras andetag och känner pulsen och tänker att lever de inte lite ändå, dessa döda kroppar?

Promenaden utmed Stångån gör mig galen när
gatstenarna bara ser ut som
epitelceller och vattnet
som delar Linköping inatt och alla andra
nätter
bara ser ut som en
artär för mig

Jag har blivit den läkarstuderande
apan
som vi blivit varnade för tänker
jag uppgivet
Då lovar Kent i öronen att
[de ser på min ängsliga hållning och min jagade blick
att det känns att det är långt hem]

Säkert

Men så lyfter jag blicken och tror inte
mina ögon för där
i träden är det helt fullt av dem
stora glasbollar med kristallkronor i och
det är så vackert att jag
dränker den läkarstuderande
apan i vattnet som
är en å och
inget annat och jag
jag är jag under de stora träden med de
stora underbara glasbollarna och aldrig
aldrig någon annan

Det finns en lång rad yrkesetiska regler för läkare. Tidigt i den raden står det att läkarens uppgift är att lindra och alltid trösta.
Jag har med jämna mellanrum fått höra att min blogg kan trösta. Jag ler vemodigt för mig själv då. Jag har ju så ofta skrivit den för att trösta mig själv. Min blogg har alltid varit en gul-svart egotripp, att bieffekten då och då blir något viktigt för någon annan gör mig så smickrad så ni kan inte ana.

Tack för era kommentarer och era mejl. Även de mejlen som på sistone uttryckt besvikelse över att det vackra duggar mindre tätt än det kanske en gång gjorde.
Jag har sett för mycket kurslitteratur och för lite nyanser sedan min flytt till Linköping.
Jag vet det, och jag beklagar det.

Ja, jag blir så glad om jag hjälper er, för jag har nog alltid burit på en önskan om att ha en nyckel till tröst.
Kanske var det därför jag ville bli psykolog alla de där åren  för så längesen att jag nästan inte minns dem. Kanske är det också därför läkaryrket är så vackert i mina ögon.

Man kan inte alltid bota.

Men trösta måste man alltid kunna göra.

Alla era tack tröstar mig.

Jag gick upp klockan sex imorse för att åka till Norrköping och skriva tenta. Vi hade tre timmar på oss. Det var inte direkt mycket tid. Jag panikskrev i tre timmar, och lämnade slutligen in mina tolv fullskrivna A4 med kramp i vänsterhanden. Det tog flera minuter innan jag kunde räta på armen.
Jag är en riktig tentamänniska. Ingenting får mig att prestera så effektivt som kniven på strupen. Och mer kniv på strupen än salstenta kan det knappast bli. Det passar mig.
Jag mjölkade ur allt jag möjligen lärt mig under de senaste sju veckorna, och jag hoppas att examinatorn tycker att resonemanget håller.

Jag åkte hem och tog en löprunda i Rydskogen. När jag kom i mål märkte jag att regnet öste ner, och förmodligen hade gjort det hela tiden. Men jag behövde den där pulshöjningen mer än vanligt idag, oavsett om jag jag blev dyngsur eller inte.

Schemat för nästa period har kommit. Det är bara att inse en sak. Allt som inte är helt livsnödvändigt för mig kommer jag att få säga adjö till nu. Jag kommer att få skala ner mitt liv till att bara ägna mig åt det som är absolut viktigast, annars blir det ingen läkare av mig.

Det som kommer att få betyda mest är skolan och Kristoffer, hinner jag med något annat är det en bonus.
Här är målen jag ska ha uppnått den 8 januari. Bara för att ge mig själv en bild av situationen.
Ingen panik.

Mål Termin 1
Kompetensmål för teoretiska kunskaper
Nivå 1: Beskriva/Identifiera
Reproduktionsorganens uppbyggnad och huvudsakliga funktioner
Endokrina organs uppbyggnad och huvudsakliga funktion exklusive endokrina pankreas, binjuremärgen och parathyroidea
Den genetiska kodens struktur och funktion
Tidig fosterutveckling (t.o.m. 4 veckor) och embryogenes
Cellens uppbyggnad
Digestionsorganens- inklusive spottkörtlars - grundläggande anatomi och funktion
De viktigaste näringsämnenas struktur
Nivå 2: Förklara/Analysera/Relatera
Fysiologiska processer som styr och påverkar fertilitet och befruktning
Begreppen ärftlighet och genetisk kod
Sambandet mellan gen och protein
Endokrin reglering av reproduktion och tillväxt
Syntes, verkningsmekanismer och reglering för hormoner som styr reproduktion och tillväxt exklusive endokrina pankreas
Sambandet mellan struktur och funktion i cellens olika delar
Cellmembraners struktur, uppbyggnad och syntes av viktiga komponenter.
Samband mellan proteiners struktur och funktion
Endokrin reglering av digestionen
De viktigaste näringsämnenas digestion och upptag
De viktigaste näringsämnenas metabolism och funktion
Metabolismens styrning i cellen
Nivå 3: Generalisera/Överföra/Tillämpa i nya situationer
Cellmembraners egenskaper
Celldelning, cellulär tillväxt, differentiering och celldöd
Cellens energiutvinning och användning

Kompetensmål för färdigheter
Nivå 1: Vara med/assistera vid
Nivå 2: Kunna utföra under handledning
Nivå 3: Kunna utföra självständigt
Identifiera olika vävnadstyper med ljusmikroskop
Venprovtagning


Alltså. Nu får vi äta upp att vi slappat relativt mycket de första åtta veckorna.
Slutsats av detta inlägg: Det kommer att vara en matt och trött version av mig som har semester mellan den 9:e och 19 januari.

Jag ville det här så intensivt.
Bortom all trötthet och oro är det så fortfarande.

Jag sitter framför datorn och funderar på varför jag är vindögd av trötthet. Jag hade ju sovmorgon imorse. Det har visserligen blivit några timmars plugg sen dess.
Så blev förbättringsarbetet färdigt tillslut. Även om jag fick erkänna mig besegrad inatt, när jag inte fick ihop ett diagram som var tvunget att vara med. Det var bara att gå och lägga sig med arbetet halvfärdigt.
Oskar fixade ett diagram till mig idag istället, och så blev arbetet slutligen färdigt ungefär ett dygn senare än beräknat. Tur att jag inte hade tänkt att jag skulle hinna klart med det sista natten, för då hade det brunnit i knutarna när diagramproblemet uppstod.

Så hann vi med lite tentapluggande och pannkaksätande också. Oskar satt och rabblade allt man nånsin behöver kunna inför tentan för mig och Lovisa som storögda försökte skriva ner allt han sa, samtidigt som vi insåg att killen har väldigt mycket bättre koll än vi, och att den lediga helgen vi tänkte ha inte får bli fullt så ledig som planerat.

Imorgon är det fredag. Då ska jag gå upp klockan sex och åka till Norrköping och vara med på en opponering av fältstudierna vi har gjort.
Det ser jag inte fram emot. Fyra grupper som går in för att såga varandras uppsatser i molekyler. Och ingen låter någon annan gå helskinnad därifrån, eftersom de själva inte kommer göra det.

Men sen ska jag göra något mycket bättre. Springa till en tågstation och kasta mig i armarna på den bästa mannen i världen.
Han är bara min. Inget kan vara bättre än det.

Jag kom precis hem från ett seminarium i cellbiologi. Vi hade fått order om att vår redovisning skulle vara rolig. Min grupp skulle alltså göra något roligt av glykolysen... Nedbrytningen av socker. Nåt roligt?! Ja ni...
Vi skrev en liten saga och så klädde vi ut oss till olika molekyler. Vi hade i alla fall roligt när vi förberedde oss.
Resten av klassen gillade oss säkert, men snarare för att sagan var över ganska fort, haha.

Jag är frisk förresten. Äntligen. Mitt immunförsvar vann över virus from hell, till slut. Jag hade nästan gett upp hoppet.

Och så har jag haft en lång, underbar helg. Jag har inte riktigt kommit över den, jag är kvar i den mentalt. Jag drar stora djupa andetag så alla känslor ska få plats.
Allt bara är rätt, till slut.

Jag tänker aldrig nånsin be om ursäkt för det.

Lovisa och jag har druckit vin ikväll. Det är så skönt att bara kunna springa upp för trappan och ha henne där. Vi skulle plugga. Jojo. Läsa en uppsats efter ett glas vin. Nja, jag tror inte det.

Den här bloggen är ganska tillknäppt nuförtiden, jag vet. Jag talar inte klarspråk. Jag berättar inte vad jag gör. Jag håller inne och håller undan.
Det funkar så nu, ett tag, av alla möjliga skäl.

Jag orkar inte vara sjuk längre. Jag har inte tid.

Läkaren igår sa att jag dragit på mig nåt virus, och tog några blodprover för att kolla om jag var på väg att bli av med det. Det var jag inte. På väg att bli av med det alltså. Jag skulle räkna med feber ett tag till (som om nio dagar inte räcker) och sova. Men inte för mycket. jag får inte ligga hela dagarna, för då kan jag få lunginflammation till följd av den bristfälliga cirkulation som uppstår.

Igår var jag på bokkväll, det gick okej. Imorse gick jag upp och skulle gå på föreläsning. Jag har missat väldigt många föreläsningar, för innan jag var sjuk med det här viruset var jag ju sjuk med ett annat, och så gick det ju bort en föreläsiningsdag när jag hade min lilla semester i Stockholm för två vckor sen.
Imorse var det dags, tänkte jag. Så jag gick in i duschen. Började tvätta håret. Men jag orkade inte hålla armarna ovanför huvudet. Efter fem miuters hårtvätt var jag helt slut och insåg att det inte blev några föreläsningar idag heller.

Jag är så trött på det här. Nu har jag gett mig fan på att klara eftermiddagen i skolan. Men då kommer jag inte orka plugga när jag kommer hem, och plugga, det måste jag.
Till imorgon ska jag kunna en massa saker om stroke, och jag kommer inte orka hålla huvudet uppe.

Det här suger så oerhört.