Igår var ingen bra dag. Jag var trött, ynklig och kemi-förtvivlad.
Det var längesen jag förde en sån här berg-och-dalbane-tillvaro. Jag känner mig väldigt ovan med det. Vissa dagar är så himla tunga, och då förstår jag inte hur det nånsin ska kunna kännas bra igen. Det känns som att en kuggad tenta är det värsta som kan hända, som att alla jag älskar är på andra sidan jordklotet, och det enda jag har är mig själv och en hög med böcker som jag inte klarar av att slakta.
Andra dagar så känns mitt nya liv helt okej ändå. Då tänker jag att om jag kuggar tentan så får jag väl skriva den igen, och Linköping är kanske inte världens ände ändå, jag går på Sveriges roligaste utbildning hur långt bort alla än är så bor ju faktiskt underbara Lovisa i samma lilla hyreshus som jag.

Det är konstigt att kastas mellan dessa tillstånd.

Idag var en bra dag. Vi var i Linghem på vårdcentralen, jag fick köra Oskars bil dit (han var bakfull) och jag gillar att köra bil. När vi kom tillbaka till LInköping åkte jag, Pavel och Oskar hem till mig och åt pannkakor och chillade lite, innan vi drog till Örat (HU:s studentpub) och hade möte om nollningen som vi ska ordna i vår, för de lyckliga människorna som snart får veta i sina antagningsbesked att de ska börja på Läkarprogrammet i Linköping.

Så kom jag hem, till min lägenhet, som beundras av alla som besöker den. Jag vet att den är fin och underbar. Men den är bara hemma när Kristoffer är här. Det bara är så.
Bra eller dålig dag -jag behöver somna i hans armar. Bara han kan ge mig den bästa versionen av mitt liv.
My part time lover and my full time friend.

Biokemin slog ner som en bomb i mitt liv igår och jag hann inte ta itu med det då, eftersom jag efter nedslaget skulle göra klart en laboration som vi började med för några veckor sedan. Den innebar att vi skulle replikera upp en gen fån vårt eget DNA och kolla om den var muterad. Är den muterad saknar man förmåga att bryta ner vissa läkemedel.
Igår skulle vi avsluta projektet som totalt tog åtta timmar i labbet.
När vi äntligen skulle få se resultatet så... fanns det inget resultat. Någonstans under labbens gång, i något av de hundra olika momenten med lösingar, blodprover och centrifugering av provrör hade någon av oss gjort fel och allas prover var förstörda.
Vi fick gå hem utan att veta om vi var muterade eller inte.
Det var kanske lika bra det. Men man blev ju lite matt.

Imorse vaknade jag tidigt, tog tjuren vid hornen och släpade mig och böckerna upp till Lovisa, och där satt vi och rynkade pannan med biokemiboken framför oss och lätt panik i kroppen.
Vid lunch hade vi föreläsning i bukens anatomi. Han som föreläste för oss är bukkirurg och visade glatt operationsbild efter operationsbild på den jättestora skärmen i salen, och det var faktiskt lite obehagligt att se en 2x3 meter stor appendicit och diverse annat samtididigt som han med neutral röst deklararade att det här kommer ni ändå se när ni dissekerar lik på termin 4.
T4 är nästa vår, och jag undrar lite hur jag ska hinna blir så tuff tills dess.

Efter föreläsningen rusade jag till HUB och utnyttjade varenda minut fram till Luciaträningen, för jag är inte bra på kemi, och imorgon ska vi ju till vårdcentralen hela eftermiddagen och ha möte på kvällen, sen är det fredag och jag fattar inte hur jag ska hinna lära mig allt till basgruppen på fredag. Då ska kemin sitta där i mitt huvud, och det är meningen att jag ska kunna hålla en vettig diskussion.

Det ser mörkt ut just nu och jag önskar så att jag var lite bättre på allt och att jag bara behövde fyra timmars sömn per natt.
Och att jag kunde skriva bättre blogginlägg än såhär.
Kanske ska lägga ner bloggen. De är ändå inte vad den varit.

Jag har slutat räkna min tid i timmar och minuter.
Istället räknar jag den i antal enheter jag får med honom.

Jag älskar varje steg vi tar, varje leende vi ler mot varandra,
varje ord vi inte behöver säga, för att vi redan vet.
Inte ens den långa återköps-kön på IKEA irriterar mig när han köar med mig och
det är mörkt och kallt och november, men det gör inte ont.

Min blogg må vara hur poesifattig som helst,
men ni vet,
en poet behöver smärta och jag
har ingen sådan att
dela med mig av.

Utom då, när vi säger
hejdå

då gör det ont på ett sånt där

frustrerat sätt, ja

kanske till och med förtvivlat

ibland.

Jag älskar att bada.
Utom i badkar.
Efter fem minuter är jag alltid så rastlös att jag ger upp.

Men idag är ju en test-dag, och efter experimentet med havregrynsgröten är det alltså dags att ge sig på en ny utmaning. Nu har ju inte jag något badkar. Men Lovisa har. Hon är visserligen inte hemma, men what's hers is mine!

Sen får det nog vara bra med skrämmande upplevelser för idag.
Hann ju med en aktivitet kallad genetisk kartläggning på eftermiddagen. Mellan tre och fem brann min hjärna ikapp med Amandas när vi skulle räkna ut avståndet mellan gener på kromosomerna hos bananflugor.
-Ska man räkna, gnällde jag när lab-instruktionen lades framför mig I don't do math!

Då kanske ni undrar hur jag med den inställningen fixade behörigheten till läkarprogrammet... Det undrar jag också.
Men någonstans i vad som känns som ett annat liv lyckades jag skaffa mig tillräckliga kunskaper i matte C och D. Att jag inte har kvar de färdigheterna nu förutom på studera.nu är en helt annan sak.

Nu var det badkar som gällde.
I'll be back. Inom tio minuter, troligtvis.

Det faktum att det är ofantligt mycket att lära sig på läkarprogrammet skrämmer mig inte egentligen. Jag läser gärna.
Jag önskar bara att dygnen hade många timmar till. För det är den här tröttheten alltså. Jag känner mig som en småbarnsmamma, där böckerna är bebisen som skriker dag som natt. Man behöver ägna varenda sekund åt böckerna för att slippa skriken, men någonstans ska man hinna med att laga mat, tvätta, städa, handla, träna och sova.
Jag älskar min utbildning, den är min bebis, men tröttheten som ständigt, ständigt gör huvudet tungt som bly gör att det liksom inte går att uppskatta tillvaron i den mån jag önskar att jag kunde.

Jag har aldrig varit så nära att somna i offentliga sammanhang som på morgonens föreläsning. Jag hade ändå sovit sju timmar inatt. Förut räckte det långt.
Trots att det var en intressant, begriplig föreläsning om celldifferentiering och stamceller så var det som att någon drogat mig med en hel karta Imovan. På rasten drack jag två koppar kaffe. Herregud. Min kropp måste ha fått en chock -jag dricker inte kaffe. Jag har bara vidtagit den åtgärden en enda gång tidigare i livet -i somras, när jag i väntan på mitt antagningsbesked inte hade sovit på fyra dygn och var något dåsig på jobbet...
I början av utbildiningen så skrattade faddrarna åt oss som sa att vi inte drack kaffe.
-Vänta ni bara, vi ger er två månader, sen måste ni...

Det här ska tydligen vara semester om man jämför med nästa termin. Men det ryktet har ju cirkulerat sedan årkurs ett när man första gången traskade in i skolvärlden i rosa skor med kardborreband. Vänta-ni-bara-fenomenet.
"Vänta ni bara till mellanstadiet-högstadiet-gymnasiet-högskolan-arbetslivet! DÅ MINNSANN BLIR DET VÄRRE."

Jaja.

...skulle jag åka till vårdcentralen varje dag.
Jag gillar verkligheten. Jag gör verkligen det.

Vädret är i alla fall rättvist.
Regnet faller på alla.

Lite hög på insikten att den här ökenhelgen snart är slut, gav jag mig ut i spåret för första gången på en och en halv vecka... Jag skäms, jag vet, det är oförsvarbart slött, men som sagt, idag togs tjuren vid hornen.
Jag siktade på 2.5-km-slingan, två varv, eftersom den längre slingan inte är upplyst.

Jag var seg och trött i slutet på första varvet, när ett bekant scenario inträffar. Högerfoten (eller ska vi kalla den frakturfoten?) vek sig. Jag kunde inte hålla balansen och dök med huvudet före ner i Ryds kalla, blöta elljusspår.
Min fot, min fot, min fot, den är död! tänkte jag, innan jag försökte resa mig och gå tillbaka till cykeln. Men jag kunde inte gå. Jag kröp till cykeln. Kände mig som en lerig knölval.

Det var den här helgen i ett nötskal -finalen kunde inte blir mer träffande.

Men nu är helgen över.
Löparsäsongen också.

Jag måste gymma och rehabba på riktigt nu.

Det är mycket man måste.
Det är mycket man vill.
De fenomenen samarbetar sällan.