Jag råkade glida förbi TV3:s popstjärneprogram igår. Jag ville slå sönder min fina TV av ren sorg. Det är helt fruktansvärt, och de kallar det Pussycat Dolls, bara det. Bara det! Och det går ut på att ultraamerikanska sjuttonåringar med silikonbröst ska åla sig iklädda hotpants, allt de orkar, i gudvethurlänge som programmet pågår.

Ibland avbryts bilderna där tjejerna ålar sig runt en påle, för en intervju där någon av dem tårögt biktar sig:
-Jag vill verkligen det här, jag vill verkligen det här! Okej, sången är inte min starka (...) sida, men det är den inte hos Madonna heller. Åh, vad jag vill det här!

(...)

Jag skriker och stänger av min TV och tänker att om alla gjorde som jag så skulle dessa sorgliga människor få vila i frid. Då menar jag även producenterna.

-fast inte här i bloggen, bara i mitt huvud än så länge,
ni skulle tycka att jag är så tjatig annars.
Ingen ska få utveckla resistens mot stinalyrik, så jag håller igen, ja
det gör jag.

Jag var på minisemester med min familj i Stockholm och jag sov bredvid min storasyster i den skönaste sängen i hela världen. Det är märkligt -man ligger inte i den, man svävar, god damn, jag vet inte om det är att den är så där härligt skönt amerikanskt hög, eller om det är de där märkligt lena lakanen... egyptisk bomull?
Vi tog en promenad till Horan, som Stockholmarna kallar Hornstull, och hela kvarteret hade gått man ur huse och höll loppmarknad. Trottoarerna var fulla med folk som försökte bli av med allt de inte längre behövde. För 50 kr, för 5 kr eller gratis, bara man tog det de inte längre ville ha i sina förråd. Jag har aldrig varit i London, men jag fick lite Portobello Road-känsla. Det var... fint på något sätt.

Men jag gick där på gatorna och insåg att jag tappat Stockholm. Att vi inte längre smälter ihop lika självklart som vi brukade. Jag ser på staden som någon annans än min. Som om tiden när jag gick där, nötte de där gatorna i mitt vardagsliv, aldrig har funnits. Det gjorde ont. Det var ju vi, Stockholm, det var ju vi och jag älskade dig.
Som om jag inte vet vem jag är utan en oupphörlig Stockholmslängtan.

Fast det är fler saker som inte är som de brukade. Jag tänker inte ursäkta mig eller så, bara klargöra att det är så att jag för tillfället inte tål min telefon.
Den kan bero att jag totalt översköljs av samtal varje dag på jobbet, som gör att jag inte orkar med ännu ett när jag väl är ledig, hur trevligt det än må vara. Det kan också vara så, att det lilla fokus jag just nu lyckas upprätthålla, måste jag ge till mig själv, för att vardagen ska fungera. Som om fem minuters kallprat i mobilen kan leda till att jag inte förmår något annat, som är viktigare.
Så det bästa sättet att få tag på mig just nu, är inte att ringa. Jag kanske inte svarar. Troligen inte.
Det är inget att bli förolämpad över, inget att ta personligt, eller inget att oroa sig över. Att man inte når mig.

Jag når inte ens mig själv just nu.

Jag jobbar till 19.15 ikväll. Ingen är avundsjuk, alla ger mig medlidande blickar. Och nej, det är faktiskt inte speciellt roligt, särskilt inte eftersom jag började redan halv tio, och inte kvart i elva, som man brukar få börja, när slavpasset väntar på en. Jaja, den ska väl ta slut den här dagen också. Någon gång.

Jag är på otroligt dåligt humör.

Ska inte blogga mer. Vad jag än skriver, så kommer det inte att bli till min fördel.

Dåligt humör var det, ja.

Jeanette frågar hur läget är, och jag vet ju inte, det är ju den här dimman.
Hon ska åka till USA snart, och frågar om jag vill ha nån present därifrån. OM jag vill! Jag har tyvärr semestrat där lite för ofta själv, och byggt upp ett beroende av diverse prylar som inte finns att få tag på på den här sidan Atlanten.
Vi letar reda på Bath and Body Works hemsida, och jag får sitta och surfa runt och plocka ihop en beställning.
Men glansig blick och ett leende minst lika brett som Nils har när han är som nöjdast.
Jeanette lockade fram mitt goda humör som ingen annan hade kunnat göra idag. Det är nästan så att jag förlåter henne för att det är hon och inte jag som åker på den där USA-resan.


Nils visar.
Såhär ler vi, när vi ser en djurgårdsflagga, eller bara vilka amerikanska bodycreams som helst...

Linnea slingar och färgar och klipper. Men den här gången når inte välbefinnandet längre än till hårrötterna. Jag stirrar hjälplöst i spegeln och känner inte hon som stirrar tillbaka.
Det kanske är dimman.
'Du är som i en dimma', säger Jenni.
Jag vet det. Jag hittar inte ut, och blir ännu mer förvirrad av att jag börjar gråta på jobbet, av att nattsömnen ger sig iväg igen och...

Nä, fan. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag blev fin i håret.

En kund fick mig att börja gråta idag. Det var första gången. Jag trodde att jag hade hört det mesta, fått tillräckligt med utskällningar, för att inte reagera längre. I början när jag fick en arg kund så kunde jag darra lite efteråt, men det har jag slutat med. När samtalet är slut så är kunden borta från min dator och från mitt huvud.
Men jag vet inte vad som hände idag, för jag började verkligen storgråta när kunden lagt på. Det var som att jag bara inte orkade. Just nu. Att bli så kränkt av en idiot som tror att vi inte är människor, här på kundtjänst. Att han kan säga vad fan som helst.
Jag blev så sjukt ledsen.

Camilla, Malin och Micke fick samla ihop spillorna av mig. De är underbaringar, mina kollegor.

Frisörbesök om en halvtimme. Jag vet ju, att det kommer läka både det ena och det andra.
Konstigt nog.
Betyder det att jag är ytlig?

De säger att det är fredag. LW skulle säga att det är tandläkarväder.
Jag sitter vid skrivbordet på jobbet och funderar på vart min själ har tagit vägen.
Och var all den där gråten jag har i halsen har kommit ifrån.

Jag är en rätt samlad person. Jag kan prestera under press. Jag kan bestämma mig, och bara göra saker jag inte trodde var möjliga. Jag är ordningsam. Jag dammsuger en gång om dagen, jag glömmer inte mina p-piller och antalet gånger jag supit skallen av mig är otroligt få.
Jag kommer i tid till jobbet. När jag jobbade som barnflicka hade jag järnkoll på verksamheten. Det var matlagning med ena handen, samtidigt som jag förhörde Beata på läxorna och höll ett öga på Nils utanför fönstret.
Jag är strukturerad.
Men. Men. Meeeeeen. Ibland händer det något, så att min hjärna liksom blir kidnappad. Jag blir helt omedveten om mina handlingar. Det är en svit av mitt okontrollerade iPod missbruk. Jag pluggar i mina hörlurar, och liksom blir exempelvis Céline Dion. När jag sen vaknar till har jag absolut ingen aning om vad Céline Dion har gjort. Idag när jag gick från Jennis dörr ner till min cykel utanför porten så hade Céline defintivt inte hållit koll på cykelnyckeln som jag plockade upp ur väskan inne hos Jenni. När jag stod där utanför var den bara borta. Den förblev borta. Och hur jag hade tagit mig från Jenni ner till markplan hade jag inget minne av. Men på markplan stod jag, utan nyckel. med endast ett svart hål att referera till.
Mina stackars föräldrar. De fick leta reda på reservnyckeln inne på pappas jobb, sätta sig i bilen och åka från Hallstahammar till Västerås, låsa upp cykeln och köra hem den till mig. Jag tänkte att de kunde skicka nyckeln med posten, men de tyckte att det var lika bra att problemet löstes omedelbart.

Själv fick jag knalla från Viksäng hem till Blåsbo. Päronen satt utanför min port och såg fullkomligt lugna ut. Cykeln var i förrådet, en ny nyckel lades i min hand och jag stod där som en åsna och försökte förstå vad som hade hänt. Egentligen.

Jag vaknade och det var den sjunde maj, min födelsedag sägs det, men jag tänkte att det var ju inte så mycket mer med det.
Men det är det ju! Det är fanimejl helt underbart. Kvart över sju ringde telefonen och jag fick höra de bästa rösterna i hela världen sjunga Ja må hon leva. När Nils sedan ropade ett fyfaldigt leve för Stina så grät jag lite i min tekopp, för jag älskar de där barnen så att det gör ont överallt. Jag var tvungen att ta med mig kort på dem till jobbet sen, och nu tittar jag på dem hela tiden. Nils och Beata, de finaste barnen av alla, på min födelsedag och alla andra dagar.
Och på jobbet, herregud vad folk gör sig till (...). Simon gav mig en bok som heter Spring snabbare, jag blev överlycklig. Jeanette är lite mindre lycklig, eftersom hon anser att den redan förvandlat mig till ett monster. Micke och Abdi har gjort en tårta till mig, av ett äpple. Den har ett riktigt tårtljus och är garanterat laktosfri. Kicki som är sjuk skickade krambud med Annette. Josef var storsint och kramade mig fast jag glömde hans födelsedag.  Chef-Eva mejlade en hel hög komplimanger, helt ovetandes om att det var en välkommen födelsedagspresent.
Jag är omgiven av godhet.
Thérèse mejlade en present. Den var helt perfekt.

Förra året var det inte roligt att fylla år. Jag var trött, hade två jobb och en stundande uppkörning som skrämde livet ur mig.
Men idag är det bra. Och inte ens över.

Jag slutade klockan sex idag, och knallade därifrån lagom trumpen, efter att ha lyssnat till leda på De Obligatoriska, Bittra Kunderna som ringer mellan klockan fem och sex.

Sen vet jag att kvällen gick fort som sjutton, och maldes sönder under löparskorna. Asfaltsträning hade Simon varskott mig om, och asfalt fick jag och Micke så att vi teg. Det är inte tungt för konditionen, men det är tungt för psyket att ligga och nöta asfalterade raksträckor så långt ögat kan nå. Mina ben var som betong de första fyra kilometerna, men sen släppte det och nu känns det som att jag skulle kunna springa en runda till (men jag inser hur överdrivet det vore...). Vesslan mötte upp oss utanför domkyrkan när vi var klara med rundan. Som värsta coachen. Sen fick jag sällskap av honom hem. Jag var LÄTT ofräschast av oss två. Imorgon väntar stelheten igen, antar jag. På lördag väntar Postmilen. Det ska bli jättekul. Faktiskt. 

Nu ska jag gå till sängs med min vetekudde. Jag kanske borde döpa den till nåt coolt killnamn, så ofta som den får bo under mitt täcke.

Imorgon tänker jag fylla år. Bara sådär. Jag är för go.

Jag är livrädd.
Naturligtvis.
Räddare än jag någonsin varit.

Så står det skrivet i pannan
att man väcker en ångest
när man släcker en annan.

Men ändå sträcker jag armarna i luften, med mina hundra poäng i ena handen och ett tjugofyra år gammalt, dåligt självförtroende i den andra.
Poängen håller jag kvar, men försöker släppa den andra handens börda över balkongräcket.


Lars Winnerbäck slutar sin biografi med orden
It's hard work, man. Hard work.

Ja, baby, det är det.