Jag har precis tackat ja till att springa Postmilen i Örebro den 10:e maj. Varför gjorde jag det? En mil är ju aslångt. Jag kommer dö. Men att springa halvmilen var liksom ingen stor grej, så då tyckte Micke att vi skulle springa hela. Nu måste jag löpträna riktigt ambitöst. Tur att löpartighsen inte kom bort i flytten...  Ahw, jag ångrar mig redan, men nu har Simon redan anmält mig och jag får skärpa mig och se det som ett extra beachprojekt helt enkelt.

Idag efter jobbet ska jag träffa Mia. Ibland är livet så bra. Jag har saknat henne.

En kvinna på mitt jobb som sitter i andra änden av kontoret frågade mig idag i lunchrummet om det är jag som har hostat så förskräckligt så att folk blivit oroliga. Och ja, det är det ju, och fyfan vad ont det gjorde. Det var som att kikhosta upp ett rivjärn. Jag saknar det inte.

Ikväll ska jag till Sigurdsgatan och hämta en Elin-detalj de lovat att jag ska få. Den kommer bli så fin i min lägenhet.
Jag längtar hem.

Anna, Carro och Lisa. Jag är en usel vän. Men jag älskar er mest ändå, såhär i min uselhet.
Jag ringer. Och saknar er galet, naturligtvis.

Jag är så besviken på mitt immunförsvar. Det brukar vara hur bra som helst, och så släpper det in ett virus just den här veckan. Just den här veckan. När jag skulle flytta. När Anna skulle komma hit. När vi skulle åka till Stockholm och äta på restaurang med släkten. (Hur helylle lät inte det?)
Men NEJ, jag är helt däckad av en muskelvärk som inte lämnar en enda muskel oberörd. Inte ens käkmusklerna. Eller de små musklerna runt hårsäckarna i hårbotten. Det gör med andra ord ont när jag lägger huvudet på kudden.

Jag saknar min kropp. Jag saknar mitt jobb och mitt gym.
Ja, jag har lite abstinens efter mitt eget liv kan man säga.


Det känns lite som om en haj har bitit mig i huvudet.

Jag är alldeles lamslagen av huvudvärk. Det är så märkligt, för jag brukar sällan ha ont i huvudet. Nu har jag fått så ont i huvudet två gånger på en månad att jag inte kan gå till jobbet. Den här gången hade jag inte ens ork att bli rastlös.

Förrän pappa kommer hem och ger mig nycklarna till lägenheten och meddelar att målaren är klar med den. Nu är den vit och grå och vit och nougatfärgad och jag borde åka dit och baxa in en massa nya möbler, en platt-T och alla köksgrejer. Jag borde vara där och hänga upp mina kläder och stapla mina skivor och lite likgiltigt försöka ta ställning till vilken färg det ska vara på gardinerna.

Men eftersom det gör så ont bakom ansiktet måste jag vänta.

Lars och jag var på Langenbergsgatan igår, för att förhoppningsvis kunna kolla läget. Jag hade inga nycklar, för de hade målaren och de andra fanns inne i lägenheten, men jag chansade på att han kanske var där och målade. Det var han inte. Det luktade färg i hela trappen och Lars fick kolla in genom brevlådan:
-Det är ju fina golv i alla fall.

Fyra gånger i mitt liv har jag träffat världens vackraste man.
Han har sett olika ut alla gånger.
Och haft olika namn.

Så jag tänker på vad som gjort honom till världens vackraste de gångerna.


Kanske hade jag bara garden nere.

Älskade lördag. Andrum.

Jag var på gymmet och slet ont, medans pappa var och satte igen hålen som var i köksväggen i min lägenhet. Imorgon ska målaren komma dit och checka läget inför målningen. Mamma håller på och funderar på vilka gardiner jag ska ha. Själv gör jag faktiskt ingenting. Jag ska lägga ut en massa pengar på möbler snart, men tills dess håller jag mig passiv.

På tal om pappa så går han igenom ett trauma så vi försöker låta honom vara. Grannen har ställt en sån där urful trädgårdsprydnad i form av en vattenpump på framsidan, alldeles nära Horttanas tomt. När pappa fick syn på den nyss så började han hyperventilera och skrika:
-Vilken jävla grej, vilken jävla grej, vilken jävla grej! för att sen lägga sig på sängen och blunda hårt och mumla att han är rädd att det ska komma dit en väderkvarn och ett solur också. Stackarn.

Jag är hög på Mannen i den vita hatten. Igen. 

Den där pojken jag aldrig kände
som gick på gator jag aldrig såg
och tänkte tankar jag aldrig tänkte

Ja. Precis.

Något riktigt Kent-fan blir jag aldrig, men herregud vad jag älskar den låten. 145 gånger har den spelats i mitt iTunes. Den närmar sig Stockholmskyss snart. Som har spelats 173 gånger. Mina föräldrar har varit gudomligt tålmodiga.


Jag ska stänga dörren hårt om mig när allting är klart. Jag är inne i en lämna-inga-dörrar-på-glänt-period. Jag har inte så mycket över av mig själv så att jag kan dela med mig till nån. Jag får värma mina händer så gott det går och hålla om vetekudden om nätterna. Jag kommer att bli så trygg och nästan osårbar.

Jag sprang på löpbandet och tänkte på alla de där uttrycken vi har i vårt modersmål, och som man matas med av visa medmänniskor, och tuggar och sväljer och tar för sanningar. Men, är de så bra, verkligen, allihop, så att man ska finna sig i att få höra dem bara för att de alltid verkat så kloka och sanna?
 Absolut inte. Såhär ligger det till. Från och med nu har jag satt igång med att gruppera dem.

Listan, in progress:

De bra:

Plats nr 3: Ensam är stark. Ja. Så länge man har sitt hopp, sin tro och sitt hjärta någon annanstans än inuti sig själv så är man ute på väldigt hal och tunn is.

Plats nr 2: Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Nej, precis. Och skoja inte vad snopen man är då.

Plats nr 1: Nära skjuter ingen hare. Det ska gudarna veta. Alla de där gångerna det varit så jävla nära och så sitter man ändå där och har inte skjutit vare sig haren eller något annat heller. Aj aj aj.

De dåliga: (så säg aldrig så till mig igen)

Plats nr 3: Frukt är också godis. Det finns ingen unge i hela världen som någonsin gått på denna dunderbluff.

Plats  nr 2: Man ska inte gråta över spilld mjölk. När ska man gråta då? Om man verkligen måste är det väl befogat att sätta igång när mjölken hamnat högt och lågt, men inte på rätt ställe.

Och det dummaste ordspråket någonsin lyder som följer:

Plats nr 1: Mister du en, står dig tusende åter. Var skulle de stå? Utanför Skrapan? Och i så fall hur? I klunga? På rad? Alldeles utspridda? Och vem har kvalitetssäkrat dem?

Jag fick syn på Britta i tidningen idag. Hon är ju VD och berättade om Nordeas livbolag i en stor atikel i ekonomidelen. Jag läste inte hela, för jag orkar inte förstå mig på pensionsförsäkringar och fondsparande, men jag förstår mig på hennes familj. Så jag började genast längta alldeles galet mycket efter dem. Jag borde åka dit snart, och spela tjuv och polis med Nils och kamma med fingarna i Beatas hår och bli alldeles varm i hjärtat av att se att Andrea lärt sig gå. Men här i vuxenvärlden är det ju så otroligt ont om tid.

Vuxenvärlden var det ja. Jag har gått med i facket. Det var inte med jubel i hjärtat, men man måste säger alla som vet, med myndig röst.
En hemförsäkring måste tecknas har jag insett. Och innan jag hunnit säga nougatfärg till hallen så har väl spionerna från Kiruna ringt och manipulerat mig till att betala TV-licensen. Så det är såna roliga saker jag ska lägga min månadslön på. CSN ska ha sin feta del också -det får jag ju inte glömma. As.

Vesslan kommer se rakt in i mitt nya vardagsrum har han avslöjat. Nu när jag flyttar till postenkvarteret. Det kan jag bjuda på. Eftersom han nu kommer att få vara min tekniska support dygnet runt. När hårtorken brinner upp, när datorn strejkar och när propparna går, då kommer jag ringa honom. Och vara lite grinig. Så att han har lite insyn i lägenheten struntar jag fullkomligt i.
Undrar om han är sugen på att springa till ICA på tid och köpa laktosfri mjölk åt mig när den tar slut? Man kan ju alltid prova.

Jag fick tillstånd att måla om i lägenheten. Tänkte mig nougatfärg i hall... nä, jag vågar inte säga. Vill inte ha ett samtal från Kiruna. Min nya tillvaro i ständig skräck för Radiotjänst har börjat.

du är så välkommen. Till Blåsbo och ett projekt att verkligen sätta tänderna i.

Förresten, på tal om Jenni. Det är hon som har designat min blogg. Jag har varit alldeles för sen på att uppmärksamma er på det bara. Jag tycker att den är perfekt Stinig och det är det viktiga.
Om inte bilden ligger bredvid texten till vänster och ni får scrolla långt ner som sjutton för att se bilden och arkivet, så är det för att ni har en gammal version av Explorer och behöver ladda hem en ny. Men den är som snyggast i Firefox.

Jaja, åter till lägenheten. När jag blundar ser jag ett rum med gröna väggar som kommer fallandes emot mig. Det får vi ändra på. För det var verkligen en gullig liten gata.
Dessutom är jag så trött på att känna mig som Vilhelm Mobergs Kristina, som ständigt gick runt och med frågan hemma, var ligger det nånstans?

Nu ska hemma bli Langenbergsgatan. Så är det bara.