Det var Jennifers dag igår
Det var en otrolig kväll.
Talet
"Jag var ny i Örebro, ny på min monsterutbildning (som blev ett års slaveri, så blev man ju skuldsatt dessutom!) och förvirrad och ja, rädd i största allmänhet. Jag kände mig yngst och minst och det mest skrämmade med mitt nya liv var studentkorridoren. Hur skulle man tackla den? Jag som aldrig varit blyg eller folkskygg fruktande kollektiv-konceptet för -hur gjorde man? Skulle man prata med grannarna? Hur mycket i så fall? Jag hoppade högt den första veckan, när någon av mina grannar visade sig. Men förr eller senare hade alla visat sig och jag kunde lugna ner mig lite. Utom Jennifer. Hon med sitt namn på dörren och alla skor utanför den. Jag hörde de andra nämna hennes namn ibland, och ju mer jag hörde hennes namn nämnas, ju mer insåg jag att hon måste vara något alldeles extra. På vilket sätt, visste jag inte. Jag fruktade hennes uppdykande. Hon var ju uppenbarligen fabulous, så tänk om hon fick syn på mig i morgonrock!
Så dök hon upp. Jag hann inte bli rädd. Hon hade på sig något grönt. Hon betraktade mig med intensivt intresse. Hon hade VÄNTAT. Hon hade inte haft EN LUGN STUND. Hon hade UNDRAT när jag skulle DYKA UPP. Jag höll mig fast i dörrposten och TOG IN vad det nu var för strålning hon sände ut. Hon använde adjektiv som 'fantastiskt' och 'underbart' och hon var den första människa jag träffat som kunde använda de orden och vara övertygande om att hon menade dem. Helt plötsligt avbröt hon mig.
-Jag bara måste få säga en sak!
-Ja?
-Vad vacker du är!
[Jag kommer från en bruksort där man får i sig jantelagen som koncentrat sen barnsben, precis som vilket näringstillskott som helst. Att erkänna att någon annan är vacker, smart eller bara cool i största allmänhet (eller att, Gud förbjude!, tycka något sådant om sig själv!) är detsamma som att skjuta sig själv i foten.]
Jag svalde min förvåning. Och min bubblande förtjusning över min nya granne. Hon gjorde den DDR-inspirerade studentkorridoren till en solig plats att bo på. Och händelserik.
Och morgonrocken? Jennifers alltså! Den såg jag nästan jämt.
Jag har en blogg idag. Den heter 'Ingen glittrar som Stina'. Det är lite ljug. Ingen glittrar som Jennifer."
Bilderna
Bild nummer två är ett korridorskort. Bild nummer 7 visar en sjungande fiskdamm. Den blonda tjejen i partyhatt är Emelie, min närmaste granne i korridoren, och vem som är Jennifer, det kan en blind räkna ut.
2008-06-29, 12:24:56
Livet går vidare [fast tiden står still]
...-fyra och ett halvt års högskoleutbildning i att gräva, och ändå gräver du sönder ett viktigt skelett? Vad är förresten ett viktigt skelett? Gustav Vasa? Kejsar Nero?
så springer jag på honom och den här gången känner jag igen honom trots skägget,
han har ju samma kavaj som sist, och samma inbitna bruksortdialekt som han
alltid haft.
Min bror.
Han som var min systers så länge att han blev min bror.
-Är det sant som jag hört? Ska hon...?
-Ja.
-Varför har alla så bråttom?
-Men du, ni är tjugonio.
[Om vi inte har några andra när vi är trettio, då ska vi gifta oss.]
-Undrar vad jag ska säga till Larsa, han skulle ju få komma på vårt bröllop!
Jag sväljer. Och så ler jag och säger att du har ju sambo nu, det är ju stort också (för att vara han).
[Ingen som någonsin såg dem skulle ha påstått att de inte var meningen, men vi vet ju alla vad tiden kan bränna upp.]
Jag ska hälsa och gratta, visst ska jag det och så går jag vidare i det liv jag har nu.
I det livet är min syster lyckligast i världen och gud hjälpe de omständigheter om försöker ändra på det.
Herren tar, och herren ger, säger de i en film jag älskar.
Och fast jag inte tror på någon herre så vet jag att det är sant.
[Så levde de lyckliga i alla sina dagar.]
2008-06-26, 20:08:22
Tiden är den obarmhärtigaste av alla bränder
Jag vill så gärna skriva nåt bra, för det var så längesen.
Om jag nu någonsin gjort det.
Men jag kan inte bestämma mig.
Om jag ska skriva om vad tiden tar av oss alla.
Om mannen jag såg i affären igår.
Han som var för stilig för sin ålder, så stilig, hela han,
han passade inte att vara sjuttioåtta och för stel för att kunna
böja sig till nedersta hyllorna och hur det
skar i mitt hjärta
för det passade honom verkligen inte att
stå alldeles tom i blicken vid frysdisken för att han inte mindes vad han skulle
plocka upp ur den.
Jag skämdes över min ungdom och ville säga honom
att
jag inte heller alltid minns vad som stod på den där listan jag aldrig skrev.
Eller om jag ska skriva tid som inte varit.
Om att när jag såg hur de gifte sig på TV idag så började jag undra om
det någonsin blir sådär,
om ett bröllop är för alla och om det någonsin ska bli så att jag ska hålla någon
hålla av och hålla om
så mycket att jag får göra som jag alltid tänkte, ropa
han är min på en kyrktrappa.
Hon jag bara ser spegelbilder av överallt, är inte mycket att skriva om,
jag är trött på henne innan jag ens har börjat.
Hur jag möter hennes blick på mornarna, eller hur hon går förbi ett
skyltfönster i den snyggaste jackan i hela stan men det hjälper ju inte mycket och
skälet till att hon ens nämns här
är att hon vet hur det är med tiden
hon är expert faktiskt [skulle kunna doktorera] på hur den rusar och förstör
men framförallt
hur den står still
Jag har gett upp försöken att försöka tala den där kvinnan tillrätta
och förklara att det är juni för sjutton
den blomstertid är kommen och att en vänlig grönskas rika dräkt
klär Sverige
och den klär bort alla tecken på höst
härlig är jorden
men inte för alla
inte för den som inte vill.
'Sura då' tänker jag och låter henne somna på soffan
för första gången och fast hon inte ens är trött.
Sen sätter jag mig och skriver en text
som jag inte ens kan bestämma vad den ska handla om.
De säger att tiden den går
går förbi
Men jag svarar att tiden den står
går -det gör vi
2008-06-24, 22:22:52
You seem real and I seem fake
Fast det vet jag nu.
Den tar mig tillbaka till en källarlägenhet i Bromma. Varje gång.
Så går du igen.
Igen.
Och igen.
2008-06-24, 08:54:57
Det här kan vara det sämsta blogginlägget jag någonsin skrivit
Dessutom har mejl och fax sköljt över mig hela morgonen, vilket gör mig ännu nöjdare. Det är så skönt med mejl och fax. Jag får jättemycket gjort, men får vara i min egen lilla värld. Men nu verkar både mejlen och telefonsamtalen ha tagit slut.
Jag saknar några av mina kollegor som är på semester. De har varit borta... ja, en hel förmiddag redan. Det är inte alls kul. JP, Johan E, Simon och Josef -kom tillbaka.
Mamma och jag var i Skultuna igår och shoppade porslin. How's that for a grown up activity?! Jag köpte muminmuggar. Jag har velat ha muminmuggar sen jag jobbade i Bromma och beundrade familjen Burreaus samling på cirka 25 olika exemplar varenda dag. De är så himla fina. Den med Sniff på var finast. Mamma köpte en skål till mig också, med hela muminfamiljen på. Det var en grattis-till-körkortet-på-ettårsdagenpresent. Oerhört långsökt, men hon ville ha en anledning att ge mig skålen helt enkelt.
Och ja, nu har mitt körkort fyllt ett år som sagt. I lördags var det exakt ett år sedan jag upplevde mitt livs kraftigaste glädjerus.
Det skulle sitta fint med ett till snart. Glädjerus alltså.
2008-06-23, 12:14:29
Jag har dammsugit [igen -jag vet] och dammat av tårarna
Jag som aldrig brukar titta på film, hyr en till bara mig.
Den sorgligste av alla, för jag måste ha hjälp på traven.
Så gråter jag.
Som jag gjorde när bröderna Lejonhjärta kliver över kanten.
Som jag gjorde när Morrie dör i den bästa boken som någonsin skrivits.
Tills tyngden i hjärtat har flyttat sig till huvudet.
Gråthuvud.
Ni vet hur bra man sover med gråthuvud.
Då kan till och med jag somna. Säkert stående och med tandborsten i munnen.
Jag är inte olycklig.
Jag är bara otålig.
2008-06-20, 00:45:26
Det har gått några månader nu, och min själ vägrar vara trevlig
Jag har rast och deklarerar för mina närmaste kollegor att jag känner mig slut som människa och hatar alla.
-Det är helt normalt. Man mår sådär ibland, svarar Kicki.
Jag lutar mig tillbaka och väntar på att jag ska bli människovänlig igen.
Det är faktiskt läskigt det här.
Jag ropar på Josef att han ska vänta in mig, för jag känner för att strypa någon. Han står snällt still när jag gör en snara av nyckelbandet.
Alla är så förstående. Jag måste verkligen upplevas lika ofarlig som en myra, trots all agression jag bär på.
Ibland är det bra att vara liten. Annars kanske jag skulle vara inspärrad nu.
Glad midsommar!!!
2008-06-19, 10:11:24
Vacuum
Jag säger till Mikaela att jag är så rädd. Rädd för hur det ska bli, om det blir.
-Men du kan inte gå runt och vara rädd för att bli rädd. Var skräckslagen då, om det nu blir så, men inte nu, Stina, inte nu.
Nej, ingenting ska hända nu.
'Nu' är ingenting, ingenting alls.
Nu finns inte.
Vi finns inte.
Varken jag eller nuet.
2008-06-18, 23:21:51
Grader i helvetet
Jag tänkte göra en lista faktiskt. Bara för att riktigt stolpa upp hur jävligt livet kan vara.
Kedjemejl. Jag skickar inte vidare. På några villkors vis. Även om ett vidareskick påstås innebära att mannen i mitt liv ska dyka upp under eftermiddagen. Jag skickar inte vidare. Även om det påstås hjälpa något litet syraskadat barn någonstans att få ett bättre liv. Jag skickar inte vidare. Även om det påstås att alla mina vänner kommer överge mig inom kort om jag inte gör det. Jag skickar inte vidare. Jag skickar inte tillbaka heller, för att bekräfta dittan och dattan om avsändaren. Jag gör det bara inte. Faktum är, att när det står 'snälla skicka vidare!!!' så njuter jag av att deleta eländet. Oläst.
Grannens basdunk som går igenom taket. Han får låta hur mycket han vill. Men när hans stereo ackumulerar basdunk in i varenda cell i min kropp, då blir jag helt galen. Helt enkelt.
Misslyckade försök till frisk luft. Det är jättehärligt med sommar och uteserveringar. Om man är rökare då. Sveriges rökare verkar tro att faktumet att de bolmar ut den värsta av lukter försvinner utomhus. Breaking news!!!: Så är det inte. Och jag vill inte ha rök i min mat, i mina kläder och i mina lungor. Någon gång.
Om de bara kunde gå iväg lite och röka. Inte för att de måste. Utan för att det är schysst.
Kollegor som dyker ner i min lunch. Nej. Nej, säger jag! Jag vill inte redogöra för vad jag äter eller när och hur jag har lagat det. Eller lyssna på kommentarer om vilken JÄTTESTOR portion kolgrillsbaren har gett mig. Ja, jag hade tänkt äta upp allt. Innan någon förstörde min matlust genom att kommentera det.
Mobilen ringer. Och folk jag inte hört av mig till på länge vill fråga varför och begära lite trevligt bemötande från mig. Inte nu.
Snorkig vårdpersonal.
-Skulle jag kunna få titta lite på mina röntgenbilder?
-Nehej du. (Nedlåtande tonfall som hade passat bättre om jag frågat om jag fick ta med mig hela utrustningen hem.)
-Får jag se dem hos min läkare?
-Varför det?
För att jag en dag kommer göra ett bra jobb inom vården. Till skillnad från dig.
VLT. De är osmakliga när de leker kvällstidning.
Hallstahammar. Det satt långt inne. Man ska inte smutskasta sin hemort, för den har gjort mig till den jag är. Men när jag ser vad den blivit i modern tid. Då skäms jag. Det gör jag verkligen.
2008-06-18, 11:21:37
Vad gör jag på jobbet?
Idag ägnade jag de första fyra timmarna av min arbetsdag till att försöka lista ut vad som hade hänt med ett paket. När sanningen tillslut uppdagades (efter att ha dragit in tre kollegor och ringt en ansenlig mängd samtal till olika postavdelingar i Dalarna) så insåg jag att om jag bara varit lite uppmärksam på detaljer i början av cirkusen så hade jag sparat in minst tre och en halv timme.
Jag är fortfarande matt.
Idag tackade Jeanette och jag till att ta hand om ett nytt utrikesuppdrag under sommaren. Vi vet inte vad vi har tackat ja till. Det kanske visar sig vara ett riktigt helvete. I så fall går vi en lång sommar till mötes.
-Bra, jag går på semester på måndag, säger JP, men jag känner mig helt trygg med er. Jag kände hur jag vitnade. Jag glömmer alltid att det går undan när jag tackar ja till uppdrag här.
Men självklart tackade vi ja för att vi tror att vi kommer klara av det på ett mycket proffsigt sätt. *host*
I övrigt erbjuder mitt jobb en del nöjen. (De flesta av dem måste tyvärr av någon anledning läggas utanför ordniarie arbetstid...) Så som skvaller, fester, fotbollskvällar, sommarluncher och missbruk av mejlen.
Det var väl det.
2008-06-17, 17:27:06
Var hälsad, Jeanette
Jag ska duscha hela kvällen. Undrar om någon av mina psykologvänner har en analys på varför jag är så besatt av produkter...
Idag ska min fot på photoshoot. Jag väntar spänt. Tänker kriga för att få en skymt av röntgenbilderna. Jag måste vara en oerhört jobbig patient.
Vad kul jag ska ha.
2008-06-16, 12:49:16
Att bota smärta med smärta
-Jag skriver ut smärtstillande, för det där måste göra väldigt ont, mumlar min nya läkare efter en blick på min fot, och när jag går till apoteket märker jag att han skrivit ut en hel burk. En hel burk... Tre gånger om dagen gudvethurlänge ska jag äta det där starka innehållet och alla utom jag tycker det låter vettigt.
Jag har hävdat sen i april och jag hävdar ännu att... Den gör inte ont, mina vänner, den gör inte ont.
Med liv och lust brukar jag inta de läkemedel som kan hjälpa mig, det är det de är till för, och jag räds inte kemikalier utan facineras snarare av hur de kan påverka kroppen.
Men burken ställer jag oöppnad i badrumskåpet, tar på mig högklackat och ger mig iväg på min märkligt smärtlösa fot och jag vet inte varför den envisas med att inte skrika högre, men kanske, kanske är det för att jag har så ont ändå,
inte där men
i bröstet, mina vänner
så foten har inte mod nog att besvära mig
eller så
känner jag den bara inte,
för att det där i bröstet
fungerar som en kvadd [så satans ont] och
bedövar bättre än något annat och jag ska säga er,
mina vänner,
att inget bedövar mitt liv som
min läkardröm
gör...
2008-06-15, 01:43:50
Så vi säger att det är helg nu
Jag är så trött. Den här veckan har präglats av sömnbrist. Jag har lagt mig försent och när larmet har ringt kvart över sex så har jag vunnit VM i impulsbekämpning och gått helt radiostyrd till jobbet.
Jesper är också trött tror jag. Han lyssnar på gamla schlagers...
Läkaren tror att jag har en fraktur i foten. Jaså, minsann. Den är förvånansvärt pigg för att vara bruten måste jag säga. Håhåjaja. Ortopedspecialisten och röntgen, here I come.
JP tycker jag ska jogga till röntgen. Helt seriöst så tycker jag det är en jättebra idé.
Josef tycker att jag är en sjuk människa.
2008-06-13, 16:41:37
Det är fotens dag idag
Min fot behöver träffa en doktor. Jag får gå dit på betald arbetstid och min arbetsgivare betalar notan.
Man inser inte hur kass det är med timanställningar förrän man får uppleva det här med månadslöner.
Vi ska få sommarlunch idag. Malin, Minna och Eva står i lunchrummet och fixar värsta maten. Och det fanns jordgubbar överallt när jag gick dit och snokade. Malins familj äger en cateringfirma som hon jobbade på innan hon började här. Hon kan det här med att fixa sommarluncher. Hon har till och med färgmatchat smörpaketen. Imponerande.
Jocke ska sjunga på scenen. Det ska bli skitkul.
Fredag, någon? Jatack.
Ikväll ska jag träffa Mia.
Imorgon ska vi fira att min bästa vän även är världens bästa fröken.
2008-06-13, 11:35:35
Det är Malins dag idag
Imorgon ska jag försöka få till ett läkarbesök för min fot. Den har antagit en annorlunda form, ännu en gång, och det måste ju vara nåt fel. En liten röntgenbild kunde ju om inte annat vara intressant. Så då måste man igenom vårdcentralskarusellen för att få en remiss till röntgen. Jag har inte ont. Jag kan springa på den. Men tre månader efter skadan så känns det inte som att den ska spontansvullna. Jag skulle så hemskt gärna vilja se en röntgenbild av foten och på eventuella benbitar som skramlar omkring därinne. Bara för att. Om de sen skulle säga att jag inte fick springa på den så skulle jag inte lyssna. Inte Simon heller. Näpp.
Jag har skickat efter några skivor från CDON. Jag tyckte att min lägenhet kunde behöva få höra lite nya röster. Skivorna anlände i sedvalig ordning i krossade fodral. Tre gånger av tre har jag fått trasiga grejer från CDON. Det får bli ginza framöver. De använder sig nämligen inte av, det som vi på posten kallar bristfälliga emballage. Nä, då kommer skivorna i robusta kartonger som överlever vilken brutal brevbärare som helst. Jäpp.
Den här veckan har präglats av sömnbrist och separationsångest.
Som om jag tar farväl av allting, lite, hela tiden. För säkerhets skull.
Jag lever. Och väntar på smällen.
2008-06-12, 20:11:52
När jag inte har det sådär väldigt hektiskt så finns ju diktandet där för att göra dagen vacker
djävulskt olyckliga människor
och han var inte så jävla lycklig heller,
han som hon lämnade
med klåda
och stopp i badrummet,
så när han fiskade upp hennes ruttnande hår,
ur avloppet,
pressade han klumparna mot kinden
för att känna hennes doft,
bara en gång till
eller pojken vars far
kräktes blod i hallen,
över hans nya gympaskor,
och pojken
skulle till att gråta i flera veckor
över sina nya skor,
och i en livstid
över sin far
eller flickan som går i långärmat
om sommaren
eller gubben som först förlorade sina barn
i en bilolycka,
sedan sin fru i efterspelet
och till sist
även sin värdighet
på äldreboendet
eller den äldre damen
som varje dag går
till Hemköp mittemot mitt
och kallar mig för Stefan, hennes son,
hennes älskling,
och jag svarar alltid;
jag är här mamma
jag är här
bredvid dig
Han heter Robert W och återfinns på poeter.se
2008-06-11, 10:29:19
Förresten så tror jag att det är en robot jag har till höger om mig
Jag sitter uppkopplad på postens internationella kundtjänst. De tillhör egentligen en avdelning som ska avvecklas, och som vi ska ta över. Det ringer ingenting hos mig. Jag får inga mejl och fax heller.
Kanske är hela Europa lamslaget och håller all postal verksamhet för sekundär.
Det är lite skönt, när verkligheten inte är så verklig.
Jag ser mig om på kontoret. Där alla jobbar utom jag. Det är ganska facinerande.
2008-06-11, 09:46:30
Jag har en brännande hand och jag hade ett hjärta
Min syster och jag shoppade på Götgatan i söndags. Därifrån ser man Globen och det högg i hela mig, fast det kanske verkar konstigt.
Så har jag mitt livs bästa ögonblick och mitt
hjärta.
Kvar därinne, i Globen.
2008-06-10, 12:23:46
Den vackraste stunden i livet var den när du kom
Jag skulle kunna berätta om känslan av att någon du alltid behövt en dag är nära.
Om tårar som inte går att stoppa när hon öppnar munnen.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om förlamning och hänförelse, och om ett darrande hjärta.
Jag gör inte det.
Hennes hand var den bästa handen jag haft i min
och hennes blick var den vackraste jag någonsin mött.
Je t'aimerai toujours, Céline.
2008-06-08, 21:13:16
Låt oss prata om kärlek
-Det är dags! säger Thérèse glatt innan hon ens sagt god morgon.
Ja, det är dags, tänker jag, men allting är som i slow motion idag.
-Skämtar du med mig?, säger Chrille när han hör vad jag har betalat för biljetten.
-Men om du bara visste vad hon har betytt för min syster, förvånar mig Thérèse med att svara honom.
Det vet jag inte ens själv.
Jag gör min arm tio år lång, och sträcker mig efter en fjortonårig Stina och låter henne följa med mig ikväll.
Tiden är den skoningslösaste av alla bränder. Men vissa saker mäktar den inte med att bränna bort. Lisa var med mig på den tiden. Varje steg jag tog, var det hon och jag. Och en skiva med ett svart omslag. Vi levde Let's talk about love.
Ikväll är hon med mig igen, och vi går med darriga ben mot Henne, som ska stå där, alldeles nära mig, och finnas på riktigt.
Du och jag för våran skull.
För isen som äntligen spruckit loss.
Du och jag för oss.
2008-06-07, 12:51:42
Du och jag är inget vidare bra
Men det är ju det allra värsta . Så jag protesterade och sa att jag inte alls ville vara för bra, utan precis lika dålig, så att vi skulle matcha sådär perfekt.
-Jag fattar inte att du tänker så, svarade hon då, för det är inte alls det det handlar om. Det handlar inte ens om dig.
Långt senare, sjunger mitt livs profet, som jag till och med mött nu,
att ge mig ett fel som jag kan rätta till.
Precis så, baby. Precis så.
Hur många år har jag ägnat åt att fundera på vad som ska rättas till.
Jag har till och med erkänt det.
Var det det du hörde, där på Snickargatan, LW?
Jag tänker tro det.
Människor som tror har en chans, visst var det så?
2008-06-06, 12:21:39
Så de sjunger om studentens (flyktiga) dag
Det finns nog inget vackrare än att ta studenten
den vackraste dagen i livet.
det är klarblå himmel, det är vitt, vitt, vitt och
det är så jäkla längesen nu
när man ser studenterna så kan man ju inte annat än
le
för lyckan de känner, i sin oskyldiga ovisshet om morgondagen,
den svämmar över och räcker åt alla
jag vill efterhandskonstruera och intala mig att jag visste
vad som skulle komma
men det gjorde jag givetvis inte
alla de som ser på och längtar eller minns
före eller efter
alla har vi en relation till vad studenten är
det kommer göra så förbannat ont i deras hjärtan imorgon
ett lyckokonto som har tömts, en dag, på ett flak
och allt man har kvar när man vaknar är en hes röst och så
alla de där presenterna man inte förstår när man ska använda
nej, jag förstod inte det, för jag såg inte livet där de där
besticken skulle användas, eller fönstren, där vaserna skulle stå
sen börjar livet, säger alla, och det kan man inte heller förstå,
precis hur rätt de har, för livet börjar men inte alls på det sättet som man
trodde
du vill ju bli läkare, säger Anna till mig, på en balkong på Mallorca
dit jag flytt, för att vänja mig vid det nya livet som jag måste försöka leva
(med)
så jag är inte avundsjuk, nej inte alls, en runda på ett flak är inte alls värt det
men
jag ska gå ut snart och titta på dem ändå, och låna deras lycka, som de inte förstår bättre
än att hälla över åskådarna och sen
sen
ska jag gå tillbaka till jobbet
vuxenjobbet minsann, och dunka mig själv i ryggen
för att jag levt fem år efter studenten och blivit rätt bra
inte läkare (än), nej men
man föds inte för att man vill det och
på den vägen är det
2008-06-05, 12:23:11
Jeanette är i L.A och vad gör jag? Fotgymnastik!
Efter rundan rusade jag vidare till ett möte med Viktoria som pappa styrt upp. Hon är sjukgymnast och hade fått uppdraget att utreda huruvda jag dras med en liten fraktur i vänsterfoten. Hon drog och och synade. Och böjde och vred. Inga frakturer i sikte. Inget godkänt betyg i sikte heller. Inte för någon av fötterna (obs pluralformen...) . Jag ställde fogligt upp på diverse övningar som ska upprepas typ tusen gånger dagligen om mina fötter någonsin ska fungera som fötter bör igen. Jag tycker det är tråkigt med fotgymnastik. Men jag ska verkligen försöka. Ja, det ska jag banne mig. Fossingen som nästan kvävs under lager av tejp nu, kan väl tänkas förtjäna det. Den andra har väntat på denna dagen i tio år. Dagen när jag kommer till insikt om att jag blir stabilare från tårna, om jag står på ett ben och borstar tänderna. Jäss.
Nu ska fötterna bära mig upp till grannen ovanpå. Sen ska jag vänligt be honom att sänka musiken han roar sig med. Om det är något som gör mig absolut galen, så är det att höra basdunk från taket.
2008-06-03, 21:45:06
Tack
-Gå till Ann och lär dig mejl och fax, sa JP till mig i morse.
Jag är SÅ trött på telefonin för tillfället, så jag ropade halleluja inombords.
Bra dag på jobbet, således.
2008-06-03, 17:10:54
Där satt den
Hej Sverige. Här kommer krönikan vi väntat på. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Och det vill inte säga lite... *host*.
2008-06-03, 07:57:57
Har jag någonsin kallat mig elitsolare?
Jovars, om jag inte hade sovit inlindad i två blöta handdukar kramandes en fryst vetekudde så hade jag kanske tänkt detsamma. Eller sovit förresten, det har jag inte. Inte alls. Jag trasslade mig ur handdukspuppan vid halv sex och gick upp och ägnade en timme åt att välja ut kläder ur min garderob som är okej på kontoret, samtidigt som de gör så lite ont som möjligt på kroppen.
-Och du har fått färg! säger JP glatt.
Precis.
Ahw.
Mikaela och jag funderade ut hur jag ska överleva massagen. Vi kom fram till att eftersom jag definitivt inte kan ligga på mage, så borde fotmassage fungera, då kan jag ligga på rygg, och fötterna är ju inte alls brända.
Härligt, tänkte jag lättat, det kommer bli guld!
-Vad har du runt foten?, säger Kicki då.
-Bara ett stödbandage... Just ja, det var ju den där förmodade frakturen. Jävlar.
Kanske kan de massera mina händer. Så kan jag ju stå upp. På en fot.
