Jag är inte på humör. Inte på humör för någonting.

Har varit hos pappa på sjukhuset några kvällar nu, men jag orkar inte åka dit idag igen. Det luktar död faktiskt -till och med på ortopedavdelningen. Den lukten ska jag vänja mig vid en dag. Men inte nu. Inte när pappa är där.

Jag är inte på humör. Kanske är det nån typ av ömhetsabstinens.
Fast jag bara vill vara ifred.
Förklädd ömhetsabstinens.

Jag skulle nog må bra av att bli bortrövad.

Då kan man inte välja. Ömhetskidnappare skiter i vad man är på för humör.

Tänker jag mig.

Idag skulle ha blivit en bra dag.

Jag skulle ha ägnat mig åt det som nog, när jag tänker efter, faktiskt är det bästa jag vet. Lägga mitt hår i händerna på Linnea. Igår på gymmet när jag kämpade mot hantlarna och såg mitt hår i spegeln så riktigt njöt jag av det faktum att det var sista gången på länge som mitt hår såg så förskräckligt ut. Bara Linnea får fixa lite (eller en hel del) så faller liksom livet på plats i några veckor och mornarna blir inte lika griniga, och jag känner mig på något sätt lite mindre hopplös. (Det här är ju lite tragiskt, inser jag nu...)
Allt var alltså frid igår, tills klockan blev 17.30, och jag har fått ett hemskt meddelande på mitt mobilsvar.

-Hej, det är Sara från Hårpunkten, du har ju en tid hos Linnea imorgon, men hon är sjuk. Du får gärna ringa tillbaka och berätta hur du vill göra med din tid, om du vill vänta tills hon kommer tillbaka eller om någon annan här ska ta hand om dig. Det gör vi såklart jättegärna.

(...)

Jag fryser till is i Feelgoods omklädningsrum. Vad ska jag ta mig till? Blunda och hoppa och tänka att någon annan kan göra det lika bra? Jo, men det är klart att de kan, jag ringer och säger att de får fixa en annan frisör! Jo, det klart, jag ska inte fåna mig!
Men alltså, tänk om substitutfrisören inte förstår mig som Linnea gör, och färgar nån mörkbrun färg som först ser helt okej ut, men som om några veckor börjar få inslag av röda reflexer -då får jag panik och sliter av mig håret. Nä, men det klart det inte händer -det finns väl fler frisörer än Linnea som är kompetenta. Och jag behöver verkligen rusta håret. Nu. Helst på en gång. Jag ringer och säger att jag kan ta vem som helst där!
Men alltså, tänk om substitutfrisören inte kan klippa mig lika bra som Linnea kan? Tänk om hon gör som min förra substitutfrisör (dumma Linnea bröt ju benet en gång) och klipper ur håret så att det blir jättelite kvar, och jättetunt. Och tänk om hon inte förstår sig på mina lockar alls, och klipper alldeles för kort lugg, och sen är det kört, kört, kört för mig att gå till jobbet på två månader. Nej, men jag är jättelöjlig nu, och borde verkligen ta en annan frisör istället för att gnälla hela helgen över hur ful jag är i håret.
Men alltså... ahw!

(...)

-Hej, Stina heter jag, jag hade en tid hos Linnea imorgon.
-Ja, hej Stina, Hur vill du göra?!
-Jag...ähum... jag... jag väntar!

Idag skulle ha blivit en bra dag.

Eftersom Joel är i Göteborg (huvva!) och förvandlar sig själv till white trash (huvva huvva!) så lånade jag hans skrivbord idag på jobbet. Det andas lite 'ungkarlslya' om det området, så när jag gick hem så tänkte jag att jag skulle ge honom ett handtag och röja lite. Så jag städade undan lite saker som låg där. Inte allt -för allt kunde jag inte tänka mig att ta i. Men jag slängde en tom snusdosa, några knöliga post--it-lappar, en tomburk och en halväten, torkad bulle.
Han kommer inte märka nåt, tänkte jag, men då tänker jag påpeka min snällhet.

And then I was off.
Vem kan leva utan Body Butter? Inte jag, och mitt var slut så jag var tvungen att rusa till Body Shop och skaffa en burk innan tåget gick. När jag ska betala och gräver efter kortet i väskan så hittar jag... en snusdosa. Några knöliga post-it-lappar. En tomburk. OCH EN TORKAD BULLE!

Jag är trött, så jag måste fundera några sekunder. Och sen några sekunder till, bara för att jag blir så skakad. För det måste vara så att jag slängt Joels skräp i min egen väska, istället för i papperskorgen.
Vad la jag då i papperskorgen -inte min eight hour cream eller mitt körkort väl?, tänker jag, och rotar runt bland skräpet i väskan, trots risken att få mul-och-klövsjuka.
Äh, vad det än var så var det inget viktigt konstaterar jag när undersökningen är gjord.

Då återstår bara att tillbringa resten av livet med mig själv. Det är lättare sagt än gjort, uppenbarligen.

Min karriär har tagit ett skutt. Jajamen. Jag har nämligen fått en förläggare. Jeanette heter hon, och har mycket god smak när det gäller det skrivna ordet... Det är så gott som klart. Hon ska bara starta ett förlag och sen kan jag bli vardagspoet med hela svenska folket.
Min föredetta svensklärare Stefan kommer att bli så stolt! Han hävdade alltid så benhårt, hur mycket jag än sa emot, att jag skulle skriva böcker en vacker dag.

Tiden är snart inne. Sträck på er -det var ni som läste mig först...

Imorse bestämde sig tåget för att komma tjugo minuter för sent. Mina fötter bestämde sig för att frysa fast i marken under tiden.
Jag bestämde mig inte för någonting, men blev sur ändå.
Tågkompaniet tycker att det är en bra idé att ta betalt av folk fast de inte kan leverera tjänsten de är där för att leverera -nämligen att ordna så att folk kommer i tid till jobbet.
-Det blir trettio kronor, säger den stackars tågvärden hurtigt. Eller jag antar att hon säger det, för jag orkar inte skruva ner musiken. Jag stirrar klentroget på henne för att kolla om jag verkligen läste hennes läppar rätt. Sannerligen. Jag betalar och vrider upp musiken lite till och allting blir lite overkligt.
För jag känner inte mina fötter och har precis betalat för att komma försent till jobbet.



And when you fall into my arms, into my bed
Don't you go falling any deeper than that

Fredagmorgon, på tåget till Västerås har jag och min kollega Josef turen att få höra månadens bästa konversation:

Fjortis 1: Är du fortfarande tillsammans med Linus?
Fjortis 2: Ja
Fjortis 1: När sågs ni sist?
Fjortis 2: I september.

(...)

Här reser vi oss upp för att kunna smita iväg och hånskratta utom synhåll för fjortisarna (som förmodligen går på gymnasiet).

Fjortis 3: Fan vad jag hatar folk som ska resa sig upp så jävla tidigt.

(...)

Min mobil fungerar inte har -sa ar det. Men i mitt huvud forestaller jag mig alla sms ni har hunnit skicka. :P

Laget lite narmare ekvatorn lyder som foljer. Det ar sommar. Som en svensk sommar nar den ar som vackrast och man inte tror att den menar allvar.
Jag ar vitast i landet. Aldrig har jag kant mig sa blek, JAG AR EN ALVEDON I EN FRISORSPEGEL. Min mamma hakade av mig idag, och anslot sig till fienden. Igar var hon min allierade, alldeles blek, for att vara hon, men idag blev hon plotsligt forvillande lik en gamb.... ja, nu till semesterns stora mysterium:
Heter det gambier eller gambian? Jag envisas med att raka saga gambian, hela tiden, for det heter ju kenyan, eller hur? Men eftersom gambian paminner om babian, sa tycker min mamma att det hela later en aning rasistiskt. Sa, fragan kvarstar. Obesvarad. Man kan ju inte heller fraga gambianerna/gambierna vad de foredrar att kallas pa svenska.
De ar for ovrigt av det milt sagt pafrestande slaget. Varenda snubbe i hotellpersonalen verkar veta mitt namn, och ropar efter mig vart jag an gar, men jag foredrar att vara anonym nar jag knallar runt vinterblek och otranad i bikini. Men vad jag egentligen foredrar ar inte gambianerna sa noga med.

Mamma och jag har tagit loprundor pa stranden. Mamma och jag och ett koppel gambianer har tagit loprundor pa stranden. For nar vi joggar, har det visat sig bli à la Forrest Gump. Folk foljer efter. De berattar om sina syskon och sina liv. De vill att man ska folja med hem och traffa deras mammor och nyfodda syskon. Men allt vi vill ar att brnna lite kalorier. Well well.

Hotellparken kryllar av apor. Man kan mata dem med jordnotter och de har lena hander. Men jag foredrar att bara titta pa dem, eftersom jag blivit attackerad av en apa en gang i Frankrike sa har jag lite respekt for att apor kanske inte tycker att jag luktar sa gott. Eller nat.

Imorgon ska vi pa studieresa till en forlossningsklinik (Ja, jag ar helt exalterad. Pa riktigt. Fatta! Fatta!) och till en SOS barnby. Jag ska antagligen fotas med sma sota barn som ar glada for att Sverige gett dem skoluniformer, och bli sentimental och far helt enkelt akta mig for att ga runt dar och tro att jag ar Carola.

Valkommen till Posten Logistikkundtjanst. Det ar inte Stina. Hon har semester.