Ikväll tar jag och min lilla väska på hjul tillflykt till Uppsala.
Nej, jag gillar inte Uppsala. Vi har ingen kemi för fem öre, jag och den staden.

Men jag gillar de bästa vännerna i hela världen, och får jag en helg med dem så skiter jag i om vi är i Uppsala eller Kabul.
Att de vill umgås med mig fast de känt mig hela min uppväxt gör ju att de är värda att älskas villkorslöst.
Oavsett allt.

Tvilli, Bästis och Syltbulle. Och så jag då. Vad ska man säga?
Jo att, NU ÅKER VI VASALOPPET!

Förresten, MVG-klubben:
På Feelgood erbjuder de Vasaloppsspinning på söndag morgon. Man trampar hela sändningen.
Kan det vara ett alternativ till den tradtionella högen av täcken och kuddar?

Hela mitt vuxna liv har jag gått runt och varit övertygad om att Darren Hayes gjorde den ultimata hångellåten när han gav världen Like it or not. Det gjorde han också. Är du kär kan inget gå fel med den låten i högtalarna.

Men nu bubblar Laleh på hångel-hitlistan med en gammal låt från debutalbumet. När Tell me dök upp i mina öron igår så ja ni... Med den låten i högtalarna behöver man inte ens vara kär. Man vill trycka sig mot första bästa vackra man i närheten. Svårare än så är det inte.

Darren är numera överkurs och förbehållen de lyckligt kära.
Vi andra får känna oss heta med Laleh som ljudmatta.

Så vi har det rätt bra vi med.

Vi andas oss igenom dagen, Ola Salo och jag. Som en profylax inför en förlossning tar jag djupa andetag till hans hejarop. Samma låt hela dagen. Så låter han vansinnigt arg i mina öron, sådär arg som jag aldrig kan låta själv, men gärna skulle vilja. Han vrålar och det känns nästan som om jag själv skulle göra det lika bra där vid skrivbordet.

it's a scam, it's a royal kind of wham-bam figure
It's abrieved in the sense of being up-john and senseless
It's a see-saw sickness, it's a snake-bite, low-chant jive
on the century's crime
aaaaaaaagh.

Andetag. Ett i taget så överlever jag.
[Grattis till jobbet, Stina! Ironiskt.]

Sen blir jag som en unge och vill räkna det jag har. Det jag faktiskt har.
Med kaoset i halsen radar jag upp dagens innemänniskor.
Min kusin Carin.
Min Josef med kamera som har snyggfilter
Min fadder Jesper.
Min förläggare Jeanette.
Så är det.

 

Men sen är det ändå bara jag och spegeln. Jag tittar länge, länge på det jag ser. På det svarta hjärtat runt halsen. Och på hon där ovanför. Utan förvåning konstaterar jag att hon fått precis vad hon ser ut att vara värd. Jag ryser åt de gångna veckornas högmod och vad som är förbehållet De Lite Vackrare.

Jag måste lära mina ögon att ljuga.

Efter dagens uppgång och fall hämtar Lisa en mörbultad upplaga av mig i Västerås.
När vi precis ska lämna Snickargatan säger hon:
-Stina, är inte det där Lars Winnerbäck?

Jag lyfter blicken och tiden stannar. Där går han, en meter ifrån mig, i rött hår och randig mössa.
Där går han. Han är självlysande.

Som jag har väntat på att han skulle bli tillfällig gäst i mitt liv.
Jag visste det. Att vi skulle krocka in i varann, jag och profeten.
Jag tänkte att en dag, snälla -Lars- för mig.

Idag kom den dagen.

Amen och halleluja.

Jag rusar till jobbet och lyssnar på Stockholmskyss. Och tänker att det här blir en bra dag.

Jag tänker fortfarande tro det. Fast inget bra har hänt än.


...nanana nanana nanana min sans har jag förnekat och min hemstad har jag glömt... nananananana

Mina ord är slut.
Just nu.

De gör det ibland mina ord -tar slut.
Och folk tjatar och jag tjatar på mig själv, men....

Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker. Det blir bara dåligt och inte alls som jag vill ha det och då skriver jag hellre ingenting alls.

Men sen, när jag minst anar det, oftast på löprundan eller när jag och iPoden är ensamma. Då kommer orden tillbaka så...

...jag tar en löprunda ikväll. En riktigt lång. Sen hörs vi.

Ibland blir jag så trött. Jag fick ett sms idag, från Folktandvården. En påminnelse om min tid imorgon, 13.20 hos nån tandläkare. Jaså? Det kändes underligt att få en påminnelse när jag inte ens har fått nån kallelse. Klockan 13.20 imorgon ska jag INTE vara hos tandläkaren av tre starka skäl. Det första är som sagt, att beskedet kom med något kort varsel. Det andra skälet är att jag redan varit tvungen att lägga 700 kr på tandläkaren den här månaden. Det tredje skälet är att vid den tiden imorgon så måste jag faktiskt vara på jobbet.
Måste deras administrativa misstag drabba just mig? Jag orkar verkligen inte sitta och ringa imorgon bitti, på tåget med taskig täckning, bara för att avboka en tandläkartid som jag inte ens har bokat. Jag har verkligen inte tid och lust att tjafsa om det där imorgon med en tandsköterska som tror att jag bara slarvat bort min trevliga kallelse och som inte tänker låta mig slippa straffavgiften utan en halvtimmes kamp.

För så kommer det ju att bli.

Fyfan vad jag blir trött.

Jag får skuldkänslor när jag är hemma från jobbet.

Imorse när jag vaknade kunde jag nätt och jämt kraxa fram en sjukanmälan i telefonen, vilket stärkte mig i min övertyelse om att jag nog inte borde gå till jobbet. Det går ju ut på att jag kan låta trevlig i telefonen, kan man säga. När jag var tillräckligt övertygad så somnade jag om och sov som en klubbad sälunge till klockan tio. Då ringde jag till jobbet för att höra mig för om det nog ändå inte var så att jag borde ta mig samman och gå på utbildningen som jag var schemalagd på hela eftermiddagen. Min chef var inte anträffbar, så jag fick aldrig ställa frågan. Han skulle återkomma, men återkom inte, så jag tänkte att okej, jag har i alla fall gjort vad jag kunnat för att jaga iväg det dåliga samvetet. Sen sov jag i ovan nämnda sälungestil tills klockan blev tre. Då ringde jag till jobbet igen och Jesper svarar:

-Det går ju inte så bra för oss när inte du är här, Stina.

Det var ju det jag visste!
Min chef klarar sig uppenbarligen bra trots allt, för han har inte tid att prata utbildning med mig nu heller. Jag får låna den andra teamchefen som övertygar mig om att det där med utbildningen nog går att ordna. När jag blivit frisk alltså. Just fan, det var ju så att jag är sjuk och inte orkar lyfta huvudet från kudden. 

Efter en dags sjukskrivning har jag såna skuldkänslor att man skulle kunna tro att jag varit sjukpensionär sen artonårsåldern.

Hej, jag heter Stina. Jag lider av en villfarelse att jag är viktigare än vad jag faktiskt är.  

Säng, någon?

Vi på Postens logistikkundtjänst är lite småtrötta på ifrågasättandet att posten sorterar paketen utifrån postnummer och inte utifrån gatuadress + stad. Det spelar ingen roll hur många gånger man förklarar att vi hanterar så många paket att de måste sorteras med maskiner, och de maskinerna kan inte läsa bokstäver, däremot kan de läsa siffror/steckoder, så VOILÀ.

Idag lackade Kicki ur, när Erica precis fått ta ännu en diskussion om det med en sur kund som skrivit fel postnummer.

K: -Hur fan ska vi sortera paketen då? Utifrån mottagarens skonummer?


Fikarummet. Josef heter fotografen som får ett hörn i vårt fikarum att se såhär flashigt ut.

Vi var på Strike igår och besökte jobbarrocken. När postenbandet spelat så tröttnade vi på föreställningen och spelade bowling istället. Helena och jag gick ut hårt, men sen blev killarna så skakade av att vi spärrade bättre än dem, så vi var ju tvungna att låta dem gå ifatt. Och gå om. Well well.

Sen gick vi till Blue Moon Bar, visst gjorde vi väl? Och det var typ dansbandskväll och vi var yngst, visst var det väl så?
Och det kom en man och började prata med mig, han sa konstiga saker och verkade känna mig, och när jag precis skulle be honom lämna mig i fred så kände jag ändå att det liksom var något bekant över honom, och ja, shit, det var ju Andreas, storebrorsan jag aldrig fick, som stod där och då kramade, kramade, kramade jag ihjäl honom, och sen dansade vi styrdans till det där bandet, Heartline/Heartbeat/Heartland/Heartbreakers.. ja, de hette nåt i den stilen.
Det var ju ironiskt att de hette det, eftersom mitt hjärta fick för sig att inte vilja vara med och leka, för första gången på jättelänge.

Nu är det morgon, och händerna darrar, jag svettas Baileys och min högersida måste ha fått ta en ordentlig smäll men det var det väl värt antar jag.

Helena går förbi mitt skrivbord ibland och säger 'fyfan' och det sammanfattar ganska bra hur vi mår nu, och förlåt gumman, för att jag inte visste vilken planet vi var på när jag vaknade och fick för mig att vi försovit oss...
Morgonbuff och bakfylla, det är status på posten den första februari. Men solen skiner. Så vi har det rätt bra.