Ikväll har jag tagit lite ledigt från nollningen. Sittningen ikväll verkade jätterolig -men jag pallade inte. Jag tror jag har en dunderförkylning på gång, och på lördag får jag inte, inte, INTE ha så ont i halsen som jag har nu.
Om jag mår såhär imorgon så ska jag gå till infektionskliniken på US och lägga mig på golvet och inte flytta mig förrän överläkaren förbarmat sig...
De är förbannat trevliga förresten, läkarna vi träffar!

Idag gjorde vi klart vårt projektarbete om njuren. Det tog hela dagen. Men jag har haft en jätterolig grupp. Det var jag och fem killar. Lukas från Luleå, Oskar från Västerås, Adrian från Norrköping, Andreas från Köping och Daniel från Sävsjö. Tillsammans har vi tagit oss från var i kroppen njurarna är placerade, ner till hur de ser ut på molekylärnivå. Dessutom har jag och Lukas lärt de andra glinen (som knappt har jobbat i sitt liv -det kryllar av UNGA smartingar, helt sjukt) vikten av fikaraster! Vi hållar stenhårt på att det ska fikas med jämna mellanrum. Gör vi inte det, så läser ungtupparna sju timmar i sträck utan att titta upp...
Vi lyckades även få med en skitcool bild på oss i våra operationsmössor i början av Power point-presentationen. Mycket roligare än de övriga bilderna på njuren i genomskärning. Vi är så nöjda!

De har verkligen märkt oss som läkarstudenter. Vi har oparationsmössa hela tiden. Och en nollebricka runt halsen -man får inte gå någonstans utan de attributen. Då kan Fadderiet dyka upp och sätta skräck i en. Tro mig, de gör verkligen det. Jag råkade fara runt utan nollebrickan i biblioteket igår. Naturligtvis dök en medlem ur Fadderiet upp. Vi vet inte ens vilka de där.  De går runt i läkarrockar, omsydda till uniformer. De har solglasögon. De drar aldrig på munnen.
Där stod jag utan min nollebricka.
-Hej, fadderist! fick jag ur mig, som man måste.
-Varför har nollan ingen bricka?, säger han hotfullt Jag letar fram den. Han frågar mig vad njure heter på latin. Jag vet inte. Men nu vet jag. Fadderisten såg till att jag aldrig mer glömmer det.... De finns där för vår skull, sägs det. Det kanske är sant.
Jag tycker att det är rätt löjligt egentligen. Som om jag är för gammal för att leka. Men det är bara att gilla läget. Annars skriker de högre.

Däremot gillar jag Superfaddrarna. De tar hand om oss. Bjuder oss på mat och klappar om oss och lugnar ner oss. Min fadder heter Olov och sveper runt på skolan i en mantel i sann hjälteanda. I tisdags lärde han mig alla snapsvisor man måste kunna, och så uppträdde de med sånger de skrivit till oss. Bland annat en cover på 'Hur svårt kan det va'?'. 'Hur kul kan det va'?' hette den, och handlade om hur tråkiga alla utbildningar är i jämförelse med läkarutbildningen.
De svepte med sina mantlar och tog i för allt de var värda:
-Varför vara fattig när man kan va rik?, syrra, det är inget för mig, nehej!
Vi jublade, givetvis.

Idag har jag övat på sångerna inför lördagens bröllop. Jag bad en tjej i klassen, som hade sagt att hon pluggat musik innan, att spela piano åt mig. Det är en bra sak jag lärde mig på posten, att gå fram till människor jag knappt känner och säga "Snälla, kan du hjälpa mig?". Jag orkade inte tänka att hon kanske skulle säga nej, eller inte tycka att det var bra alls. Så står jag bara där, vid flygeln och sjunger medans Amanda, som jag känt i två dagar coachar och kompar.
Folk hjälper till. Mer gärna än man kan tro.
United we till stand nu, i fem år. Min klass.

Men nu, ikväll är jag bara Stina. Alla papper, mössor och namnbrickor med titeln 'läkarstudent' ligger i väskan.
Jag tittar mot Linköpings himmel när jag cyklar hem, och tänker att jag mår som allra bäst ändå, när jag bara är jag. Utan etikett.
Jag är glad att den dagen äntligen kommit, när jag i hela mitt second hand-hjärta, kan känna så.

Tidig kväll idag. Jag är liksom redan hemma! Fast idag ska jag inte klaga. Vi har haft en och en halv timme fritid idag, haha. När man kunde göra vad man ville. Folk passade på att åka hem (!), ta ut pengar, köpa tvättmedel... Jag, Daniel och Adrian gick till bokhandeln och köpte varsin kalender, för snart minns vi knappt var vi heter. (Hittar hem? Nej, det gör vi inte. Jag har inte hittat rätt väg på första försöket en enda gång...)
Jag hann även med ett besök på stadsbiblioteket, där min vardagshjälte, bibliotikarien, letade fram de noter kantorn som ska kompa mig till sången på lördag bhövde ha.
De där noterna höll på att ge mig magsår, innan en vänlig själ i min klass föreslog att biblioteket kanske hade dem.
Sen var det middag igen. Med sjuksköterskorna, sjukgymnasterna, logopederna och arbetsterapeuterna. Det var inte så roligt. Vår egen välkomstsittning med bara läkarna igår var så mycket roligare.
Jag smet tidigt. Jag måste vila.

Idag fick vi veta om vi ska läsa nästa delkurs i Linköping eller Nörrköping. Vi ska läsa den tillsammans med de andra programmen på Hälsouniversitetet, och några av de programmen finns i Norrköping. Alltså måste vissa läkarstudenter åka dit nästa period. Vi är 80 stycken i klassen. 20 stycken ska åka dit typ tre gånger i veckan i sju veckor.
Givetvis blev jag 'utvald'.
Känns som man har bättre saker för sig än att se Norrköping alldeles för ofta de första sju veckorna. Men men, nu är det som det är.

Idag hade vi grupparbete (njurgrejen är inte klar...) och mikroskopgenomgång. Jag fick titta lite på broskvävnad och körtelvävnad. Givetvis var jag salig.


Tack för att ni läser och kommenterar. Tack för att ni är med mig.

Jag åkte hemifrån klockan åtta i morse. Jag kom hem nu. För det är sjukt mycket att göra.

Idag har jag varit på föreläsning i anatomi. Det var väldigt mycket latinska och grekiska termer. Någonstans har jag också hunnit med att ha två träffar med min basgrupp, eftersom vi ska förbereda en redovisning om njuren. Jag har varit på röntgenkliniken på Universitetssjukhuset och studerat ett ultraljud av min klasskamrat Oskars njure, Jag har sett när patienter blivit röntgade med magnetkamera och datortomografi. Jag har tittat på 3D bilder av blodflödet i hjärtat jag har även hunnit med att cykla som en galning på Linköpings cykelbanor på lunchen. Jag har varit på en välkomssittning på kvällen. I det svettiga kläderna sen cykelturen på lunchen.
Vi hinner inte ens duscha. Vi hinner inte åka hem på dagarna. Vi hinner inte handla, städa, tvätta, flytta in, ta ut pengar, ja, vad vi nu skulle göra, i det där som kallades livet, utanför Hälsouniversitetet.

Överläkaren på röntgenkliniken tog fram rockar till oss. En liten, till mig, som passade perfekt. Han satt vi alltid ska minnas att det är vårt sjukhus nu. Att vi får komma upp på avdelningarna när vi vill. Att vi ska vara där så ofta vi vill och behöver för vi ska bli läkare där.
Det var en ....stor känsla, att höra det.

Jag ser mig omkring, och tittar på mina klasskamrater. Igår morse hade jag aldrig sett dem. Nu har de, på två dagar, blivit helt avgörande för min överlevnad i Linköping och min väg till läkarlegitimationen.

La vie est beau.

Och jag är vansinnigt trött.

Västerås bjuder på regnvita skyar och allt ser så annorlunda ut nu. Vacuumliv.

Jag pratar med Jennifer, länge, länge, och säger tillslut att jag måste ta en löprunda.
Hon skrattar åt mig, och säger att med tanke på hur galet jag lever så är det lika bra att jag håller mig i form.

Regnet öser ner över mig på min sista runda i Rocklundaspåret. Solen går ner, och sminket rinner och svetten rinner, och jag tänker att ett avsked blir inte så mycket vackrare än såhär. Utsikten innan andra branta backen gör nästan ont, med solen långt därborta och hällregn över mig.
Vissa löprundor är fantastiska, man minns dem resten av livet, de där gångerna man har kraften kvar att känna att man lever samtidigt som man springer. Det är obetalbart.


Idag ska jag till Linnéa. Men det är inte sista gången. Om det är någonstans jag ska gå när jag kommer tillbaka hit, så är det till henne.
Jag tänker på första gången jag hamnade hos henne. Jag var så dumpad och jag hade så satans ont, jag behövde rymma från allt som varit jag, eländiga, trötta, krossade jag, så jag rusade in hos första bästa frisör och frågade om någon hade tid med mig.
-Jag har tid, sa en ung, ung tjej som inte såg ut att ha hunnit färga så många hår i sina dagar, men jag tänkte att vafan, hon är ju fin i håret själv.
-Gör vad du vill, sa jag matt, bara hon där i spegeln försvinner.
Hon tog tag i mitt långa blonda hår och sa att det var godnatt med blekningar för resten av mitt liv.
-Du ska inte se ut såhär, Stina, det ska du verkligen inte. 
Så tog jag min ryggsäck och min förtvivlan och gömde mig i Thailand. Solen blekte mitt mörka hår så när jag kom hem två månader senare gick jag tillbaka till Linnéa och blev mörk igen, som om det läkte mig.

Men jag läkte inte förrän i tisdags.

Mina vänner säger att jag är så romantisk.
Men jag vet inte.
Jag är nog bara ärlig.

Det gick väldigt fort och det var väldigt rätt.

När jag kommer tillbaka till jobbet tycker de att jag är galen.
Ni är inte ensamma om att tycka det.

Vissa saker måste man göra.
Jag har en chef som förstår det.

Ja, jag kanske är galen.
Men det är så jag lever.


We sure are cute for two ugly people.

Home is where the hurt is, darling.

Jag är inte här.
Ni kanske ändå ser mig. Men jag är överallt, utom här.

Det finns vissa saker som inte alls är bra för mig. Så därför låter jag bli dem.
Så finns det andra saker, som jag verkligen inte kan låta bli, hur dåliga de än är.

Det finns saker som verkligen förlamar mig. Det gör mig rädd, så jag brukar hålla mig borta. En sån sak är att fylla lägenheten med Céline på min otroligt skrymmande TV.

It's all coming back to me now dundrar igång och jag blir oförmögen till allt. Jag bara sitter där och timmarna går. Det är inte Céline egentligen i just det numret, det är dansarna. Det där paret bakom henne som klamrar sig fast vid varann som om en sprängladdning snart skiljer dem åt. Innan hon sliter sig loss och springer, och han jagar, hinner ifatt, och hon ger upp. Igen och igen. Så kastar hon sig utför en brant trappa, flyger säkert tio meter, men han fångar henne, står precis på rätt ställe, där hon landar, med armarna under henne, och hennes armar om hans hals.
Det är lika livsfarligt, facinerande och gripande varenda gång.

Det är så, för att det är den största låten som hittills gjorts, och varenda ord i den låten har matchat en cell i mitt hjärta.
Det är för att hon bestämmer sig, men måste ge upp och letar andra vägar ut, om och om igen, som jag inte kan släppa den.

I banished every memory you and I had ever made.
But if we...
Baby, baby, baby.

För någon månad sedan berättade min mamma om att hon tittat på Uppdrag granskning och sett ett reportage om hur Svenska kyrkan krossar kistorna när de jordfäster dem, för att undvika extra arbete när kistan sedan ruttnat och jorden sjunker.

Igår kväll såg jag programmet. Det skulle jag aldrig ha gjort.
Jag mådde illa.
Jag har drömt mardrömmar. 

För de krossade kistorna på alla möjliga sätt. Med en grävskopa. Eller genom att spruta ner så mycket vatten i kistan så att den sprängdes. Eller genom att släppa på jorden från så hög höjd, att den kom med sån tyngd att kistan blev platt.

'Alla gör så', hävdade de med kniven på strupen. Efter en rundringning så visade det sig faktiskt att väldigt många kyrkogårdar gör så.
Kyrkoherden som var ansvarig för den filmade kyrkogården ljög sig blå: 'Det är ett önskemål från den avlidne'.
Reportarna, som tyckte det var ett märkligt önskemål att vilja ha sin kista skändad, kontaktade de anhöriga som blev helt förfärande och krävde nya begravningar.
Kyrkoherden ljög ännu mer. Jag hoppas hon sitter nånstans nu, med sin obefintliga moral och med arbetslösheten som enda sällskap.

De enda som har begravningsrätt i Sverige är Svenska kyrkan. Vi betalar alla en skyhög avgift till dem, vare sig vi vill eller inte, för att de ska ta hand om vår begravning.
Så begår de regelbundet brott mot griftefriden. Här och där i Sverige. Hela tiden.

Fy fan för er, era skenheliga jävlar. Fy fan.

Jag har återvänt till civilisationen. Det första jag gjorde var att duscha. Jag hann knappt in genom dörren till min systers lägenhet innan jag ivirigt öppnade korkarna till Redken-schampo och Clinique-tvål.
Tre dagar utan rinnande vatten var helt okej, men det räcker.

Mitt hjärta är sprängfyllt av kärlek. Hela jag är ett stort leende. Mina armar ömmar efter att timtals ha släpat på världens sötaste barn. Andrea är ett och ett halvt, och hon är en alldeles fantastisk liten varelse, full med charm och temperament. Vi hade en riktig personkemi, hon och jag.
-Iiiiina omma, sa hon, och sträckte armarna mot mig. Det betyder "komma till Stina". Då lyfter man, hur ont det än gör i armarna, och kramar henne och viskar i hennes lintotthår att hon är min ängel på jorden.

Jag har borstat Beatas hår i timtal, gjort tvål med henne från Panduro hobby och lyssnat, lyssnat, lyssnat på allt hon vill berätta för mig. Igår släppte hon till slut taget ett på natten efter att jag försäkrat henne om att jag skulle stanna kvar en dag till.
Jag fick läsa sagor för Nils, för han säger att jag läser bäst i hela världen. Jag var garanterat tröttare än honom när vi läste böcker på kvällarna.

Jag återkommer med bilder på underverken. För det är vad de är, mina barn.

Kvällarna med några glas vin, te och prat med Per och Britta, om livet, jobb, studier och kärleken, de är obetalbara, de också.

Nu är det Stockholms innerstad som gäller några dagar till. Med Thérese och Chrille.  
Jag har det så bra.